Sportlov, ledig helg och lördagsäventyr. Migrän. Bokskrivande, soffmys, familjebesök och middagslagande, ätande, samtalande. Fantastiskt. Underbart. Farmors parfym i hallen när pappa och Anneli precis gått ut genom dörren. Hemlängtan. 

Jag är inne på artonde kapitlet nu (!) och slutet har aldrig varit så nära. Det har heller aldrig gjort så ont som nu. Jag kan inte berätta något om det, inte när det är så lite kvar. Cirkeln sluts. Kapitlen skrivs färdigt. Sen vävs allting ihop.

Men det gör ont. De är ju mina bebisar. Åtta år av mitt liv. Snart över. Skojar ni? Lyckliga i alla sina dagar? Nej. Jag vet inte. De är för olika. Storstad möter småstad. De har båda för mycket bagage. För mycket åsikter, idéer, temperament. De skulle aldrig klara av att leva tillsammans.

Inte ens efter åtta år.

Femhundra sidor.

Mitt evighetsprojekt.

Eller?

Jag som är så kärleksfull, så varm, härlig, en enda samling av känslor. När andra får lära känna dem hoppas jag att någon ska tycka om dem lika mycket som jag gjort och alltid kommer göra och dela min åsikt om varför det inte kan bli. Det svider. Det svider för att jag vet. Jag tog tag i det. Kastade ur mig det. Johan, jag är kär i dig. Vet det innan du åker.

Men den här gången, det här kapitlet. Det kan vara för sent.

Några knapptryckningar och ett liv i spillror. Lika många knapptryck och ett långt, lyckligt liv istället. En författare kan styra över liv. Skapa liv, rädda liv. Radera liv.

Jag får se hur kapitlet slutar. Den vägen, eller den andra. Ibland låter jag bara fingrarna spela på tangenterna. Skapa sin egen väg. Radera det som inte passar, ändra det som har potential. Två kapitel kvar.

Så nära.

Bära eller brista?

Tur då att jag är halvvägs genom del två...