Jag har alltid en bok med mig i väskan, bokmal som jag är. Ett hus utan böcker fungerar inte för mig, jag måste få vara omringad av dem, antingen på sängbordet, på bordet eller i badrummet (kisspauserna blir ibland väldans långa när jag hittat en bra dassbok). Jag skulle utan problem kunna stänga in mig i ett kontor med en skön, härlig soffa, en mjuk pläd och en bok och en tekopp bredvid. I timmar skulle jag kunna stanna där, i en sorts bubbla där omvärlden inte existerar. 

Det är livsfarligt att begrava näsan i en bok på bussen och tunnelbanan på väg till och från jobbet. Jösses. Jag sugs så hårt in i mina berättelser att jag inte hör eller ser någonting annat. Ibland så kommer jag på mig själv och tvingar upp ögonen ur boken och inser att oj, jag ska kliva av på nästa station eller som igår, oj, jag glömde kliva av över huvudtaget. Jag älskar böcker. Jag behövder böcker. 

I vår nästa lägenhet, som jag hoppas blir en trea, ska jag göra ett slags kontor i det tredje rummet. Ett skrivbord med bra belysning (viktigt för min syn och koncentration) och plats för min dator, pennor, papper, pärmar, var sak på sin plats - en härlig, mysig soffa och självklart bokhyllor. Bokhyllor som dignar av böcker jag ännu inte läst, böcker jag läst och älskat. Mitt egna krypin. Där jag kan läsa. Där jag kan skriva. Det blir inte samma känsla halvliggandes i en soffa med fötterna mot bordskanten och datorn som vilar mot magen och höfterna.

Sen rumlar den snygge, sexige Johan in genom dörren, kastar ett leende åt mitt hål, sätter sig bredvid mig och slår igång teven som skrålar igång Simpsons. Hej, skriver du? Och det blir liksom kortslutnig i hjärnan - mina bokkaraktärer är mitt uppe i ett gräl eller sin hittills enda sexakt och så ska jag på bara ett par millisekunder släppa dem för att komma tillbaka till verkligheten och ha en normal konversation efter att ha spenderat två timmar på Västernäs hos Johannes och Jasmine. Inte konstigt att man får hjärnklåda. Inte konstigt att jag mumlar något ohörbart och han inte förstår mig på ett par minuter.

Nu kom han precis hem så nu kan jag inte längre koncentrera mig, haha. Därav mitt kontor. Jag måste få ett kontor. Lugn och ro och koncentration så att jag kan skriva färdigt min bok en gång för alla. Så att jag kan göra en sak i taget. Jag är inte bra på att göra en sak i taget, speciellt inte när Johan är i krokarna och är så förbannat attraktiv så allting inom mig smälter så fort jag tittar på honom. Jag kommer knappt ens ihåg vad jag skrivit här sedan han klev in genom dörren. Det var någonting om kyckling, eller hur? Den stundande kycklingmiddagen? Åh, vad han gör med mig. :-)

Men Gud, vad det går segt. Skriver ett halvt stycke och sedan vandrar musen iväg till andra sidor. Ha ha ha ... Ja datormusen alltså. Fast den andra vandrar också iväg mer än vad jag skulle vela. Hämtar nytt te, går och gräver med bara fingrar i salladsskålen och fiskar upp lite kassler, doppar kassler i senast nytillskottet av Eriks såser som står på bordet sedan middagen. Det funkar det också. Men jag får liksom ingen ro. Jag vet inte hur jag vill ha det. 

Eller jo, det vet jag. Men någonstans så tvekar jag. Jag tänker på redaktörerna på jobbet som läser manus, kommer med kilometerlånga kommentarer, ifrågasätter (precis som man ska när man är redaktör). Men jösses, att behöva förklara varje ord, varje mening, jamen det ska stå såhär för att... Nej det låter så himla omständigt. Jag vet inte om jag är redo för att folk ska syna mig i sömmarna heller, folk som läser min bok. Komma med svidande kritik. "Sån jävla smörja", "kärleksgnabb, "du lever i en drömvärld", nåt sånt. Men jag antar att det är så alla författare har det.

Kanske skriva under annat namn. Det vore ju något. Kanske bosätta mig på Bahamas när boken släpps. Ha ha get a grip, Jennie. Bo där i ett halvår tills ingen längre kommer ihåg min bok. Sen kanske smyga hem till ICA sent en måndagskväll för att handla vatten och bröd. Nä men det gäller ju att tro på sig själv. Och visst tror jag på mig. Men min bok är bara... min bok. Alla skriver ju annorlunda. Jag skriver med känsla. Vissa skriver bara praktiskt. Händelser, inte känslor. Skulle jag vara en händelseförfattare skulle jag redan ha publicerat fem sex romaner. Medelmåttiga. Varken bu eller bä.

Jag har läst många medelmåttiga romaner. Många konstiga romaner. Många superbra romaner. Och de romaner som är bra är de som har lite känsla i sig. Som man får veta bakgrunden till deras agerande. Typ Innan jag dör - Jenny Downham. Jamen gud så bra bok. Jag grät från första till sista sidan. Mest på sista sidan, eller de sista kapitlen, där det blev längre och längre mellan styckena, där hon dråsade bort mer och mer och man räknade dagarna hon hade kvar. Jösses. Jag vet att jag skulle bli en ännu bättre författare om jag skrev lite mindre känsla, men dock, så är det min bok. Min stil. Jag kräver inte att folk ska tycka om den. För jag tycker om den. Och det borde räcka. Det räcker för mig.

En underbar - och lång! - helg har passerat då jag tog helg redan på onsdagen. Tvåhundra sidor är skrivna, jag har passat på medan Johan har jobbat och sen har jag lagt ett par strötimmar här och var, filat och slipat och utvecklat. Det känns nästan som att jag skulle kunna stänga in mig i ett kontor och skriva tills boken blir klar, som att jag inte har tid att lämna hemmet... 

Men imorgon är det tillbaka till jobbet som gäller för bägge två och sen benpass på gymmet när jag slutar. Jag har fått konstiga ont i halsen och täppt i näsan-anfall när jag går ut så jag vet inte hur det går med löpandet, blir i så fall på bandet. Jag har hunnit med tre pass där sedan onsdag, fick hjälp med marklyften av en jättetrevlig karl i pappas ålder och fått beröm av Börje Salming haha. Nu har vi precis sett Jurassic Park 1, nötat hela Breaking Bad säsong 2, Johan har lagat middag och så är resan bokad i maj.

En jätteunderbar helg och nästa blir lika lång den. Både jag och min man är lediga och sen är det någon som fyller år också på långfredag. That would be me. I alla fall, jag tänkte bara skicka ett livstecken och inte bara utklipp ur boken även om det är den jag lever för just nu. Boken, tuggummi och te. Jag åt mitt första mål mat vid två idag, det blir som att man glömmer äta när man är så inne i sitt författande. Synd att jag inte är överviktig, jag hade rasat en hel del kilon efter det he he. Nåja, ny arbetsvecka till veckan och sen kan jag köra igång på nytt med den. Mitt mål är att publicera den under 2014, då har jag jobbat på den i fem år (!).

Okej. Här kommer det. Fram med glasögonen, anteckningsblocket och pennan. Öppna era sinnen och tänk bortom alla ord. Eller nej förresten, tänk på dem. Gnugga energiknölarna och läs, och låt mig för guds skull veta vad ni tycker. Skippa alla stavfel eller ändelsefel, för jag har inte korrekturläst som sagt. Här kommer en del ur fjärde kapitlet.

Titel har jag ej. En engelsk titel har jag, men det passar inte lika bra på svenska. The Silversword Secret. Så, bara läs.

Hon slog upp ögonen, slöt dem igen för en stund. Av alla de saker hon kunnat förvänta sig att se, tillhörde inte de isblå ögonen något av det. Hon undrade återigen om hon fortfarande drömde. Det gjorde hon inte.          
     ”Jaså, du är vaken nu.” Det tjocka håret hade lockat sig vid tinningarna. Han luktade skog och regn. Fönsterrutorna var strimmiga av regnvatten och herrgården var omringad av en tunn dimma. Inte konstigt att hon drömt om piskande regn mot fönsterglaset. ”Herregud”, mumlade hon och satte sig upp med stöd av sänggaveln. ”Var är jag någonstans? Och vad fan gör du här?”          
     Hon såg sig omkring. Rummet var litet och vitt med blankpolerat trägolv och ett skrivbord i bortersta änden. Hela kortsidan var täckt med inbyggda garderober skickligt och snitsigt utformat. Vid skrivbordet stod en gammal kontorsstol i trä med mönstrat sittunderlag och på den satt Johannes med ena armbågen stödd emot bordet framför och den andra armen hängandes över stolsryggen.                
     ”Du är i säkert förvar. Här, drick.” Han höll fram ett glas med något som Jasmine hoppades var apelsinjuice. Hon tog emot det och drack med giriga klunkar. Det kände strävt emot hennes strupe. ”Var är jag?” upprepade hon och ställde ner det på det matchande sängbordet i mahogny. Magen kurrade av en hunger hon aldrig tidigare känt. ”Och vad gör du här?”
    ”Du är fortfarande kvar på Västernäs om det är det du undrar, även om jag gärna önskade att du befann dig tusentals mil härifrån. Det ska vara släckt och tyst klockan tio i stugorna och vad händer? Jo, jag får leta efter dig halva natten. Halva, jävla natten.”                
     Hennes ögon smalnade. ”Det hade du inte behövt göra”, sade hon snävt. ”Jag behövde ingen hjälp av dig.”
     Han grymtade till, en blandning av medlidsamhet och irritation. ”Jag såg dig försvinna bort efter ån och när du inte kom tillbaka på ett par timmar började jag fundera. En fullständigt normal reaktion för en herrgårdsägare med femtiotusen hektar mark med diverse terräng, ännu okänd för en storstadsbo.”          
      Jasmine grimaserade. Det mindes hon inte. Hon visste att hon lämnat middagen och alla de andra, men hon hade ingen aning om hur länge hon varit borta eller hur hon hittat tillbaka till herrgården.                
    Johannes böjde sig fram och stödde sig på sina knän. Jeansen var slitna och nerstoppade i höga cowboystövlar. ”Letade du verkligen efter mig?” undrade hon, tänkte tillbaka på middagen och han glödande ögon som bett henne försvinna dit pepparn växte.               
     ”Ja, det gjorde jag.” Hans röst var lugnare nu. ”Jag bar dig hit”, fortsatte han som om det var den mest självklara saken i världen. Jasmines ögon smalnade på nytt medan hjärtat började banka i bröstet och hon lade på sig en högst värdig min.            
     ”Du klädde av mig”, väste hon, plötsligt medveten om att hon var naken så när som på underkläderna. ”Och jag är arg på dig för det.” Hon drog täcket tätare omkring sig. ”Faktum är att jag är väldigt arg på dig, när jag tänker efter.”           
     Han fnös. ”Och jag är fortfarande din chef, vilket gör mig berättigad till att säga och göra precis vad jag anser.”
     ”Det struntar jag i, jag tänker ändå skälla på dig. Du kan inte bara…”           
     ”Jag räddade förmodligen ditt liv. Du borde tacka mig för det.” Jasmine fnös högt. ”Jag befann mig inte vid någon tidpunkt det senaste dygnet i akut livsfara, förutom när jag blev jagad av en galen tjur mitt i natten. Du är ingen hjälte och jag behöver inte räddas. Speciellt inte från någon som dig. Jag gillar inte ens dig.”          
     ”Tro mig, det är ömsesidigt”, svarade han och reste sig upp. Jasmine hasade sig upp ur sängen med täcket hårt virat runt kroppen. ”Jag tänker inte tacka dig, och jag tänker inte ändra uppfattning om dig, bara så att du vet. Du må vara min chef, men du är fortfarande en idiot.”    
     Johannes stack in huvudet i dörröppningen och iakttog henne med hetta i de blå ögonen. ”Det finns frukost nere i köket. Jag föreslår att du går och äter innan de andra kommer in för lunch.”      
     Jasmine tog ett par snabba steg i riktning mot garderoben och fick syn på ytterligare ett par kritvita, snortighta ridbyxor som någon uppenbarligen lagt dig för hennes räkning. Hon drog på sig dem med ett tyst jämmer, lät dem glida över alla skrubbsår som sved av beröringen. Därefter stack hon armarna i t-shirten och drog collegetröjan över huvudet. Håret hängde ner som ett enda lockigt virrvarr över ryggen och brösten och hon såg hopplöst nyvaken ut när hon tittade sig i spegeln ute i hallen, men magen värkte efter en lång tid utan mat och hon skyndade sig ner för spiraltrappan.                
     Det fanns både äggröra och bacon. Jasmine slevade upp en ordentlig portion av de båda rätterna och satte sig vid långsidan av bordet och hällde upp ytterligare ett stort glas apelsinjuice. När tallriken var tom fyllde hon på det ännu en gång, lät sig väl smaka och inte förrän den sista skivan var uppäten kunde hon andas ut. ”Jösses”, muttrade hon och stödde sig mot sin högerhand.
    ”Kaffe?” Johannes klev in i köket. Hon hade inte hört honom komma. Hon viftade lamt på vänsterhanden och såg honom gå bort emot spisen. ”Hur mycket är klockan?”     
     ”Tio i nio”, svarade han. Han var blöt i håret, mer duschblöt än regnblöt. En svag doft av schampo fyllde köket. ”Ge mig en kopp, då.” Minuten därpå hade hon en rykande het kopp kaffe mellan sina händer. Hon såg på ångorna som bildades och försvann i den tomma luften, snurrade koppen mellan händerna i väntan på att den skulle kallna. ”Jag tänker inte be om ursäkt”, sade hon till den svarta massan. ”Det tänker jag inte göra.”     
     ”För ditt nattliga äventyr eller för gårdagens middag?” Han slog sig ner mittemot.            
      ”Ingetdera. Mmm, så gott det här var. Nej, jag tänker inte göra det, för jag har ingenting att be om ursäkt för.”
      ”Somliga skulle säga att en utspilld tallrik med varm köttgryta över chefens byxor är någonting att be om ursäkt för.”  
      ”Somliga skulle säga att hotelser om en uppsägning baserad på felaktiga, för att inte säga påhittade, grunder är någonting väl värt att be om ursäkt för”, genmälde hon.     
    Hon såg på honom. Blicken i hans ögon gick inte att tolka. De utstrålade både isande kyla och oerhörd hetta som spred sig längs efter kroppen på Jasmine, och det var inte bara kaffet som gjorde det.