Åh vad jag tycker om dessa småsvettiga, kvalmiga dagarna när termometern sjutit i höjden och huden får andas på riktigt, för första gången den här sommaren. När axlarna är varma och bröstkorgen kliar lite diskret efter en heldag på filten ute på gräsmattan och fräknarna poppat fram. Favoritboken i ena handen, en flaska med kallt vatten i andra. Och himlen lyser djupblå och den svala, långsamma brisen har jagat bort vartenda moln. Och tornseglarna skriar i skyn. Musiken, om man lyssnar på sådant, är lugn och behaglig. Boken tillräckligt spännande, romantisk, sexig och välformulerad att det är en fröjd att läsa den. Ligga där, ganska nöjd med livet, och veta att det finns två böcker till i samma serie, skrivna lika perfekt, spännande, romantiskt, sexigt och välformulerat.

Jag är Malory med sina en och sextio som älskar- och måste vara omringad av konst och som för första gången fallit handlöst istället för lugnt och försiktigt för en man. Jag är virriga Dana som har huset fullt i böcker, som jobbar - jobbade - på ett bibliotek till hon lade av en riktig dänga till chefens systerdotter och fick sparken. Jag har hennes bruna hår och bruna ögon och temperament. Jag är Zoe, den lilla kurviga optimisten som sliter och drar i livets tåtar och som var den som hittade huset de tre köpte för att starta sina respektive företag. Lilla, flitiga mamma Zoe med kärleken till sin son som drivmedel i allt det hon gör.

Jag är inte strukturerade Malory med listor för varenda sak hon tar sig för, komplett med korsreferenser och underrubriker. Jag är kanske inte rationella, logiska Dana sex on legs, kurvor som en amazon och långt över en och sjuttio lång, som vill klippa av kulorna på den man som lämnade henne för ett par år sedan och som plötsligt dyker upp i den nära vänkretsen och är lika flirtig och farlig som då. Jag är inte uppvuxen i en husvagnspark som Zoe, jag har ingen son att ta hand om och inget litet hus jag snickrat ihop innandömet alldeles själv. 

Men efter att ha tillbringat massor med år med dessa tjejer känns det nästan som att de är mina vänner. Så känns det alltid med böcker jag läst flera gånger. Jag vill inte att de ska ta slut, för då slutar äventyret och det dröjer länge tills jag får prata med dem igen. Förra gången jag läste böckerna var i juli förra året under Ölandveckan, där jag satt på altanen i en härlig morgonsol med frukosten framför mig och benen stödda mot bordsskivan och begravde mig ner i deras äventyr igen. 

Jag köpte den första boken på den första Öland-resan för åtta, nio år sedan. Oj, är det så länge? 2007? Ja, så länge. Och jag har älskat dem ända sedan dess. Världens bästa böcker. Jag måste få ha böcker där jag bor. Jag blir galen om det inte finns böcker jag kan bläddra i, försvinna i, tillbringa ett par timmar med medan regnet smattrat mot rutan och teet kallnar. Ett bibliotek eller... en vägg av böcker.

Vi var och kollade på ännu en lägenhet igår. I Åkersberga centrum. Jättefin, bra storlek, hemtrevlig, bra förbindelser, inte för öde, inte för långt bort, men dyr och där bodde just nu en katt så det blir sanerings- eller städfirma om vi bestämmer att vi flyttar in. Jag drömmer ändå om den där egna lägenheten. Att få bo tillsammans med Johan på riktigt, att inte behöva flytta hela tiden eller betala hutlösa mängder i hyra. Att ha en lägenhet. Att åka på semester därifrån. Tryggheten. Vetskapen. Hem, vårt hem, tillsammans. Det drömmer jag om. Det vill jag ha. Speciellt under varma, kvalmiga dagar som dessa. Speciellt dem dagarna.