Skyrim och antifeminism. Jennie på en torsdag. Jag har sett så många texter, artiklar, nyheter, krönikor och debattinlägg de senaste dagarna så jag blir irriterad- mer sådan än jag är åt min tatueringsfundering som gräver i min själ. Jag läser om att alla kvinnor är rädda när de går ut efter mörkrets inbrott. Alla kvinnor har någon gång varit rädd när de går ut. Alla kvinnor. Jag, du, din mamma, din syster. Mycket viktigt att peka ut individer, fastän det klart och tydligt står "alla kvinnor".

Alla män har någon gång varit hungriga före middagen också. Klart att man varit harig "någon gång" när man är ute. Barn som vuxen som man som kvinna. Men det som gör mig så irriterad är offerstämpeln feminister utmålar över oss kvinnor. Allt vi inte kan, bör eller ska göra på grund av att samhället är mansbyggt. Buhu offerkofta sluta LETA fel och klanka ner på våra egna självkänslor. Du kan inte du får inte allt är så jävla orättvist. Buhuuuu.

Jag har ALDRIG varit rädd för män när jag varit utomhus. Varför ska jag vara det? För att alla män mördar, så som extremfeministerna vill få oss att tro? 

Jag tillbringade mina första arton år av livet på landet med fyra timmar ljus om dagen under vintermånaderna. Det var mörkt hela tiden. Kallt också. Jag for och badade tre på natten på sommaren i midnattssolen. Jag sov ensam i ett tält mitt på vår äng flera gånger från att jag lärde mig gå i princip. Jag tältade på den lokala stranden med fyra kompisar utan telefoner en sommarnatt.

Jag gick hem till mamma genom hela innerstan tio i fyra en lördagsmorgon och hotellkrogen hade precis stängt. Jag gick på samma krog med min bästa vän, tog färjan ut till en ö under stans största festkväll, åkte på festivaler. Och jo, i min stad hände det att folk blev våldtagna. Det är folk som blivit dödade också på diverse ruskiga sätt, hus som brunnit ner, bilar som blivit stulna, inbrott, rån. Det säljdes och langades knark så tidigt som i årskurs sju på det högstadium jag studerade vid. Diverse substanser delas fritt på fester till och med från högt uppsatta personer som i vilken annan stad som helst. Och folk säger att små samhällen är beskedliga, att det aldrig händer "sådana där saker" där? Välkommen hem till mig säger jag bara. Lägg ett öra mot marken och du får höra hur den börjar prata.

Men jag var aldrig någonsin så rädd som jag utmålas online - "alla kvinnor", "gå ej ensam", "färgat pepparspray i väskan", "alla män är mördare och våldtäktsmän och ute efter DIN fiffi akta dig gå med en vän dags att sluta vara rädd dags att ta tillbaka våra gator, kvinnor men samtidigt så ska vi skylla vårt offerkofta-beteende på ALLA män så det motsäger sig själv."

Den enda gången jag var rädd för att bli mördad var på väg hem från bussen en beckmörk, stormig höstkväll och vi hade sett en skräckfilm på skolan. Gymnasiet. Första året.

Jag höll på att bajsa ner mig trettioåtta gånger medan jag gick fort fort förbi husen bara väntade på att äckeldemonen/tanten skulle dra ner mig till djävulen. Hörde saker, såg saker. Och sen... Kommer en lång, bred man snabbt gåendes mot mig från en gränd med rasande tempo och en lykta i näven. Jason. Mördare. Djävul. PANIIIIK. Jag tänkte att nu dör jag, det gör jag verkligen, surrealistiskt nog efter att ha bekantat mig med en mördare under två timmar på teven. Jag gapade allt vad jag hade och sprang hela vägen hem. Dagen efter såg jag honom igen, snälla söta Fritz, och han skrattar. "Vännen, inte skrämde jag väl dig igår?" Nope. Inte alls. Bara så jag fick en hjärtattack eller så, men det är ingen fara.

Det är inte männens fel att "alla kvinnor" är rädda. Det är vår egen rädsla för att männen ska göra något de inte ska som gör kvinnor griniga och bittra. Som att alla män är i maskopi med Fritzel av döma av innehållet i dessa artiklar och krönikor och statusar. Det var inte Fritz, min grannes, fel att jag skrek som en gris och rusade hem med min första (nionde) hjärtattack och skakade som ett asplöv i hallen. Det var min egen påhittade bild i huvudet om vad han var och vad han ville som gjorde att jag blev kall av skräck. Fritz som var så snäll. Han skulle väl aldrig mörda mig eller någon annan för den delen.

Därför blir jag ledsen när folk säger "alla kvinnor" och "alla män". Det är inte männens fel att vi är så rädda när vi går ut. Det är en minoritet av befolkningen som finner njutning i att våldta och mörda. Det är extremfeministernas fel att kvinnor är eller blir rädda. Rädda för vad som kanske skulle kunna ske, när man i själva verket möter en hemskt fin man med tre barn och fyra barnbarn i Göteborg och som älskar frimärken och Bron, men som i stundens hetta blir Jason, djävulen, Nejalovic eller Jack the Ripper för att vår hjärna blivit så propagandaskadad och förväntar sig det värsta. Varför måste man förvänta sig att alla män man möter ska döda en, våldta en i en buske? Jo, för att det är så man ska göra i "dessa tider". Jag vet inte vad dessa tider innebär, men jag tänker inte vara rädd när jag är ute, någon måtta får det väl ändå vara. 

Och det är vad som är det hemska med hela karusellen. Tycker jag. Over and out.

Trevlig helg.