Solen har lyst hela dagen - större delen ner genom en tunn dimridå. Nu har den sedan länge försvunnit bakom träden, skogen, och mörkret börjar lägga sig. Vi är femtio mil ifrån det säkra, hemmets lugna vrå och lika släpig, långsam dialekt. Vi sitter i en soffa i en fantastisk liten stuga, omsorgsfullt iordningställd för vår vistelse, allting är städat och vackert och så himla mysigt.

Lugn. Så otroligt lugn. En svartvit katt med en tre centimeter lång mus med pickande hjärta utanför på gräsmattan. Tre shetlandsponnyer i en hage. Fåglar, träd, böljande, gulspräckliga ängar som försvinner i fjärran och ett salt hav.

Det är som att tiden inte finns, som att den på något sätt slutat fungera, försvunnit och lämnat kvar inget annat än koltrastarnas kvällssånger och ett lass böcker som väntar på att bli lästa ute på altanen.

Imorgon går vi på zoo, spelar minigolf, besöker dinosaurieparken och vattenlandet och cyklar förbi de sommartjocka ponnyerna för en morot och lite välbehövlig bortstning. Värmen har äntligen kommit på riktigt. Jag önskar att Johan var här.

Jag vill inte dricka. Jag vill inte röka. Jag vill bara sitta här och läsa min bok och känna hur sömnen kommer smygande efter bara fem timmar i drömlandet. Jag är annorlunda. Jag strävar inte efter samma sak som alla andra verkar göra. Jag kan inte vara så ytlig, opersonlig. Mitt hjärta är stort som en hel ocean, det ryms så mycket, det sipprar ut så mycket känslor för mina nära, för allting runt omkring mig. Jag SER saker som de stressade, ytliga människorna inte ser. De skulle aldrig ha sett solens skiftningar i träden medan vi cyklade på en gammal skogsväg med gräs i mitten och sjönk ner i vattnet och gapskrattade, högt, länge, lyckliga, glada. Och det är vad jag kommer att minnas härifrån. Inga suddiga, vad tusan gjorde jag igår-minnen, som inte ger det minsta näring för själen. Ja det är lördag.

Men Här och nu.

Bara såhär.

Det är vad som spelar roll för mig.