Hej! 

Klockan 13:15 idag stämplade jag ut för tre och en halv dags ledighet, eller det hinner bli nästan fyra då jag inte börjar förrän 11:30 på måndag. Wihooo :) Sååå skönt, vi lade oss ute på en filt på ängen när vi slutade i den gassande solen och sov (svettades) en timme, sen blev jag knäpp. Pulsen var skyhög och jag var helt blöt i svett, kändes som att jag skulle svimma och huvudet var tungt av för lite sömn. Lade mig i skuggan och återhämtade mig innan vi gick in igen och solen försvann bakom grå moln. Fytusan vad varmt idag alltså! !

Jag åt en onyttig "nytto"smacka idag från cafeterian inne i terminalen. De har svindyr mat, fika och bröd som inte ens är gott, men jag var tvungen för jag hade redan ätit upp min lunch. Cognacsmedwurst och ost, paprika, gurka och sallad mellan två fullkornsskivor för 49 kronor och en mage som svällde upp, lät och höll på, såg gravid ut och less som fan på att magen reagerade så. Efter det tänkte jag, aldrig mer att en vitt mjöl-smörgås kommer in i min mun. Varför ska jag hålla på att äta det när varken kroppen eller magen mår bra av det? Bara massa onödigt insulin, uppsvälld mage och illamående. Nä fy, nu tänker jag hålla fast vid LCHF och det lägre kolhydratsinnehållet. LCHF for life, liksom. Bokstavligt talat. 

Visade jag förresten slutresultatet av min och Johans spontana photoshoot med min syster här om veckan när de var på besök? Jag blir helt kollrig bara jag tittar på bilderna, jag är så oerhört kär så jag får nypa mig i armen varje gång jag tänker att det verkligen är sant :) Till och med när han springer runt i kallingar och sjunger och rimmar så dåligt att jag tjuter av skratt och han sedan predikar om vad jag gör av mina saker eller skojar och flamsar som nu, min älskade fina fina ;) 

 
Och imorgon kommer mamsen!!! Wihooo som jag längtar :) 

Hej!

Efter en uppstigning klockan 04:00 och det tidigaste morgonpasset på jobbet är jag nu helt slut i huvudet och det är tre timmar kvar innan vi får gå hem, woho. Jag har gjort lite back office-arbete efter incheckningen och frukosten så nu ska jag snart sätta mig på telefonen och börja svara. Jag längtar efter havet och solvärme och Grekland och utomlands och nya saker att se och upptäcka och en massage och mer pengar på kontot. Och en smoothie med passionsfrukt eller hallon eller en tallrik turkisk yoghurt med jordgubbar och blåbär mmmm.

 

Taggar: #längtar #sommar #bada #sola #umgås #äta #ledig #värme #sol #hav #jordgubbar #inspiration #livsstil #hälsosam #lchf

Hej!

Ligger i sängen och ska snart slå igen mina bruna, imorgon är det jobb från 05:45 som gäller, sen hem och sova en timme (optimisten talar) och sen tvätten om optimisten finner den inre kraften att masa sig upp ur sängen, vilket jag starkt tvivlar på... Men vi håller fast vid den tanken. Det är ju trots allt den som räknas.

Sen kommer mami på fredag och stannar helgen ut, ska bli sååå kul och jag tänker absolut inte bli sjuk igen till det här besöket. Slemhostan dröjer sig kvar sen Pappanneli var här och jag var däckad i den jobbiga förkylningen, men annars är allting helt underbart. Jag känner mig löjligt nykär och är inne på andra veckan av hårt hållen LCHF (eller ja lagom strikt) och har inte haft en ångestattack på lika länge. LCHF-klubben publicerade en bild på mig där jag berättade om min diabetes och hur jag knockar den med rätt sorts mat och den fick flera hundra likes (!) och massor av fina (och mindre fina) kommentarer. Fatta hur glad jag blev! Hoppade högt till och med haha. Jag tänker fortsätta såhär sålänge kroppen hänger med och inte vika mig för andras inkompetens, rädsla eller besserwissrigt vetande om mig och min sjukdom. Jag gör det som känns bra för MIG och ingenting annat, och jag tänker banne mig inte låta diabetesen hindra mig eller stoppa mig från att göra det jag vill. Livet har så mycket mer att ge.

Diabetes can't stop me, that's for sure.

Hej! 

Jag känner mig så glad nu. Det känns så bra i kroppen. Jag saknar Kalix, lägenheten, min släkt och mina vänner så jag blir tokig emellanåt, saknar att fara ut till stugan och bada, äta gott, umgås, saknar att ge sig ut till Bjumis för att bada, sola, Frevis, bada, sola... men egentligen, när jag tänker efter - så är det bara det. Det finns ingenting att satsa på i Kalix, inga jobb, inga befodringar, ingen skola, ingenting annat än just det, släkten, familjen och alla barndomsminnen och vanliga minnen, minnen som borde smärta men som nu inte längre gör så ont.

Jag vet att vi kommer hem en dag. Vi kommer landa hemma någongång, bara inte just nu. Nu väntar världen. Jag kom inte in på skolan, inte ens i närheten, fastän jag trodde jag skulle göra det och blev besviken för att jag inte fick chansen att gå det programmet nu i år. Men å andra sidan - nu är vi fria att göra vad vi vill. Att jobba, att se oss omkring, att flytta, att resa... och det bästa av allt är att vi får göra det tillsammans, att planera det tillsammans, steg för steg. Jag gör det med honom. Och bara tanken på att han snart kommer hem från jobbet ger mig spritter i benen och fjärilar i magen, fortfarande, efter två år :) iiih. 

Taggar: #tankar #funderingar #lycka #kärlek #bal #kalix #stockholm #hem #hemlängtan #resa #resor #flyga #familj #släkt #vänner #sommar #bada #sola

Hej!

Något jag tycker är rätt intressant med att bo här är hur många olika sorters människor det finns. Vi har personal här på företaget från alla möjliga världsdelar och hudfärger, ingen är stöpt i samma form som någon annan och ingen är den andra lik. Här behöver man inte bry sig om man har en dålig hårdag eller fel kläder på sig för ingen bryr sig, människorna här har redan sett det mesta och deras blickar sveper förbi utan att ta någon större notis om hur man ser ut.

Jag åkte med sista tåget till jobbet imorse, orkade inte stressa med det som gick tio i sju. Och när jag klev ur på jobbets station sprang det ut en av mina nyaste jobbkompisar, en överambitiös kille som verkligen anstränger sig för att visa att han är bra på det han gör på jobbet haha. Han pratade med en annan tjej som gick ett par meter framför mig, också en jobbkompis, och han sade att han inte vill bli svartlistad och få dåligt inflytande och sprang verkligen iväg emot jobbet. Klockan var 07:37 och vi börjar 07:45 men öppnar inte telefonerna förrän 08:00. Ingen stress alltså. Jag hade hörlurar och långsam musik och njöt av den friska luften och gick ännu mer långsammare när jag såg mina jobbkompisar som verkligen sprang.

Det handlar inte om att jag inte är ambitiös, för det är jag. Jag är bara inte van vid tempot. Jag vet att jag hinner. Jobbet ligger 500 meter ifrån tunnelbanestationen och det är nerförsbacke hela vägen. Och kommer jag två minuter sent är jag ledsen för det, men ingen bryr sig egentligen för telefonerna har inte öppnat. Alltså hallå. Jag gör mitt jobb, jag gör det bra och jag tänker inte springa från tunnelbanan för att hinna. Det såg bara så kul ut när de verkligen sprang och ojade sig över att de skulle bli sena och "är man en minut sen så räknas det som en kvart" wtf? NI HINNER MY GOD.

Haha. Sen lallade jag in i Kalixbotempo, satte mig vid datorn, loggade in, stämplade in och väntade på första samtalet som kom efter en timme. Så ja... jag hann, jag också, även om jag tog det lugnt. Varför är Stockholmarna så frukansvärt stressade för? Tagga ner. Ni hinner. Och hinner ni inte, åk tidigare hemifrån damn it!

Taggar: #stress #tankar #funderingar #stockholm #tunnelbana #kalix #sommar #jobb #huvudstaden

Hej!

Jag vill berätta om min dag, hur fantastiskt mysigt den började, Johans värme, hans leende och godmorgon och vårt smågnabb och arga blickar, långa, djupa omfamningar och höga skratt innan jobbet.

Jag vill berätta om jobbet, om min fina vän Sara som gjorde mig så glad på det där nära-vän sättet, min fina nya vän som det känns som att jag känt längre än bara två månader, som jag jobbade samtidigt med för en gångs skull och hade deep talk med på tunnelbanan.

Jag vill berätta om hur bra min mage mått idag, hur lugn jag känt mig idag, glad, harmonisk, kär, hur solen har lyst och hur glad jag blev över Johans alla meddelanden, att höra hans glädje över vädret och sin ledighet och hur han njöt, vår diskussion, drömmar om Rom, att resa någonstans, Australien, att ligga bredvid varandra på samma röda filt och känna värmen från den, honom och solen.

Jag vill berätta allt det för idag är en bra dag, en lugn dag. Den mest välmående dagen hittills. Jag har filat lite på en kokbok, recept till den, en diabetikers strävan efter att må bra eller kanske kokboken med recept för ett stabilt blodsocker, eller kanske inte alls och istället fokusera på mina redan skrivna böcker, att få dem klara, färdiga, sålda.

I alla fall. Nu är klockan snart tio en lördagskväll och jag jobbar tidigt imorgon också. Men jag njuter, just nu, av lugnet, av tornseglarnas skrin och bilarna långt där borta. Jag är lycklig nu. Såhär. Jag är lycklig för jag vet hur depression stavas, känns, låter, upplevs. Jag är lycklig för att det äntligen känns bra alltsammans. Jag vet inte vad som händer sen. Jag vet bara att jag mår bra, att jag snart får sällskap av min underbara sambo. Han må vara mumsig för resten av mina jobbkompisar, men det är jag som får mumsa. Just nu är det jag, jag som får ta del av hans värme, inre dom yttre, jag som får somna lycklig på hans arm. Just nu känns det bra. Allt känns bra. Tryggt.

Det vill jag berätta. Men jag orkar inte just nu, för jag vill bara njuta av den här känslan så länge det går. Jag ska krypa ner under täcket med 6.0 i fantastiskt blodsocker efter två månader med knagglig mage och ältande och gråtanfall. Just idag är jag stark. Just nu är jag stark. Jag kan och jag vågar. Jag vågade kasta mig ut. Och vet ni vad? Linan höll.

Taggar: #kärlek #love #underbar #dag #funderingar #tankar #inspiration #våga #kämpa

Hej!

Fy vad trött jag är. Ögonlocken orkar knappt hålla sig öppna och huvudet är tungt av för lite sömn. Tre fyra timmar på två X-pass är inte roligt vill jag lova. Så istället för allt jag borde göra såsom att gå och handla, laga mat, diska och vara ute i värmen tänker jag lägga mig i sängen, krypa ner under täcket och sova i nån timme. Mobilen stängs av, ytterdörren låses och allt är tyst, skönt, svalt, och sängen är stor utan Johan. Har hunnit med en pratstund med jobbkompisarna nere i terminalen, checkat passagerare, ta mig upp ur sängen efter fyra timmars sömn (först på listan) och efter-jobbet umgänge med Johan2 framför Call of Duty. Nu är orken slut och den här donnan ska sluta sina bruna (usch vad äckligt det lät) (shake them brownie!) och glömma bort vad det stod på Antagning.se tidigare idag. Haha. Godnatt. Härliga fredag. Må du stanna länge.

Jag har alltså 158 anledningar att sova bort den nästkommande timmen. Eller 222. Eller 141, om man så vill. Stackars L på mitt jobb har 1328. Vad ska vi göra med våra liv? Jobb, Rom och annan resa står högst upp på min lista just nu. Jag har 158 anledningar att njuta av livet just nu, just som det är. 158 anledningar att åka till Rom!

Hej,

jag försöker inte leka Gud. Jag försöker inte förändra någons sätt att leva, och jag tar heller ingen skit för att jag lever som jag gör, äter det jag gör eller ser ut som jag gör. Man kan inte göra alla nöjda, alltid är det någon som stör sig på någonting med mig men det kan jag inte förändra heller. Jag äter LCHF för att det är gott och för att jag mår bra av det. Men varför i hela friden måste jag ideligen förklara det? Just varför jag gör på det sättet? Det säger ju sig självt varför!

Så... där har ni svaret. Istället för rostat bröd till frukost äter jag turkisk yoghurt med jordgubbar, en korvskiva och lite krossade nötter. Istället för att bli hungrig klockan nio av de rostade bröden håller jag hungern i schack till framåt lunch. En banan har nog mycket kolhydrater för att jag ska få upp sockret om jag blir låg, men det blir jag inte, inte när jag ätit mat med mer fett än kolhydrater. Motståndarna till LCHF är de som inte förstår skillnaden på bra och dålig mat. Jag har diabetes, ja, och jag äter kolhydrater, ja, men jag låter inte tallriken domineras av vita mjölprodukter för det är inte bra ens om jag hade varit frisk. Det sade min dietist dagen efter att jag blivit inlagd för diabetes och jag tror henne, det är inte så svårt att läsa sig till heller i dagens samhälle :) Man får i regel i sig tillräckligt mycket kolisar genom att äta frukt och grönsaker och fullkornsprodukter.

Jag är en enkel småbloggare som skriver om ditt och tatt, tankar och funderingar, träning, hälsa, bilder från hjärtat som transferreras genom fingrarna och bildar läsbara ord på tangentbordet. Jag har aldrig försökt vara någon annan, vara större, vara bättre, vara kaxigare eller någon jag inte är. Jag är jag, för det är allt jag har, det är allt jag kan vara. En lögn föder lätt en annan och snart fastnar man i sitt eget spindelnät av lögner och allting blir jobbigt. Jag skriver inte för att glädja andra, inte för att provocera, visa mig på styva linan eller visa hur bra jag har det där jag sitter idag. Jag skriver för att JAG mår bra av det, för att JAG älskar skrivandets kraft, formuleringen av bilderna inifrån huvudet, hur de blir på tangentbordet, hur fingrarna rör sig för att formulera alla tankar.

Jag äter bra mat för att JAG mår bra av det. Hade jag ätit sten till middag och mått bra av det hade jag fortsatt med det. Jag är inte det snyggaste fåret i hagen, men heller inte det fulaste, jag duger, precis som jag är, även om jag är virrig, slarvig, klumpig och ibland beter mig som tolv år. Jag har aldrig haft komplex för mitt utseende annat än genom dåligt självförtroende, precis som varenda tonårstjej någon gång haft. Jag står inte i världens centrum, uppe på någon piedestal, och dit vill jag aldrig komma. Jag vet mina begränsningar, vet var jag står, och jag må vara virrig, klumpig, slarvig, men jag står här med båda fötterna nere i marken, och jag gör det som är bäst för mig samtidigt som jag tänker på andra runtomkring mig. Mitt liv handlar inte enbart om MIG.

Jag är nästan en bisyssla i mitt eget liv för det finns så mycket annat jag fokuserar på. Livet har så mycket mer att ge än uppblåsbarhet och felatiga självbilder. Jag skrattar med kompisar, delar livets alla händelser med världens finaste Johan, springer på Gröna Lund, shoppar i Farsta, skriver böcker, spelar mitt hästspel, pratar med jobbkompisar, kramar mina arbetskamrater, jobbar för ett rederi, ringer hem till mamma och pappa och farmor och farfar och följer mina hemma-kompisars liv genom telefonkontakt eller Facebook samtidigt som jag emellanåt längtar hem, gråter floder och tycker att allting är jobbigt. Det är jag. Det är vad jag gör. Det är Jennie, varken mer eller mindre. Det är JAG,