Kanske är det för att jag cyklat och trampat över så många K- och V-brunnar jag hittat (kärlek och tur), kanske för att jag gjort ett bra jobb, eller för att jag hittat min plats och för att jag älskar det jag gör med en sådan där molande, härlig känsla i magen över alla kramar och gos och frågor och inbjudande till lekar och kortspel och konferenser och möten; och för att de ser det, de märker det, de berömmer mig för det. Men vet ni vad? Vet ni vad som får mig att tjuta av glädje när ingen hör?

Jag har fått fast jobb. Tillsvidaretjänst. Kontraktet är påskrivet, händerna är skakade. Så. Fantastiskt. Glad.

Och tacksam. Alltid tacksam. Jag rider på vågorna av lycka och glädje och kramar min man extra mycket på kvällarna när han kommer hem och vi får äta middag tillsammans och somna i ett virrvarr av armar och ben (sådär mysigt under en filt framför Terminator eller en serie som vi ser om kvällen därpå). Det känns som att allting ordnar upp sig nu med boende och jobb och dagtid och drömmar och en kärlek så stark, så benhård till den fina mannen i mitt hushåll, i mitt liv.

Nu ska jag slinka in i duschen och lägga mig på spikmattan innan Johan kommer hem, uppdaterar mer imorgon eller någon annan dag. Dagarna går så snabbt, kretsar kring jobb, Johan och min bok - men oj så jag njuter. :-) Fast jobb, så underbart det känns. Jag är bra på det jag gör. Banne mig, jag är faktiskt det. Jag är en fröken.