Jag gillar inte dessa febertoppar, när världen liksom ses på avstånd genom grumliga ögon och öron. Alla ljud blir dova, lågmälda, en ytterdörr som smäller igen hårt bakom en låter lika harmlöst som en mygga. Ett slags vakuum, någonstans där inne, där immunförsvaret brottas mot en tillfällig och ovälkommen virusinfektion.

Jag gillar inte dessa febertoppar när ansiktet är så igentäppt så munnen står öppen som en fisk som kämpar efter luft när näsan inte kan ta sig igenom. När man måste sova sittande, och man inte får drömma det man vill utan det som redan ligger framme och väntar. Dinosaurier i en park. Bilar på en grusväg. Ett uppdrag, alltid ett uppdrag, men historien tar sig inte framår utan snurrar och snurrar i samma hjulspår. Täcket, beroende på hur det ligger; svalt, varmt, snett, skrynkligt - har en hel värld i sig, bestämmer drömmarnas karaktär.

Jag drömmer varje natt. Jag minns doften, ljuden, färgerna, handlingen när jag vaknar. Inte alltid, men oftast. Feberdrömmarna är svarta och orange, på gränsen mellan vaket tillstånd och det sovande. Jag minns dem också. Jag tycker inte om dem.

Jag äter konstant för att rivet i halsen inte ska reta illamåendet mer. Små bitar melon, några körsbär, vatten med citron och gurka, Alvedon och Zyx och ångkolad torsk med pesto, tre minuter i micron - klart. Lite, men ofta. Bibehålla saltbalansen. Vitaminnivåerna. Blodsockret.

Jag skulle inte ha tänkt medan jag stod i duschen här om dagen, samma dag som jag sprang sådär snabbt och hade krut i de nya skorna. Slutkörd, men lycklig och stark. Jag har inte varit förkyld nu på två månader. Kanske jag övervunnit hösten och vintern och våren som gått, blivit kvitt alla barnbaciller. Kanske berodde det på dem, de nya barnen, eller katten i lägenheten i fredags, eller den hårda träningen eller att jag drog på mig sommarklänningen för tidigt.

Men förkyld blev jag. Jag är inte den som klagar. Jag biter ihop. Men förkylningar, ja alla sjukdomar, har varit så mycket värre sedan jag fick diabetesdiagnosen. En vanlig förkylning och jag ligger däckad i fyra dagar i årets manflu. När Johan blir förkyld nyser han tre gånger, åker på jobbet och äter Vicks och det syns knappt på honom. Jag provar vartenda husmorsknep som finns förutom den med vitlök för jag bor ju faktiskt inte själv och har väl i alla fall en gnutta sans och respekt kvar även om kroppen är överhopad av febervallningar och konstiga drömmar.

Jag tycker inte om detta.

Att inte heller orka skriva på någon utav böckerna. Att ha historien i huvudet. Så lätt det är att bilda meningar där uppe, där inne. Ligga - halvligga - med täcket upp till nyckelbenen och försvinna bort till en annan tid, en annan plats, och veta exakt hur man ska skriva, gå vidare, fortsätta historien.

Jag tycker inte om det.

Jag vill att mina människor, tankar, miljöer och intriger ska läsas av andra. Förstås av andra. Inte ha dem fängslade i mitt huvud och inte vara helt säker på hur man ska formulera allting när febern släppt och jag är jag igen. De vill ut. De måste få komma ut.

Förkylningen är verkligen inte välkommen

Inga fler Game of Thrones-avsnitt heller. Dumma dem. Mitt hjärta, febrigt eller ej, klarar inte mer bortfall och död längre. Det gör verkligen inte det.