Jag känner mig lite som Bridget i Systrar i Jeans just nu. Hon har allt hon vill ha, får det där sista hon verkligen önskade sig, och ändå är det tomt. Ändå känns det inte bra. Jag har allt jag önskar, de senaste månaderna har varit riktiga toppvinster i lotteriet som heter mitt och vårt liv, med fullpoängare nästan varenda gång och jag kan knappt fatta att det är mig det handlar om, att jag får ta del av allt der. Jag kan luta mig tillbaka och slicka i mig all glädje och tacksamhet och lycka som en katt slickar i sig grädde, så nöjd. Och ändå är jag bara... ledsen.

Jag skriver om en tid sedan länge bortglömd, om två älskande som inte kan vara tillsammans på grund av rädslan att det en dag ska slitas sönder, att det förflutna ska hinna ikapp dem. 

Jag spelar ett spel långt ute i rymden och kollar på videor och ryser ända in i märgen av hur fantastiskt det är och lyssnar på ord som fastnar långt in i hjärtat, och blir helt knäckt. 

Jag vet inte varför jag är ledsen.

Jag är förkyld med feber och det river i mig av olust att ringa igen, och säga, igen, "jag måste vara hemma", bara en vecka efter att kontraktet är påskrivet. Stress? Onormal stressnivå? Allergi? Jag har ingen aning. Så jag krigar mig igenom mitt mående, åker till jobbet och älskar att vara där, det är så himla underbart. Sen kommer jag hem till Johan och allt är återigen så underbart, och jag tar ett steg tillbaka och bara händer detta mig... Hur kan detta fina fantastiska vara mitt?

Jag tänker på tid.

På Tali'Zorah när hon i slutet darrar på rösten: "I want more time", och man vet att man ska dö ifrån henne, ifrån dem alla som följt mig i flera år, flera spel. Avsked. Avslut. Shepards röst som bryts när hon säger "I don't know what I'd do without you" och hjärtat bara mals sönder i bitar. 

Sen, mitt i allt, skrev min gamla vän J ett inlägg på min sida, precis när tårarna hopade sig i ögonvrårna och jag inte visste vart jag skulle stoppa dem - tillbaka, eller ut, och gråta över ingenting. Det är lättare att gråta när man har någonting att gråta över, när man vet vad man är ledsen för. Jag vet inte det, så tårarna kändes bara fel, konstiga, så de trycktes tillbaka. Bara några ord, precis i rättan tid, när de behövdes som mest, och då skrev jag tillbaka trots att det gått så länge sedan vi sist sågs.

Sedan skrev hon detta.

"Åh.. det är så jobbigt det där när man inte vet varför det gör så ont ibland. När man anser att man ska vara lycklig men något ändå skaver inombords. Det är okej att känna så, så det är bra att du accepterar att dom känslorna finns. Även om du inte förstår varför. Jag tror att ibland när allt i livet är så fint och man ändå är ledsen så är det för man någonstans inom sig inte anser att man är värdig den lyckan. Man är sin värsta fiende och det kan visa sig i sådana stunder."

Och nu vet jag inte vars jag ska stoppa dem längre. De ryms liksom inte där inne, hjärtat tar för mycket plats, det bankande hjärtat som gör så ont fast det borde dunka av eufori istället, ridande på tacksamhetsvågen av allt det som jag har runt omkring mig. Herregud, jag är ju knäpp. Och ledsen. Och förkyld. Jag vet inte varför. Jag vet inte varför jag inte mår bra. Men det löser sig säkert. Det får ta tid. Tid... En av de mest värdefulla sakerna vi har.

Älskade fina hälft, vad jag är glad att jag har dig ♥