Den där känslan när man har för lite barn på jobbet för antalet personal och sitter där och liksom bara sitter, känner hur sittunderlaget känns under rumpan och noterar den exakta färgskalan på skolbyggnaden. Verkligen lyssnar till sina kollegors historier och framåtsyftande idéer, har tid att skriva ner dem och att gå igenom dem, samtidigt, inte med flera veckors mellanrum. Bara är. Hinner vara. Hinner göra så otroligt mycket. Lunch, rast, ute i timmar, åka iväg på aktiviteter, måla, rita, städa; städa på riktigt, lyssna till det barnen har och säga och kunna utveckla det, gå in på det bara för att man har tid. För att det finns tid. 

Och man inser att det inte alls är för mycket personal på dagsransonen av elever utan alldeles tillräckligt och precis det som behövs för att alla ska få göra det de känner för.

Sedan åka därifrån, bara vilja lägga sig i soffan hemma. Ta en lång dusch. Och istället vända om till Täby Centrum, handla, köpa fel, dyrare kött och efter två varor vara uppe i trehundra kronor - då fattade jag att någonting var fel. Entrecoté, nej, var är mitt högrev? In och byta med alla påsar, i svetten och trängseln, betala igen, gå över till Apoteket och till blomsteraffären. Åka hem. Glömma koden. Fan, det är första mars idag. Koden funkar inte längre. Nyckeln funkar inte längre och nyckelbrickan ligger uppe i lägenheten. Vänta på någon hyresgäst. Väntar ganska länge. Väntar mig ganska arg.

Blir insläppt, lär mig den nya koden; lägger först in matkassen i hallen och böjer mig ner, tillbaka, för att lyfta in blomsterpåsen och smack säger det så har jag skallat dörrkarmen och det gör så ont så jag ser stjärnor och undrar om framtänderna lossnade. Blir ännu argare. Inser att man inte vattnat blommorna på länge. Inser att man har en väldigt glad hamster som väntar på en, som klättrar och springer över hela buren. Hej på dig sötnos. Tar sig för huvudet, packar upp varorna i köksmörker för att stjärnorna vägrar försvinna och är noga med att inte öppna munnen för då kanske tänderna ändå ramlar ut.

Låter hamstern få springa runt i vardagsrummet inuti sin hage och lägger dit en gurkbit som belönas med ett och ett halvt varv ren lycka. Ser på när hamstern äter upp gurkan och tar några varv till, börjar gnaga på stängslet och halvt äta upp sitt tält. 

Öppna boken och ha så många lösa kapitel att gå igenom och ändra så man blir mörkrädd och måste tända lyset. Orkar inte tänka, pannan är trasig, gör ont att rynka ögonbrynen. Känns som att jag fått botox i pannan. Jag låser fast mig på detaljerna istället för att se hela bilden. Tänker för mycket. Jag borde bara köra. Den är ju nästan klar, bara slutet kvar nu och så är den färdig. Bara förvandla honom från älskvärd och sexig till kall och elak. Lätt som en plätt, not, när hjärtat nästan sprängs. 

Städa, dammsuga, diska. Pappa kommer på torsdag. Jag längtar mig gråhårig. Ett jobbpass kvar och sen ledigt med pappa och hans sambo. Min bonusmamma. Jag längtar så jag blir gråhårig.

Invänta den finaste av dem alla som ger mig fladder i hjärtat varje dag, som håller om mig varje natt, som andas i mitt hår och som säger att jag är söt även utan smink - för då är jag, jag. Laga middag. Göra något åt pannvärken. Göra något åt boken. Så himla skönt att vara hemma. Så glad över det. Så skönt det känns. Att bara vara, sitta, lyssna på musik. Om bara middagen kunde laga sig själv vore allting tip top. Minus huvudvärken. Helvete vad det gjorde ont. 

Tur jag hade mössa. Kalix Bandy-mössan som hängt med i hundra år. Tänk att Kalix kan vara bra att ha ändå.

Best Thing That Ever Happened.