Clicker Heroes, en tekopp jag inte glömde bort, två ostmackor (te och knäckebröd är seriöst det godaste som finns trots att jag är sugen på sushi), ett julbord med jobbet så hustrun blev gräsänka, en hel veckas arbete och planering och film. Nu är det fredag, och jag ska fortsätta med en film, en dusch och en inpackning trots att jag tvättade håret här om dagen och hela kroppen är torr som ett russin nu i vintertider. Stormen Helga driver förbi utanför och hotar att plocka med sig fönsterrutorna i bara farten, Skansen har fått sig två besök av mig i veckan (och mina barn) och vi har somnat två kvällar i soffan så nära så nära. 

Jag har fortfarande hemlängtan men inte lika rivande och jobbig som i helgen, som förra veckan när ingenting var kul. Plöjde genom ett anfall av magkatarr och tar Omeprazol för det, så inget mer illamående eller sug i magen har jag haft denna vecka, tur. Farmor är på bättringsvägen och är hemma och går och äter och sitter och socialiserar sig. Julpyntet är uppe, julklapparna gömda. Håret ska få sig en omgång - kanske jag kör igång med det istället för en inpackning, så kommer inpackningen på köpet. Japp så får det bli. Seg i kroppen men pigg. Migrän idag på jobbet. Massor av kramar av min man, bara ligga nära och spela och titta och lyssna och prata och skratta, och pussar, i mängder. Lussebullar som blev stenhårda. Lussebullar som blev till en snopp med russin på. Ibland måste man få busa lite.

Träning, två gånger i veckan. Skönt. Bara så glad att vara här. Tillsammans. Även om jag är gräsänka. Musiken är låg och melodisk. Clicker Heroes matar på. Gapskratt på jobbet. Jag gillar mina kollegor. Vad mer? Regn. Storm. Men det sade jag ju. Tåget var inställt så jag var hemma en hel halvtimme för sent och har ännu inte blivit varm. Röda örhängen. Längtan efter jul och semester och förväntan och glädje och julkalendern. Det bästa med idag var getbajset. Jag tycker plötsligt väldigt mycket om treåringar, speciellt i julkalendrar som inte egentligen känns som en julkalender. 

Han och jag. Hans skratt och hans ansikte och hans leende. Det bästa jag vet. Det gör mig så glad, gladast av alltihop. Att vi gillar samma musik, har samma intressen, är så lika, så himla lika. Tänker samma. Gör samma. Anser samma, för det mesta, inte allt. Tvillingsjälar. Jag tror på det. Jag förstår inte hur jag någonsin skulle kunna sluta älska honom, sluta vara kär i honom. Jag förstår det inte. Jag vill inte. Jag vill leva tillsammans i många år till. Tills det inte finns fler år att räkna, tills jag blir till stoft som sprids för vinden. 

Alltid. 

En jätte, jättegammal bild jag hittade på Facebook här alldeles nyss. 2011, eller 2012 på jobbfesten. Åh. ♥