Jag erkänner. Idag är första gången jag svurit åt en gamling. En äldre. En pensionär. En väldigt irriterande, jobbig, stroppig kvarterspolis som jag bara ville lägga fingrarna om halsen på. Japp, så arg var jag. För några veckor sedan plockade jag på mig skurhinken ur den allmänna tvättstugan en våning nedanför och in kom en tant som genast snörpte på munnen. "Vad håller du på med?"

"Jag ska skura", svarade jag.

"Vadå, hemma hos dig?"

"Ja, vadå, får man inte göra det?"

"Nej, absolut inte. Den måste vara här nere ifall någon ska använda den. Till exempel jag."

Efter många om och men gick jag därifrån med skurhinken och skurmoppen och återlämnade den efter tjugo minuter, vilket resulterade i en surmulen blick från den gamla tanten som stod kvar och väntade på mig. "Ja, det var på tiden", muttrade hon. Ja, det var visst det. Surpuppa. Och idag... Jag hade tvättid mellan sju och tolv. Vid elva gick jag ner för att flytta över allt i torktumlaren och in kom en gubbe. Gammal. Surmulen. Han såg på mig för ett par sekunder, tittade på tvättlistan. Ställde sig vid bänken på andra sidan rummet medan jag gick in i "min" tvättstuga och började greja.

När jag kom tillbaka, 11:56 exakt, för att tömma torktumlaren och gå hem stod gubben kvar, på exakt samma plats fyrtio minuter senare. Han kollade på klockan. Jag gjorde mitt. När jag kom ut i det allmänna rummet såg han på klockan igen. "Är du klar nu?" frågade han, inte allt för muntert. "Ja", sade jag, kånkade upp IKEA-påsen på axeln och gick iväg. "Inte så fort", sade gubben. "Har du torkat golvet?"

"Va?" sade jag. "Nej."
"Då måste du göra det. Detta skulle ha varit gjort innan klockan tolv."

"Jag har faktiskt lite bråttom."

"Du har säkert inte borstat bort dammet från torktumlefiltret heller. Har du det?"

"Men snälla nån."

"Har du det?"

Jag erkände. Nej det hade jag inte. För första gången på länge. Så klart. Glömde. Blev så irriterad på att han stod utanför med armarna i kors så jag glömde. 

Då följde gubben in med mig i tvättstugan och började vifta och öppna locket och tvingade mig att sopa helvetesjäveln ren, och sen när jag sade att nu är jag faktiskt klar, kan jag gå nu? Näe då måste jag SKURA GOLVEN OCKSÅ tyckte den snälla gamla farbrorn bara för att en enda liten dammråtta syntes i hörnet, som inte var min och som jag inte ens sett förrän han böjde sig ner och pekade på den med rynkiga gamla fingrar.

"Men för helvete, det är väl inte så noga när du uppenbarligen ska använda samma tvättstuga", fräste jag.

Han kollade på klockan. Igen. Då såg jag rött. Vände den tjuriga Wikström-sidan och finska Blomster-sidan till. Bägge delarna blir en nyckfull granat ifall det vill sig, och gubbens surmulenhet blev till en sådan bomb. Jag exploderade. Invärtes. Väldigt diskret. Med rök som pyrde ut ur öronen, så det kanske inte var lika diskret som jag trodde.

"Det är faktiskt inte så jävla noga", fortsatte jag, ytterst målmedvetet, och tog påsen över axeln. "Och nu går jag."

Och så gick jag. Bakom mig kom gubben farandes, ryckte tag i handtaget och drämde igen dörrjäveln bakom mig. 

Det var surtantens man.

Jag var så arg så jag hade kunnat låsa in honom i tvättstugan, men som den fantastiskt tålmodige och omtänksamma individ jag är så gjorde jag inte det. Men det hade varit fruktansvärt roligt att se honom ta sig ut genom fönstret och landa i de täta syrenbuskarna en och en halv meter nedanför medan jag stod utanför med popcorn och handfängsel. Han hade kunnat få bo i tvättstugan om han så gärna ville. Det hade varit värt handfängselet, åtminstone för en stund, för jag hade bara dragit klänningen över huvudet och var utan behå och var inte i presentabelt skick.

Man handfängslar inte en tjej som inte har gjort sig absolut redo för dagen. Jag hade för tusan bara duschat, därav endast den vida zebra-klänningen. Men jag lekte med tanken medan jag omsorgsfullt låste ytterdörren bakom mig och försäkrade mig om att inte häxan surtant eller Gestapo följde efter. Sedan satte jag mig ner och åt lite choklad och skrev ett humor-inlägg på Facebook om samma händelse. Lite kortare, visserligen, men jag var så arg.

Det är första gången jag svurit åt en gamling. Jag svär inte så ofta, och uppenbarligen inte åt gamlingar, förrän idag.

Men någon gång ska ju vara den första. Och kollar gubben på klockan en gång till medan jag befinner mig på två meters avstånd så lovar jag att han får en labét eller en hurvel i present fastän det inte är hans födelsedag. 

Nu har jag, med lite hjälp av Games stora konkursutförsäljning, spenderat alla mina förkylningsdagar i soffan med Uncharted 1, 2 och 3 varav det sista slutade igår. Jag har följt Nathan Drake genom halva världen i jakten på Francis Drakes gömda skatter, genom öken, djungel, sand och hav. Genom nya förhållanden, krossade förhållanden, avsked, återseenden och tillbakablickar.

Och jag insåg en grej medan jag tumlade runt med alla spel. Kanske lite feberyra ovanpå allt det där, men ändå.

Att vara tillsammans med Nate skulle inte vara någon barnlek. Han är en rastlös själ, en ständig sökare. Även om han ville vara så trogen så skulle han aldrig kunna förbli det, det är inte hans grej. Han skulle fortfarande åka iväg på sina resor, vara borta i veckor, månader i sträck med dålig täckning. Att vara hans fru skulle vara ett liv i ständig oro för hur han mår och vad han gör och han skulle komma hem med samma brand i ögonen som han hade när han for, och sedan efter ett par dagar eller veckor hemma skulle han åka iväg igen. 

Familjelivet är ingenting för Nathan Drake. Och den enda kvinna på jorden som skulle passa ihop med honom och vice versa, och inte utan bråk, heta diskussioner och gräl, är Lara Croft. De skulle förmodligen resa tillsammans. Från början helt vänskapligt - så gott det går att vara vän med en tjurskallig, humorfylld och rätt egocentrisk individ. De skulle bråka om vem som skulle leda expeditionen, vem som skulle göra vad, och sedan skulle de hamna i säng med varandra. Det är ofrånkomligt. De är för lika och för olika för att det helt enkelt skulle hända.

Och de skulle inse, Nate skulle inse, att den glöden han alltid har haft i sina grå ögon bara kan flamma upp till en riktig fågel Fenix för Lara Croft. Ingen annan. Så även om han hade en fru där hemma, barn - men barn kommer han aldrig skaffa så länge han inte byter livsstil och det lär han inte göra, den sortens liv är för tråkigt för honom just nu. Även om han hade allt det, så skulle de tumla i säng. Det är så han är. Flera gånger om. De skulle gräva sig in så djupt in i varandra att de skalat bort allting annat som inte handlade om henne och honom, men inte ens då skulle de kunna vara tillsammans. Inte ens hon. Men de skulle passa ihop. Han och hon. Hon och han. Var de än gick skulle de dela samma utandning, samma syn på saker och ting, samma ofrånkomliga äventyrslusta.

Men det skulle aldrig bli mer än så. Nate skulle förföra henne, flirta med henne, det är klart att han skulle för han är både charmig och snygg och en man med normala behov. Han skulle dö för henne. Han skulle rädda henne. Men han skulle aldrig kunna vara med henne så mycket som en vanlig människa där hemma valde att vara med sin partner. Det är inte hans grej. Han vill ha kakan och han vill äta den.

Han skulle dö ensam någonstans, antingen på en expedition eller vilandes i ett skabbigt hotell mellan två expeditioner. Han skulle inte ha någon som sörjde för honom när han dog, ingen laglig avkomma eller familjemedlem. Lara Croft skulle gå på hans begravning, likaså Sully, om han överlevde, och hans gamla kärlek Elena som var den där ständigt oroande frun där hemma.

Lara Croft skulle vara den enda som kände honom, utan och innan, den enda som någonsin känt hans hjärta pulsera mellan sina fingrar. 

Och hon skulle stå där och tänka, inte för första gången, "tänk om". Men Nate kunde inte. Han var inte sån. Och det vet hon. Det vet de alla. Så de skulle stå där, medan kistan innehållande vad än de kunde hitta av honom eller bara tom luft med massa minnen, och se medan han sänktes ner under jorden medan hans liv åkte förbi i en strid ström av dessa minnesbilder. Han skulle dö lika envis, rastlös och tjurskallig som han alltid varit. Det finns inget annat liv för honom. Och det är så han måste dö.