Just nu saknar jag att skriva så att det nästan blöder ur fingrarna. Jag sakar att skapa problem som mina huvudpersoner får bolla sig igenom, jag saknar sättet de pratar med varandra, sättet de undviker varandra fastän deras inre kokar av undangömda, icke utredda, okända varför-blir-jag-så-arg-/eller håll-truten-eller-kyss-mig-känslor. Sättet de tittar på varandra och sättet han fräser åt henne när hon liksom smyger sig in genom muren han tillbringat tjugofyra år med att bygga upp utan att han vet hur det gick till. 

Jag saknar miljöerna - bjälkarna i taket av den ljusa matsalen med utsikt över den breda, långsammt strömmande floden. Solen över ängarna när Jasmine kisande ser upp emot herrgården till hälften dold bakom väldiga ekar, de kuperade hagarna på ömse sidor om den smala, hårt packade grusvägen. Jag saknar sommaren, värmeböljan, de häftiga grälen och så den där kyssen i bilen när Johannes vräker sig över henne med ögon som glöder och en mun som är så varm och het och sval och pressar ut all luft och allt vett ur hennes kropp.

Jag saknar de långa samtalen Jasmine har med Helene. Kloka, vettiga, härliga Helene.

Jag saknar känslan av att se solen gå ner över vattnet. 

Jag saknar mystiken med den gråtande kvinnan och de bortglömda, gömda fotoalbumen längst in i skåpet i tornrummet. 

Mer än så hann jag inte innan min dator fullkomligt stängde ner sig och begav sig ut i stormen tillsammans med Johannes och Jasmine för att leta reda på de panikslagna hästarna som tagit sig igenom stängslet till hagen. Den klarade inte riktigt av det piskande regnet, åskknallarna som lyste upp hela himlen och den mörka skogen som slöt sig runt Jasmine som en andra hud och fick henne att kippa efter andan på samma sätt som den där fördömdade kyssen tidigare hade gjort.

Jag vill rädda henne därifrån. Jag vill få hem henne, tryggt och säkert, till en varm säng som luktar av lavendel för jag har hört att det gör det i sänglinnen på gamla herrgårdar. I ett rum som doftar citrus. Sommar. Värme. Släng in lite pannkaksos och skratt nerifrån matsalen och där har ni det ultimata uppvaknandet. Naturligtvis kommer det inte bli så, vägen dit är inte rak och jag vet hur klumpig och trött och ältande Jasmine var vid tillfället för rymningen och stormen och det är ju trots allt en fiktiv bok.

Vill jag fälla henne gör jag det. Vill jag att hon ska drämma till honom i ansiktet nästa gång han försöker kyssa henne gör jag det, ett par ord och vips, där kom en brännande handflata farandes genom luften. Eller genom sidorna. Meningarna. What ever. Jag bestämmer över dem. Jag bestämmer över dem, men samtidigt vill jag inte göra det. Jag vill... hålla den färdiga boken i min hand, luta mig tillbaka och läsa om dem och sedan, efter stormen, när det nya kapitlet ser sin början, vet jag inte vad som händer.

Och jag vet inte hur det slutar. Jag vet inte om hon får honom i slutändan, jag vet inte om hon berättar åt honom, jag vet inte om de var för stolta för att tömma sina hjärtan i händerna på varandra och hon åkte därifrån och de sågs aldrig igen, sådär jobbigt äckligt så man får ångest när sista sidan är fördigläst och ont i hjärtat också. Och paniktänker, nej, nej, nej, det kan inte vara så, det kan inte sluta så, inte när de var så kära i varandra. Eller? Så man vänder tillbaka, läser om, får ont i hjärtat igen, och jo, det var så. Fan också. Jag hatar den här boken. Jag hatar den som skrivit den. Hur kunde hon? Varför? Varför?

Jag vill vara den där som får hjärtat i halsgropen och som kvider ett obegripligt, jättehögt läte när jag får syn på reklamskylten, eller Instagrambilden från författaren, eller när mamma eller Johan eller någon främling nämner det när jag är och shoppar - det kommer en andra del. Sagan är inte slut. Historien om Västernäs, om Jasmine och om Johannes och om den gråtande kvinnan och de gömda fotoalbumen och kyrkogården och hemligheterna och minnesbilderna av det som en gång var, kommer forsätta. 

Förstår ni? Jag vill inte skriva slutet trots att jag redan vet hur det kommer sluta. Jag vill skriva det, men jag vill ändå inte göra det, för gör jag det så är det slut på äventyret som tagit sju år att bygga upp. Jag har känt Johannes och Jasmine i sju år. Hjälpa eller stjälpa. Räddas eller kvävas. 

Jag vill ha en ny dator nu så jag kan fortsätta där jag slutade, mitt i den där jäkla stormen. Jag kan inte lämna dem vind för våg där i skogarna runt Västernäs när regnet får dem att ingenting se och blixtarna gräver sig in i märg och ben. Jag kan bara inte göra det. Det gör för ont. I kroppen, i huvudet... i fingrarna. 

Jag måste få det gjort. Jag måste få dem därifrån. Resten... Rebecca, Benjamin, Julie, Magdalena, och de noveller och historier som ännu har en namnlös huvudperson för att jag bara hunnit skriva en sida, två, tre, trettio...

De får vänta. De måste vänta.

// Jennie som hittade en sommarmapp 2014 mitt i allt när hon skulle ladda upp något helt annat här och blev lite ställd. Omg. Brun och snygg och blond. Vem är det? Och vad gör hennes bilder i vår dator? Så jäkla snygg hårfärg jag dör. Heeeeee...

[Arkivet:2013]

I will look for you in the falling leaves, in the cold wind breeze

And when the snow begins to fall, I will know I'd lost it all

Someday.

[Jennie:2013]

[Ur Arkivet:2014]

ett fallande löv i vindens fång

sen ekot av döende fågelsång

snart är det is över hav och sjö

allting göms under täcke av snö

allting är stilla, ingenting hörs

förrän till våren, någonting rörs

en vårstorm färgar världen så vit

men livet har äntligen återvänt hit

sju blommor ifrån gård och äng

under kudden i en säng

nyfikna ögon, blåa som vatten

rusande hjärtslag i den dunkla natten

ett fallande löv i vindens fång

sen ekot av döende fågelsång

snart är det is över hav och sjö

allting göms under täcke av snö

allting är stilla, ingenting hörs

förrän till våren, någonting rörs

Så liten och bräcklig ligger han där

vår son är äntligen här

♥

 [Jennie:2014]

Ibland blir man sådär härliga lycklig av att titta upp i rummet och bara tänka på allt bra som finns i ens närhet. Johan jobbade ett tolvtimmarspass igår så jag ställde mig och gjorde fläskpannkaka och diskade just innan han kom hem - och när han öppnade dörren såg jag hur hela ansiktet lystes upp och han sade: "Antingen är det potatisburgare eller... pannkaka!" Hans leende är verkligen helt magiskt.

Så vi åt en väldigt sen middag igår, satte oss sedan bredvid varandra i soffan och började skapa. Han ritade, jag skrev. Det är så underbart när kreativiteten flödar. Jag har hunnit väldans långt nu under den senaste veckan, nästan fyrtio sidor - bara ditskrivet, inte korrekturläst eller "påfyllt" som jag säger, jag hittar ofta meningar jag fyller på eller konstruerar om när jag går tillbaka, och det ska jag göra nu i eftermiddag tänkte jag, när jag är klar med det här stycket. 

Det blir ju som sagt två böcker av det hela. Första boken har inte så värst mycket kvar innan den är klar, på riktigt, så som jag hade velat ha den från början. Försöka lösa ett mysterium, hur och var och varför tänker jag återkomma om. Epilogen är klar i alla fall, och jag har gått tillbaka och läst från sida 114 till och med 270 igår. Jag börjar äntligen se helheten, äntligen lägga undan de mindre detaljerna och se helheten i det jag skriver. Jag tror på det här. Jag vet att den är bra.

Gillar man personliga konflikter och livliga, långa diskussioner om en svunnen tid blandat med vanvettig sommarförälskelse så ska man definitivt läsa det jag skriver. Silversvärdsätten och Silversvärdsskeletten kommer de att heta (typ). Japp, så det går inte att ta miste ;-) Från början var det tänkt att ha dem i en och samma, men tidsaspekten blir så långt och jag har redan skrivit 300 sidor och det har "bara" gått två veckor av hennes anställning på herrgården.

Vi får se om jag ändrar någonting mer. Det vet jag att jag lär göra. Flytta fram eller bak händelser, utveckla tankebanorna, och så vidare. Men snart så. Med epilogen klar så känns allt mycket lättare, ännu roligare. Nu har jag någonting att se framemot än mer. När det sista ordet är klart, färdigskrivet, vävt ihop med epilogen... Wow. Jag vågar knappt tänka på det. Det känns så nära. Så nära, så nära.

Nu ska jag på lunch med Johan nummer två. Eller frukost, för det har jag ännu inte hunnit äta. Jag lever på te och stekt korv med ketchup och det har jag gjort nu hela den här veckan. Varvar skrivandet med att kasta i mig mat och ge mig ut på inspirationsrundor och hamna mitt i ett åskoväder. Det var faktiskt precis den känslan jag var ute efter haha, men kanske inte riktigt min mening att ge mig ut och in i stormens öga ;-)

Idag har varit en innesittardag med boken. Mina två visdomständer som är på väg upp gör att huvudet ständigt känns som en hopknycklad vindruva - med andra ord ett russin alltså - det klämmer verkligen åt runt tinningarna. Jag har provat Alvedon och frisk luft men jag antar att det kommer vara så här i ett par dagar tills det värsta är över. Jag vet inte. Jag har aldrig haft två visdomständer på gång tidigare. 

En annan grej som försvårar skrivandet är den jäkla flugan som ständigt landar på ben, fötter och armar och i ansiktet. Ögonen är helt fokuserade på nästa mening och så kommer den och pelar mig mellan tårna. "Hon såg på honom, länge. Öppnade munnen för att säga någonting, vad som helst som skulle hålla honom kvar, och så AAAH JÄVLA FLUGA FÖRSVINN". "Han tog ett bett av hennes fluga som landade i hårfästet" och författaren kluddade dit ett sdlncxnhrhr-ord och massa enter och mellanslag för att hon fick damp och blev störd/irriterad.

Det är helt enkelt ingen bra bokskrivardag på. Åskan mullrar på avstånd, huvudet dunkar och flugan flyger runt och irriterar mig och äter upp min mat. På riktigt. Korvstroganoff-rester på tallriken och var sätter den sig? Lämna min mat ifred tack. Det var nog illa igår morse när den började irriteras klockan halv sex på morgonen. Nä jag får gå och göra något annat. Typ... Ta en huvudvärkstablett.

Och skratta åt det här.

Världens spring i benen, snabba, flinka fötter över strandpromenaden och jag kände hela tiden att yes, idag kommer jag att springa långt och slå min personliga kilometertid (6:00/5 km haha) trots lite mer än sex timmars sömn. Jag hade hunnit ungefär halvvägs när tjejmagen drog ihop sig och levererade närapå identiska sammandragningar som i natt (vilka inte är av denna jord. Jag hade så jävla ont så jag yrade. Det har aldrig hänt tidigare.)

Så det var bara att promenera hem igen. Dubbelvikt. Långsamt. Kilometertiderna blev sämre och sämre. Jag kunde inte stå upprätt, kunde inte andas djupa andetag. Jag dör. Men jag härdar ut. Jag måste. Spiral är det enda preventivmedlet som fungerat. Efter det här så finns det ingenting annat kvar att prova. Nå, jag får ta igen löpturen en annan dag helt enkelt... Skit...

Istället kan jag berätta om ♥♥♥ ÖLAND ♥♥♥ Resan var fantastisk. Skållhett väder, gulliga kossor (såna där i Skyrim med ljusbrun, lång päls och superlånga horn som man bara vill krama), öppna fält, rapsgula ängar som försvann bort i fjärran och ändrade färg, värmedaller, varmt hav, Böda sand, superfin stuga och lika underbara ägare med ett nybyggt hus som jag vet att mamma hade dött lycklig av att se. Blomsterbuketter på köksbordet, hann läsa ut tre böcker, ligga på rygg i saltvattnet, i vågorna, skratt med min syster och mer bokskrivande, SOLNEDGÅNG ÖVER HAVET - det vackraste jag sett - och så lite cykelträning på det... Jag vill tillbaka dit. Jag måste tillbaka dit. Jag vill bo där. Jag vill ha min sommarstuga där, mitt hus, min herrgård, min man, mitt allt, hela världen nertryckt på den vackraste platsen på jorden.

Jag kan inte prata nog om stället, mer än att jag inte är klar med det än.

Jag ska visa lite bilder senare när jag flyttat över allt till datorn. My god. Mitt hjärta gjorde ont över att behöva åka hem. Men, så blev mitt hjärta helt igen när jag såg Johan efter tio dagar utan honom. My love, my life, my everything.

Ja, stugan såg i alla fall ut såhär (lite av den). Köket var fantastiskt. Tänk att bo här. Johan, hint hint hint. Det luktar inte död fisk i stan som någon en gång sade, det GÖR inte det.

Puss!

Bokmossan har mattats av något och jag kommer åtminstone ihåg vad jag heter idag, och det är ju en förbättring. Tidig morgon, lång pratstund med Johan innan vi klev upp och duschade. Han åkte iväg till jobbet och jag satte mig med boken, skrev ytterligare ett par sidor - raderade en tre, fyra stycken också som jag inte tyckte passade in, skrev om dem och här är jag nu. Det blir plus minus noll hela tiden, men kvalitén förbättras nämnvärt när man tar ett steg tillbaka för att bearbeta det man skrivit.

Frida, min finaste kompis Frida, har läst första kapitlet och jag blev så själaglad över att hon skrev tillbaka med caps och allt, så himla skönt det kändes. En liten sten som föll från axlarna. Den är definitivt inte klar ännu, men en råskiss på hur början ser ut. Gah, jag kan inte säga hur lättad jag blev över att det inte upplevs som totalt värdelöst (man är ju rätt självblind så klart, och tycker det man skriver är bra - men det är ju läsarna som ska se det, inte jag.)

Nu ska jag stänga ner till förmån för säsongsavslutningen av Game of Thrones med Björn och Johan. Imorgon väntar ytterligare besök hos den eventuella Au Pair-familjen och mer bokskrivande. Så skönt att allting flyter på nu!

Åh så härligt med skrivarfeber igen. Jag har matat och matat och matat, orden har bara sprutat ut ur fingertopparna. De kanske inte ser speciellt kreativa ut - små fingrar, små händer, avskavt korallfärgat nagellack och mammas två cubic zirkon-ringar (var tvungen googla) på ena handens långfinger och valkar efter gymmet på undansidan. Men är det något de kan, så är det att kasta fram ord på ett tomt pappersark.

Jag har även hunnit med en sväng till Täby - mitt under skrivarflödet, varför frågar jag mig i efterhand då jag under hela promenaden tänkte på boken och fortsättningen och de exakta ord de skulle säga och göra och bla bla bla. Sen när jag kom fram hade jag ju mossa ini huvudet och flinade ett hä hä hä åt Telia-snubben som klippte mitt sim-kort då jag tänkte på hur pinsamt det kändes för Jasmine när hon tänkte på hur det var att ligga med en kille som hade flickvän, hur hon blev förd bakom ljuset och sen satt där med lång näsa.

Jag hade mossa i huvudet under hela dagen. Höll på att skriva Johannes åt Johan etc. Sedan var jag tvungen att gå till ICA för att köpa lite middagsmat och jag hade bara boken i hjärnkontoret och jag kan ju bara hoppas att jag gick på rätt sida av vägen, för det har känts så himla mysko idag. Jag vet inte om det är mina ADHD-drag som gör det, men jag har haft svårt att koncentrera mig i långa stunder och måste ideligen göra någonting annat så jag inte tappar fokus. Fast det har varit en hel del ofokuserade grejer även fast jag varit mitt i en mening. Mah. Nåja, nu har jag i alla fall kommit förbi spärren och Jasmine har konfronterat honom, något som hon aldrig trodde att hon skulle våga - och något jag aldrig trodde att jag skulle komma förbi.

Lösningen var att gå tillbaka tio, tjugo sidor, skriva om det mesta (allt) och ta det därifrån. Enkelt. Det är ganska fascinerade att det går att leka så med människor. Vill jag att de ska springa rakt in i en vägg så gör de det. Vill jag att de ska hångla så gör de det. Hä hä hä.

Sidantalen ökar hela tiden och bara det känns såhär... wow... jääää.

Jag har förresten kommit på en genré till min bok. Eller i alla fall TYP av bok. Jag var länge inne på vanliga romaner, men ja kanske kan man kalla det något lite roligare. Romance passade inte riktigt in även om det är mycket, just det, relationer mellan människor. Så alltså: En relationsroman är det jag håller på med. Bra va? 

Nu känner jag mig helt slut i huudet, mossan har permanent bosatt sig där. Men det är min "mensvecka" så jag antar att man då får lov att känna sig lite lullig i hjärnverksamheten. Jag skulle gärna kränga i mig en Magnum Mandel just nu om jag fick, men det får jag inte så jag nöjde mig med makaronilåda. Mmmm. Kolhydrater. Säkert har jag skyhögt blodsocker också, men jag har inte tid att känna efter, för just nu sitter de i en soffa och han häller i sig whisky för att stålsätta sig för det han vill säga - visst, han är macho och snygg och allt sånt där man drömmer om, men innerst inne är han blyg. Så. Där är jag nu. Sittandes i soffan med ett whiskyglas. Kanske?

Och jag känner mig DÖSTRESSAD fast jag inte vet varför. Maaaah. Andas...