Middagen intagen och jag ska snart promenera till vår varma dusch och göra lite inpackning och ansiktsmask med nya peeling-vantarna jag köpte. Huden blir len som en bebisrumpa och man riktigt känner hur kornen peelar hudens flera lager, tar bort den trötta vinterblekheten och gör ansiktet så rosigt och fint. Som jag tycker om sånt, jag skulle kunna stå där i en timme... Alla bekymmer bara försvinner, rinner av mig. Samma när jag handlar matvaror. Jag älskar att göra det. Det är terapi. Jag går igenom dagen i mitt huvud, går lugnt och sansat mellan hyllorna och ja, njuter. 

Ibland är det alldeles fullt med folk där, i olika stadier - barnfamiljen, ensamma pappan, PT:n, hälsogurun, vegeterianen med sin korg full av ekologisk kaninföda, ungkarlen med sina snabbmakaroner och fyra liter mellanmjölk och snabba leende, trötta mamman i mjukisbyxor, tonårsparet, gamla paret... Varje människa har ett eget liv, egna problem, egna bekymmer, och då och då korsas våra vägar, vi kanske går in i varandra och säger oj, förlåt. Tågen är alldeles fullsmockade på mornarna, fullt av människor i olika kläder, färger, klädstilar, frisyrer, och alla är påväg någonstans. Alla har sitt eget liv någonstans, sitt jobb. Alla bilar är påväg någonstans. Alla har ett mål. 

Ibland önskar jag att jag inte var så djup så jag slapp reflektera över sånt. Typ en knapp, på och av. Men jag ser människor. Jag känner stämningen i luften utan att se deras ansiktsuttryck, jag bryr mig även om jag inte känner dem. Jag släpper före den trötta mamman i kön och får ett trött men ärligt leende tillbaka, jag tränger mig före den uppkäftiga tonåringen som blockerar fyra kassor genom att inte kunna välja tuggummi. Jag blir uppriktigt ledsen och arg över ytlighet, att dumma blondiner går före för att de är snygga och pantade med stora tuttar. Jag gråter till filmer och böcker, det skär i hjärtat när folk som älskar varandra inte får vara tillsammans, varför måste vi alla komplicera saker och ting? Jag önskar ibland att det gick att stänga av alla känslor. Men samtidigt, det är ju jag.

Jag vill inte stänga av mig själv heller. Jag lever och jag andas och jag känner så otroligt många känslor. Jag är en Highly Sensitive Person. En fjärdedel av Sveriges befolkning är sådana. Det är ingen diagnos, inget syndrom. Det är en personlighet - att värna om och skydda resten av våra medmänniskor. I varje flock finns det en sådan personlighet. Ni har väl sett på TV, alltid ett djur som håler utkik och varnar för fara? Det är vi som räddar liv. Johan sade åt mig att jag har ett så stort hjärta så det var därför som resten av kroppen blev så liten... All kraft gick åt till hjärtat. Jag hyser så många känslor för allt och alla, jag ruvar på så många känslor. Jag förstår främmande språk bara genom att lyssna på tonläget. 

När jag lyssnar på den här låten blir jag så sprickfärdig av lycka och kärlek. I wonder, do we all know where we belong? And if we do, in our hearts, why do we so often do nothing about it? There must be more to this life, a purpose for us all, a place to belong. You were my home. I knew from the moment I met you, that night, so many years ago. It's you. It's you. It's always been you. ♥