En sak jag alltid har sagt är att man måste kunna bjuda på sig själv. Man måste våga skämma ut sig, man måste våga släppa loss, lufta sina tankar, sina åsikter. Tänk att gå hela livet och vara kär i någon som aldrig får veta det. Tänk att leva i ett förälskelselöst äktenskap. Tänk att vara så trångsynt att man inte kan diskutera det man tycker och gå i tystnad resten av tiden, tänk att sitta still på en stol och uthärda de följande timmarna tills man får gå hem, tänk att se hat och illvlja så kraftigt lysa genom vissa ögon. Tänk att vara en nagel i ögat på en hel familj under alla år man levat.

Tänk om det hade gjort mig olycklig. Tänk om jag hade varit annorlunda. Tänk om. Jag tänker inte tänka om. Jag har mitt liv, här och nu, och människor i det som jag valt att ha kvar och som valt att stanna. Jag behöver inte mer. Varför skulle jag vilja vara omringad av falska människor? Sådana som bara vill mig illa? Sådana som inte har bra energi att ge? Jag ger, jag har gett, hela tiden, men nej, aldrig tillbaka, handen rycktes tillbaka, och sist var det så uppenbart att jag aldrig for dit mer. 

Varför ska jag då försöka? Varför gör jag det fortfarande? För att jag, innerst inne, tror att förutfattade meningar och djupt rotade åsikter och tankar kan gå att förändra. Jag har inte bett om det. Jag har inte gjort någonting. Det kanske är det som är fel. Jag kanske borde gjort mer. Men det tänker jag inte, för jag vet inte, ingen har någonsin sagt åt mig - gör mer, bjud till mer. Jag bjuder ut mig så fullständigt för vissa att jag ligger i en femton meter lång, sladdrig orm mitt på golvet, ändå är det för blinda ögon, res dig upp är du snäll och försvinn ur min åsyn, du är inte fin nog, du är inte så perfekt som någon annan säger.

Kanske borde jag strunta i att publicera detta. Kanske är detta en av de där snaskiga inre demonerna som kommer att kramas om och dra intill sig och dra fram under mitt nästa sårande tillfälle, minns du det där du skrev? Och så kommer kalla handen. Klart det är jobbigt ibland att veta att man är så extremt ogillad av en del. Falska leenden, hårt ihopknipna läppar. Kanske är det mig det är fel på. Nej, säger hjärtat. Nej, säger hjärnan. Det är inte mig det är fel på. Jag har inte gjort mig förtjänt av det. Och jag tänker sluta låtsas att allting är fullständigt normalt. Det är det inte. Det har det aldrig varit.

Jag vet vilka som håller mig i ryggen och vem som stöter knivar i den när jag vänder mig om. På något sätt är det lättare så. Jag är inte säker på att jag skulle stå ut med ännu mer fejkad välvilja när jag ser vad det är som lyser i ögonen på dem allihop.