”Det är så man gör för kärlekens skull”, sade Helene med låg röst. ”Man offrar, man kompromissar, man lägger sig, man kämpar bara för att få känna glädjen, triumfen, i att lyckas, i att göra den man älskar lycklig. Ingen kvinna vill väl någonsin höra att man är för bräcklig för att kunna föda barn. Inte en kvinna som just gift sig och är påväg att starta ett liv tillsammans med någon på en sådan avlägsen plats som Västernäs.”
    ”Han älskade henne ändå. Han sade att det inte gjorde någonting, men det är klart att det ändå gjorde. Hon sade, skrev, att han aldrig nämnde det, men varje gång hon pratade om barn blev han förbannad och gick därifrån.”
    ”Det smärtade honom. Det gjorde ont. Att vilja, men inte kunna, inte få. Det långa ledet av Silversvärd skulle dö med honom, vad än han gjorde.”
    ”Men hon gick emot honom. Gick runt honom, gick runt det. Han ville, alltså ville hon. Ta och ge. Hon var tvungen. För hans skull, för sin egen.”

    Jasmine sade sig att det blöta som plötsligt fanns där i ögonvrån i själva verket var regnvatten från det delvis öppna fönstret sedan hon slängt ut ett bananskal. ”Så hon blev gravid, utan hans vetskap. Hon var villig att offra sitt liv för en arvinge, för en son. En framtid."

      Helene suckade till, trummade med fingrarna över ratten medan hon väntade på att orden skulle hitta tillbaka till sitt normala tonläge. ”Jag satt uppe i tre nätter i sträck och läste den där fördömdade dagboken, visste du det? Jag kunde inte lägga ifrån mig den, trots att det gjorde så ont att läsa om allt det där. Och Johannes fick aldrig uppleva det, eller henne, hann aldrig få veta vad hon gjorde för honom, för dem. Så fruktansvärt, jävla orättvist.”

© Silversvärdsskeletten, 2015.