2725 ord. Nya ord. Klockan som tickar på. Den var ju nyss halv nio? Vi som skulle mysa framför en film. Jag som skulle krypa upp bredvid honom i soffan och se på serier eller spela något. Ord som kommer från hjärtat. En tystnad när teven stängs av. Nu stänger jag av också. Jobb imorgon. Träning. Middag. Sen kan jag återvända. Sen är det bara fyra dagar kvar tills vi åker hem. Vårt lilla hörn i vardagsrummet har fyllts upp med några paket redan. Jag ser fram emot det, att öppna dem med honom. Vår femte jul tillsammans. Men det är en speciell känsla att bara titta på dem också.

Världens mysigaste helg. 

Fast så är ju alla helger, numera.

Jag älskar våra helger. Att vi äntligen får vara lediga tillsammans på helgerna. Det har vi inte varit förr. Innan dagtidsjobben. Aldrig mer skift. Om det går att undvika. Jag älskar våra kvällar. 

Ja ja, jag ska stänga av nu. 

Skriva mer imorgon.

Hoppas orden fortsätter spruta ut genom fingrarna då. 

Det här känns så bra. Riktigt bra. Håll ut, fingrarna. Imorgon! 

Vad glad jag blev när jag loggade in här och såg att det inte fanns något inlägg i stil med "mitt hjärta är sönder" efter en dum dröm jag vaknade ifrån med dunkande hjärta. Glad blev jag också över att jag låg på Johans axel med hans vänsterarm över mig och inte ensam i en tom lägenhet.

Det jag tänkte säga är att nu känns det sådär krispigt härligt med vädret. Täckbyxorna åker på, vantar och mössa och utandningen blir till guldskimrande rök i den tidiga morgonsolen. Minusgraderna biter på låren när jag cyklar ner mot bössen, fingrarna fryser fastän jag har farmors vantar på mig - och alla vet ju att en farmors vantar alltid är det varmaste.

Jag lyssnar på Hobbit-musiken och tänker på Sagan om Ringen-filmerna, som är sådana där klassiska jullovsfilmer man ser uppkrupen i soffan en kväll eller en morgon med rimfrost över fönsterrutorna och en himmel som är tjugofem minusgrader-rosa. Den där väntan, bubblan innan jul när man går runt i tjocksockar och utan smink och bakar lussebullar och åker madrass i slalombacken och går på stan och dricker te och skrattar ihop med sin familj och mular - jag älskar det ordet - ner snö och snöbollar i Johans nacke så han gallskriker (eller om det är tvärtom).

Jag har en avlägsen dröm om att göra klart min bok innan jul men det kommer nog inte hända. Jag står liksom och stampar på de sista fem kapitlen och vet hur det sista ska vara, hur epilogen ska bli, men däremellan har jag inte riktigt... fått igång tankebanan. Det innefattar i alla fall en dejt, mer stalljobb, mer grubbleri, två nya anställda och en sluttvist som inte alls blir vad någon av dem väntar sig. 

Jag drömde om dem härom natten, det var så himla häftigt. Jag befann mig mitt i en miljö jag själv skapat. Jag kunde vända mig och se ut över skogen, ängarna, hagarna, herrgården, ån som rann bakom dem, och bredvid mig stod Johannes och Jasmine och bara såg på varandra sådär så det sög till i magen. Vilken magnetism, ilska; kärlek, men gudarna ska veta att jag hade blivit skinnflådd om jag hade sagt det högt. Han var runt en och åttio, muskulös, härligt trevlig och charmig och luktade - japp, jag kände doften av min egen påhittade figur - av stall och svett och manlig parfym.

Jasmine var lite längre än mig med blont vågigt hår och fyrkantigt ansike. Och när hon log kom den där skrattgropen fram och gjorde så att glittret i hans ögon trädde fram än mer. Sen satte jag mig med min redaktör och skrev ner hur fortsättningen skulle bli, och jag satt där och bara njöt över att jag visste precis. Så när jag vaknade den morgonen log jag för mig själv, galen eller geni, men ändå. Kanske var den där avlägsna drömmen inte riktigt lika avlägsen.

Vi får se. 

Nu ska jag strax promenera till bussen. Eller ja. Snart och snart. En sida eller två hinner jag nog med innan dess. En sida närmare målet, drömmen, det slutgiltiga. En sida närmare. Jag längtar.

"I wonder, do we all know where we belong? And if we do, in our hearts, why do we so often do nothing about it? There must be more to this life, a purpose for us all, a place to belong. You were my home. I knew from the moment I met you, that night, so many years ago."  - Sarah Jordan

”Det är så man gör för kärlekens skull”, sade Helene med låg röst. ”Man offrar, man kompromissar, man lägger sig, man kämpar bara för att få känna glädjen, triumfen, i att lyckas, i att göra den man älskar lycklig. Ingen kvinna vill väl någonsin höra att man är för bräcklig för att kunna föda barn. Inte en kvinna som just gift sig och är påväg att starta ett liv tillsammans med någon på en sådan avlägsen plats som Västernäs.”
    ”Han älskade henne ändå. Han sade att det inte gjorde någonting, men det är klart att det ändå gjorde. Hon sade, skrev, att han aldrig nämnde det, men varje gång hon pratade om barn blev han förbannad och gick därifrån.”
    ”Det smärtade honom. Det gjorde ont. Att vilja, men inte kunna, inte få. Det långa ledet av Silversvärd skulle dö med honom, vad än han gjorde.”
    ”Men hon gick emot honom. Gick runt honom, gick runt det. Han ville, alltså ville hon. Ta och ge. Hon var tvungen. För hans skull, för sin egen.”

    Jasmine sade sig att det blöta som plötsligt fanns där i ögonvrån i själva verket var regnvatten från det delvis öppna fönstret sedan hon slängt ut ett bananskal. ”Så hon blev gravid, utan hans vetskap. Hon var villig att offra sitt liv för en arvinge, för en son. En framtid."

      Helene suckade till, trummade med fingrarna över ratten medan hon väntade på att orden skulle hitta tillbaka till sitt normala tonläge. ”Jag satt uppe i tre nätter i sträck och läste den där fördömdade dagboken, visste du det? Jag kunde inte lägga ifrån mig den, trots att det gjorde så ont att läsa om allt det där. Och Johannes fick aldrig uppleva det, eller henne, hann aldrig få veta vad hon gjorde för honom, för dem. Så fruktansvärt, jävla orättvist.”

© Silversvärdsskeletten, 2015.

Åh Gud vad det värker i ryggslutet, bakom axlarna, i fotlederna. I förrgår en mil med löparskorna - för de som inte kan, för de som blev berövade medan de kunde, och för att jag kan. Aldrig rädd. Vägra vara rädd. Spring för livet. Manifestation i löparspåren. Sedan dubbla milen på cykel och nu har jag fyra olika solbrända linjer på axlarna. En av förra årets (maj!!!!!) Grekland-resa. En av behån. En av sportbehån. Och en av träningströjan. Jag har givetvis inte fyra plagg över kroppen samtidigt när jag tränar mitt i sommaren, men balkongen är härlig och det händer att jag sätter mig där i min vanliga behå istället för bikinin, den där som blekte mig för alltid i Grekland. Eller tvärtom. Den som brände mig för livet.

Ska se om jag hittar bilden i arkivet. Haha, här är den.

Och den brännan sitter i ännu. I alla fall. Jag skulle göra så mycket ikväll. Träna, städa, laga mat, duscha, färga håret, äta ost, dricka en slurk whisky och forsätta läsa Lee Child - nu har jag börjat på ytterligare en vid sidan om - fortsätta skriva på boken där jag är uppe i 347 sidor på första, 300 sidor på den andra.

Och måla naglarna och smörja in ansiktet och resten av kroppen med min fina, dyrare hudkräm och slappna av efter dagens träningspass - bänk, biceps och militärpress. Knuffade den där jäkla lådan igen. 100 kg på rent pannben. 90 kg kändes som en gudagåva i jämförelse. 85 sprang jag med. Kollade blodsockret när hjärtat hotade att hamra sönder bröstkorgen. 3.0 Oj. Första gången jag tog med mig mätaren till gymmet. Gick till receptionen. Hej jag har diabetes och lågt blodsocker kan jag få en banan?

Och tjejen jag bara småpratat med tidigare lyste upp och sade "det är lugnt, det har jag med." Den blicken. Den ömsesidiga, jag vet precis vad du genomgår varje dag-blicken. Första gången på fyra år förutom mina vänner med diabetes. Godaste bananen någonsin. Vi är besties nu. Diabesties. Medsystrar.

Vad har jag gjort då? Sedan jag kom hem? 

Eh..... Lyssnat femtio gånger på solot i Afraid To Shoot Strangers. Gammal och fantastisk. Lagat mat. Halva maten i alla fall. Det vill säga bara sovlet, inget pålägg. Ingen potatis eller broccoli. Ja jag ska. Duschat. Lutat mig tillbaka mot duschväggen och slutit mina ögon och känt hur musklerna slappnar av efter det tunga passet med den efterföljande cyklingen hem. Lät det misstolkande? Det hoppas jag inte. Slagit mig ner i soffan, i datahörnet. Skrivit några ord. Ganska många. Hållit på att somna.

348 sidor. Jag ger upp för idag. Går och hämtar en tekopp istället. Indian Spice är slut, min favorit, så jag får gå och köpa en ny imorgon. Jag gör så. Snöar in mig på en sort och dricker den till jag blir less. Men Indian Spice har jag aldrig ledsnat på. Mitt favoritte genom tiderna. Så många minnen. Öland, Nyborg, sena, för sena, tedrickarkvällar med mina föräldrar. Stallet. Ridskolan. Favorithästen.

I am not afraid. I am built for kick ass survival.

För att bli slank, snygg och smidig utan pasta.

För att klara Tjejmilen under en timme.

För att krama min man innerligt och varmt när han kommit hem.

Ljuset flödar in i sovrummet. Lakanen har farit åt alla håll - vi måste ha två stycken på bredden, annars når de inte runt. En och fyrtio eller en och tjugo, sängen alltså, och vi sover så nära varandra så en större säng bara tagit upp onödig plats i sovrummet och i börsen. Jag rör mig mycket när jag sover. Far åt alla håll, vrider på mig, vaknar upp på rygg eller med hela framsidan alldeles skrynklig. Speciellt när Johan redan stigit upp och alla hundratjugo centimeter är mina.

Men så kommer han in, hoppar in bredvid mig. Vakna då vakna då. Vi måste byta sida snart tycker han. Ouff säger jag, plirar upp ögonen. Jag är en kvinna som är mycket traditionsenlig, så det tycker inte jag. Johan drar täcket över sig, kryper nära intill. Traditioner är till för att ändras på, säger han och ler. Jag fnissar i hans ansikte. Vadå så vi ska köra julafton den tjugoandra i år eller? 

Han flinar, börjar sjunga en melodi om den nya julafton. Påsen ska vara om en vecka och midsommar den första maj. Förlovningsfesten i december eller september kanske och Jesus som blev president i Tyskland... år 1875, tillägger jag och vi skrattar som galningar, för det är så vi är. Sedan stiger vi upp. Eller rättare sagt, jag flyger upp ur sängen när han blåser ut luft på sidan om magen där jag är som mest kittlig. Jag fattar inte hur du står ut, säger han. Han själv skulle aldrig göra det. Jag vet, för jag har provat. Jag provar nu. Hans armar är överallt. Hindrar mig. Han vrålar. Jag skrattar igen. Döflabbar. Klockan är tjugo i åtta på morgonen och tåget går om en halvtimme.

Har du maten? Jag pussar honom hejdå i dörren, knäpper på tekokaren. Sätter mig ute på balkongen i den friska morgonluften med solen som bara nätt och jämnt når över balkongräcket, fyller det vackra spindelnätet med färg. Hämtar datorn, morgonrocken - får gå in igen efter hans lurviga toffelskor för att det ännu inte blivit så varmt. Jag öppnar Open Office, det bristfälliga men ändå dugliga skrivsystemet. Mitt i sommaren. Juni månad, där hettan ligger och pyr i luften lika sant som att den ligger och pyr mellan dem. De är så arga på varandra. Blodet kokar inombords.

Idag ska jag ta mig en långtur i löparspåret. Bara sprungit två gånger sedan milen. Varit på gymmet. Knuffat, puttat, 85 kilo i en låda tvärs igenom rummet och fått brinnande träningsvärk i låren som tack. Om mindre än en månad kommer mamma. Jag hade nästan glömt att vi skulle vara med i Tjejmilen. Det är bokat för länge sedan. Nästan ett år sen. Och här sitter jag. Sommardag i augusti. Skriver, skriver, skriver. Johan är på jobbet. Resten av gårdagens middag står i kylen. Jag älskar att äta middag till frukost men idag gjorde jag inte det, drack så mycket whisky igår att halsen var alldeles sträv när jag vaknade så turkisk yoghurt var det enda som lockade.

God morgon. Klockan är strax efter tio och jag har skrivit i snart två timmar. Dags för träning. Dags för löpning.

Jag gillar inte dessa febertoppar, när världen liksom ses på avstånd genom grumliga ögon och öron. Alla ljud blir dova, lågmälda, en ytterdörr som smäller igen hårt bakom en låter lika harmlöst som en mygga. Ett slags vakuum, någonstans där inne, där immunförsvaret brottas mot en tillfällig och ovälkommen virusinfektion.

Jag gillar inte dessa febertoppar när ansiktet är så igentäppt så munnen står öppen som en fisk som kämpar efter luft när näsan inte kan ta sig igenom. När man måste sova sittande, och man inte får drömma det man vill utan det som redan ligger framme och väntar. Dinosaurier i en park. Bilar på en grusväg. Ett uppdrag, alltid ett uppdrag, men historien tar sig inte framår utan snurrar och snurrar i samma hjulspår. Täcket, beroende på hur det ligger; svalt, varmt, snett, skrynkligt - har en hel värld i sig, bestämmer drömmarnas karaktär.

Jag drömmer varje natt. Jag minns doften, ljuden, färgerna, handlingen när jag vaknar. Inte alltid, men oftast. Feberdrömmarna är svarta och orange, på gränsen mellan vaket tillstånd och det sovande. Jag minns dem också. Jag tycker inte om dem.

Jag äter konstant för att rivet i halsen inte ska reta illamåendet mer. Små bitar melon, några körsbär, vatten med citron och gurka, Alvedon och Zyx och ångkolad torsk med pesto, tre minuter i micron - klart. Lite, men ofta. Bibehålla saltbalansen. Vitaminnivåerna. Blodsockret.

Jag skulle inte ha tänkt medan jag stod i duschen här om dagen, samma dag som jag sprang sådär snabbt och hade krut i de nya skorna. Slutkörd, men lycklig och stark. Jag har inte varit förkyld nu på två månader. Kanske jag övervunnit hösten och vintern och våren som gått, blivit kvitt alla barnbaciller. Kanske berodde det på dem, de nya barnen, eller katten i lägenheten i fredags, eller den hårda träningen eller att jag drog på mig sommarklänningen för tidigt.

Men förkyld blev jag. Jag är inte den som klagar. Jag biter ihop. Men förkylningar, ja alla sjukdomar, har varit så mycket värre sedan jag fick diabetesdiagnosen. En vanlig förkylning och jag ligger däckad i fyra dagar i årets manflu. När Johan blir förkyld nyser han tre gånger, åker på jobbet och äter Vicks och det syns knappt på honom. Jag provar vartenda husmorsknep som finns förutom den med vitlök för jag bor ju faktiskt inte själv och har väl i alla fall en gnutta sans och respekt kvar även om kroppen är överhopad av febervallningar och konstiga drömmar.

Jag tycker inte om detta.

Att inte heller orka skriva på någon utav böckerna. Att ha historien i huvudet. Så lätt det är att bilda meningar där uppe, där inne. Ligga - halvligga - med täcket upp till nyckelbenen och försvinna bort till en annan tid, en annan plats, och veta exakt hur man ska skriva, gå vidare, fortsätta historien.

Jag tycker inte om det.

Jag vill att mina människor, tankar, miljöer och intriger ska läsas av andra. Förstås av andra. Inte ha dem fängslade i mitt huvud och inte vara helt säker på hur man ska formulera allting när febern släppt och jag är jag igen. De vill ut. De måste få komma ut.

Förkylningen är verkligen inte välkommen

Inga fler Game of Thrones-avsnitt heller. Dumma dem. Mitt hjärta, febrigt eller ej, klarar inte mer bortfall och död längre. Det gör verkligen inte det.

Det här var det svar hon så länge sökt efter, det tecken hon behövde för att veta att hon fattat rätt beslut. Hon kunde inte tacka ja till Damien nu. Hon hatade att gå emot sin mamma, men hennes pappa hade rätt. Det var någonting som började sjuda inom henne i samma stund som hon öppnade det där brevet. Den där rastlösa känslan, tidvattnet som rasade in över sten och strand och svallade högt upp bland klipphyllorna och som slutligen fyllde hela henne med hopp. Hon såg på sina systrar som satt runt omkring henne med koldamm, grådaskiga dagar och långa vintrar i blickarna. Det fanns ingen längtan i dem, inga drömmar, ingenting. De behövde ingenting annat än det som fanns inom räckhåll. De hade aldrig velat ha någonting mer.

På andra sidan horisonten.

Eller solen.

Eller nåt.

En lååång tvåhundrafemtiosidors historia om en ensam, drömmande tjej under artonhundratalet och hennes väg till Australien. Denna historia fyllde ett helt anteckningsblock 2007, när jag gick i sjuan, och sedan knapprade jag in allt på datorn och har nu gått tillbaka till många gånger för att fortsätta med, ändra, skriva till, ta bort, och har läst igenom allt nu under dagen. Då var en allting ska sluta lyckligt de ska älska varandra för alltid-människa i allt det jag skrev, så mycket är ju i ändringsfasen. Men det här stycket tyckte jag faktiskt var rätt bra. Om man tar bort mycket av lulligullet tror jag detta kommer bli hyfsat ok till slut. Jag menar, jag var tretton år. Så himla bra skrivet för att vara en trettonårig liten fis :-) Trots lulligullet, haha.