Jag har tänkt på en sak, här där jag sitter med en historisk tegelstensroman i händerna och läser om England och ett par utvalda invånare år 1153. Program som Vem tror du att du är reflekterar ofta över det där med långa släktband. "Ja, Olof Palme har sex generationer före sig". Men det har - hade - han ju inte. Han har miljoner. För tänk bara. I varje generation, i varje tidsålder, precis varenda en, finns det människor som har förälskat sig, som har rövat till sig en fru, som har blivit våldtagna av banditer, fött oäkta barn, varit adliga, kungar kanske till och med, gått som horor i en antik stad, bott i grottor och tagit sig upp ur vattnet och som alla fött ett barn. I varje generation i tusentals år, så länge som mänskligheten funnits, har min linje funnits. 

Det är en svindlande tanke. Böckerna jag läser om kan vara om mina förfäder. Jag har spårat vår släkt tillbaka till 1600-talet och sen tar det liksom slut (borde ta upp det där igen), för det fanns en pappa, en mamma, till, och de hade varsin pappa och mamma (åtminstone när de skapades) som borde gå att hitta, spåra, finna, leta. Alltså det är så fascinerande så jag vet inte vad.

För tänk, verkligen, tänk. Forntida människor som levde, andades, slogs, arbetade, älskade, födde barn. Och barnet fick ett barn. Och det barnet och det barnet och nästa och nästa fick ett barn och så en dag sitter jag här framför en dator och skriver det här. Jag. Bruna ögon med stänk av grönt. Fräknig, petite, med ljusbrunt lockigt hår efter mängder av generationer som sakta skapat det här under tusentals år. Men vem var dem? Var kom dem ifrån? Vad hette dem och vad gjorde dem? Jag är en nyfiken själ. Jag älskar att rota i saker. Gamla vindar, loppisar, undangömda, gamla saker som stått bortglömda i ett halvt sekel, täckt av centimeterlager av fint damm. Gamla brev. Gamla foton. Högresta ryggar, stela ansikten vända emot kameran, buskiga skägg och allvarliga ögon. De levde, precis som jag, och de fick ett barn. Min linje är... otroligt lång. Alla vi levande människor har en fruktansvärt lång kedja av genetik före oss. Människor som nu bara är förmultnade skelett långt nere under jorden; skelett som kanske vittrat sönder. Kroppar som kastats i havet, som bränts, förlorats, försvunnit.

Skelett som berättar en historia. Varje skelett som berättar en egen historia. Det är bara... hisnande att tänka på.