Vad glad jag blev när jag loggade in här och såg att det inte fanns något inlägg i stil med "mitt hjärta är sönder" efter en dum dröm jag vaknade ifrån med dunkande hjärta. Glad blev jag också över att jag låg på Johans axel med hans vänsterarm över mig och inte ensam i en tom lägenhet.

Det jag tänkte säga är att nu känns det sådär krispigt härligt med vädret. Täckbyxorna åker på, vantar och mössa och utandningen blir till guldskimrande rök i den tidiga morgonsolen. Minusgraderna biter på låren när jag cyklar ner mot bössen, fingrarna fryser fastän jag har farmors vantar på mig - och alla vet ju att en farmors vantar alltid är det varmaste.

Jag lyssnar på Hobbit-musiken och tänker på Sagan om Ringen-filmerna, som är sådana där klassiska jullovsfilmer man ser uppkrupen i soffan en kväll eller en morgon med rimfrost över fönsterrutorna och en himmel som är tjugofem minusgrader-rosa. Den där väntan, bubblan innan jul när man går runt i tjocksockar och utan smink och bakar lussebullar och åker madrass i slalombacken och går på stan och dricker te och skrattar ihop med sin familj och mular - jag älskar det ordet - ner snö och snöbollar i Johans nacke så han gallskriker (eller om det är tvärtom).

Jag har en avlägsen dröm om att göra klart min bok innan jul men det kommer nog inte hända. Jag står liksom och stampar på de sista fem kapitlen och vet hur det sista ska vara, hur epilogen ska bli, men däremellan har jag inte riktigt... fått igång tankebanan. Det innefattar i alla fall en dejt, mer stalljobb, mer grubbleri, två nya anställda och en sluttvist som inte alls blir vad någon av dem väntar sig. 

Jag drömde om dem härom natten, det var så himla häftigt. Jag befann mig mitt i en miljö jag själv skapat. Jag kunde vända mig och se ut över skogen, ängarna, hagarna, herrgården, ån som rann bakom dem, och bredvid mig stod Johannes och Jasmine och bara såg på varandra sådär så det sög till i magen. Vilken magnetism, ilska; kärlek, men gudarna ska veta att jag hade blivit skinnflådd om jag hade sagt det högt. Han var runt en och åttio, muskulös, härligt trevlig och charmig och luktade - japp, jag kände doften av min egen påhittade figur - av stall och svett och manlig parfym.

Jasmine var lite längre än mig med blont vågigt hår och fyrkantigt ansike. Och när hon log kom den där skrattgropen fram och gjorde så att glittret i hans ögon trädde fram än mer. Sen satte jag mig med min redaktör och skrev ner hur fortsättningen skulle bli, och jag satt där och bara njöt över att jag visste precis. Så när jag vaknade den morgonen log jag för mig själv, galen eller geni, men ändå. Kanske var den där avlägsna drömmen inte riktigt lika avlägsen.

Vi får se. 

Nu ska jag strax promenera till bussen. Eller ja. Snart och snart. En sida eller två hinner jag nog med innan dess. En sida närmare målet, drömmen, det slutgiltiga. En sida närmare. Jag längtar.