Lite Mass Effect 2 och visdomstandvärk, frukost på (eller rättare sagt i) sängen med ett halvt paket russin i filtallriken för att de hade gaddat ihop sig, Breaking Bad-avsnitt och en helt underbar morgon följt av städning tillsammans med Johan som också är ledig, åh. Jag är så tacksam över att allt detta är mitt. Att jag får kalla det för mitt. Jag vet att jag sagt det förr, men när det dåliga samvetet nästlat sig in i hjärtat och man bara vill hålla om, hålla om riktigt länge... Då måste jag säga det igen. Jag hatar att bråka. Speciellt när jag inte har kontroll över min egen ilska, det har jag aldrig haft. Stormen har bedarrat nu, det var ingenting allvarligt, bara droppen som flöt över, PMS och vardagsirritation. Alla gör så. Alla får så ibland.

Det viktigaste är ändå att gå till sängs som vänner, att aldrig lägga sig som ovänner. Jag tänker inte gå någonstans. Jag tänker aldrig någonsin lämna det vi har. Jag vill ha honom här, nära mig, jag vill vara en del av honom och jag är glad för varenda minut vi får tillsammans. Tänk att det fortfarande är samma sak efter tre år. Tre långa år som samtidigt känts så korta. Ibland kanske man måste släppa ut all ånga för att sedan kunna sansa sig och ta ett steg tillbaka in på stadig mark. Vi bråkar nästan aldrig och det är skönt. Inte för att vi egentligen gjorde det igår heller, det var mest jag som gapade och han som var tyst. Min älskade fina. Så dum man känner sig. PMS är inte roligt och inte mitt dåliga samvete heller, usch.

Jag vet att jag också har sagt att orden inte räcker till. Men jag älskar honom, så himla mycket. Hela vägen in och ut och ner och upp, genom och förbi och tillbaka igen. Hela mig. Jag älskar honom av hela mitt hjärta och än mer. Allt. Så skrämmande mycket. Jag får LRS bara genom att tänka på honom och det går hål i mitt hjärta varje gång jag tänker på hur irriterad jag var till ingen nytta. Det var ju inte hans fel. Inte bara. Usch. Gör man så? Gör alla så? Hålla om och hålla nära. Jag vill aldrig, aldrig, aldrig släppa taget. Förlåt. Förlåt mig.

Idag är en sådan dag då jag förundras över hur lite klockan är baserat på hur mycket jag hunnit göra. Jag var dödens trött i morse, riktigt masade mig upp ur sängen och cyklade iväg på supersega ben men det gick så småningom över. Jag är ine som Paulo Roberto som tvingar sig upp ur sängen halv sex på morgonen för att "göra bort träningen", träning för mig ska inte "göras bort" utan klaras av när man är pigg, kry och jäkligt laddad. 

Cykling till och från mina barn kanske inte är så lång - sex kilometer - men när jag kör den sträckan två gånger om dagen blir det en hel del i slutändan och jag tackar mina ben för att de kämpar på hur tidigt jag än stiger upp. Visst blir det en slags träning det också, en bra sådan till och med, men jag gör det inte för att "göra bort den" utan för att den är en del av mitt dagliga liv.

Ta i trä, men min mage har betett sig fantastiskt den här veckan. Jag har till och med ätit vitlök, massor av vitlök, men den har inte sagt ett ord?! Jag tror och hoppas att cyklingen är anledningen till det och jag ska därför fortsätta så länge det bara går (enda undantaget är väl snöstorm och ishalka). Men till Täby C tog jag faktiskt bussen, skulle klippa mig samt lämna in biblioteksböcker och handla. Min fina frisör väntade barn (så fin mage) och mitt hår blev lent och härligt igen. Och nu sitter jag här i soffan och klockan är bara lite mer än ett. ETT! 13:00! Wow!

Ikväll väntas ugnsbakad falukorv åt familjen och lax i folie till min man. Det är trots allt fredag. Snälla låt det bli en lika underbar helg som veckan som gått. Låt mig få fortsätta känna så här, fri, ledig, glad, lycklig, bara ett litet tag till.

Jag har precis landat i soffan efter sju kilometers cykling och en hel dag vikt åt diverse aktiviteter. Lagade middag med yngsta barnet och det blev kallrökt lax med stuvad spenat med massa vitlök. Så jäkla gott. Jag känner mig löjligt glad över mig själv. Glad över allt det vi har. Jag måste bara få säga det.

Titta själv hur fint det blev när jag spenderade ett par hundralappar på Rusta tidigare idag. Jag har länge velat göra något åt våra öppna förvaringsutrymmen, jag är kräkless på att se alla smågrejer som egentligen inte fyller någon annan funktion än dammsamlare. Tänkte mig en gardinstång-liknande sak som man hänger upp på undersidan av köksbaren och sedan hänga ett skynke för för att bara slippa ha det i ansiket dagarna i ända.

Men så hittade jag dessa fina kromade lådor på Rusta för 47 kronor styck. Det var fyra kvar så jag tog alla. Jag är inte så bra på ögonmått och synvinkel så jag trodde att de två glasbänkarna skulle rymma två korgar kvar, men så fel jag hade. Så nu fungerar översta hyllan som bokhylla för våra pocketböcker och inunder dem finns all förvaring, så smart och så snyggt. Så klart glömde jag två ljushållare jag köpte i samma stuk - TROTS att jag tittade om jag glömt något! - så jag måste åka tillbaka dit imorgon och fråga om de blev kvar. 

Sedan hittade jag en vas (på glasbänken längst in, se vad man kan hitta när man rensar ur) och bestämde mig även för att alltid ha blommor hemma. Jag älskar blommor. Rosorna jag fick av min värdfamilj är så himla vackra och gör en så glad. Mitt nyårslöfte var ju lycka, avslappning och optimism och jag ämnar hålla det också, inte bara träningen...  :-) 

Så klart ska Bloggplatsen dödar allt vad kontrast och fina färger heter... Gardinerna är mörkt purpurröda och rosorna mattorange. Nu ser det ut som att jag hämtat massa skrot från soptippen, åh. Lägg märke till LED-ljuset i bokhyllan, jag blev kär direkt och köpte alla i serien. De har alla olika budskap/texter :-) 

Taggar. #heminredning #rusta #shopping #shoppa #dekoration #dekorera #blommor #rosor #ljus #inredning #förvaring #tips #krom #lådor #bokhylla #böcker #pocket #smart

Frukosten intagen och teet står på svalning. Klockan är tio över sex och om en halvtimme bär det iväg till min familj för morgonbestyr.  Jag vaknade av mig själv halv sex i morse, då tyckte hjärnan uppenbarligen att det var dags att stiga upp - och jag vet att det är lika bra att göra det innan man hamnar i drömsömnen eller djupsömnen igen, för då är man ruskigt trött när man stiger upp även om det bara skiljer femton minuter. Därför är det lika bra att stiga upp direkt väckarklockan ringer eller direkt man vaknar av sig själv om det är någorlunda nära den normala uppstigningstiden. 

Jag tycker om sådana här tidiga mornar. Dygnet blir så mycket längre, men det är inte bsra det. När hjärnan är sådär halvtrött och reflekterar över drömmarna man haft, luften är krispigt kall och solen har bara just precis orkat upp ovanför träden. Sådana här mornar ger mig energi. Jag vet att jag kommer vara trött när vintern kommer och det är mörkt ta mig tusan hela tiden men just nu, såhär, sensommarmornar... Så härligt. 

Idag ska jag åka in till Arninge när jag kommer hem från barnen, om jag inte somnar i soffan vill säga. Jag har en tendens till att göra det numera, ehum. Rusta står på schemat och jag tänker för en gångs skull ine cykla den här gången, tar bussen istället. Det räcker faktiskt med att cykla sex mil i veckan, så jag får se vad jag gör när gymkortet tar slut om två veckor. Om jag väntar med att förlänga det till oktober eller vad jag gör. Det kommer garanterat bli lättare och roligare att gymma till hösten igen när man har mer ork då den värsta värmen åkt förbi med alla åskstormar. 

Men ändå har vi lyckats träna riktigt bra trots att det bara blivit ett gymbesök i veckan under juni och juli. Jag har mer ork än någonsin just nu och jag har slagit min femkilometerstid två gånger, så jäkla skönt och inspirerande det är. Löpning och cykling har blivit mina favoritsysselsättningar inom träningen, även fast jag längtar efter marklyft och styrketräning. Jag förlänger nog mitt kort direkt. Ja, så får det bli. Jag hade ju ett mål i början av året och jag ska inte svika det rikigt än, det är ju faktiskt bara 21 fredagar kvar till årsskiftet ;-) 

Strax före halv nio rullade jag in cykeln i cykelbodan och stod i vår hall ett par minuter senare efter att ha cyklat sex och en halv kilometer och sedan tagit hand om två fantastiska barn. Uppstigning, frukost, lite undanstädning, en kickboard-avfallning, mottagande av en underbar välkomstpresent och klockan är inte ens nio. Snacka om produktiv när man kommer igång så tidigt. Och så pigg man blir av att cykla!

Igår tog jag disken av bara farten, diskberget som inte blev mindre ju mer jag stirrade på den. Nu har jag ganska många timmar framför mig innan jag ska tillbaka till mina barn för hämtning från fritids, lek, middagsgöra och eventuellt paj-göra. Ytterligare sex och en halv kilometer cykling - jag inbillar mig att detta kommer hålla mig frisk i vinter - observera att jag säger i vinter för jag har en begynnande förkylning någonstans i kroppen som gör sig påmind då och då utan att på riktigt bryta ut.

Benen var lite tunga i morse också och sängen välkomnande och Johan varm och gosig. Det känns så bra det här även om jag för tillfället är trött. Sju och en halv timmes sömn jämfört med nio-tio i vanliga fall ger lite minus på sömnkontot men det går faktiskt rätt bra det också. Cyklingen ger de endorfiner jag behöver, barnen ger mig glädje och Johan ger mig en sådan lycka att jag får LRS bara genom att titta på honom. Min älskade, underbara, finaste Johan. 

Titta vad fin bukett jag fick av familjen :-) Har man ingen vas så får man improvisera. Jag visste väl att öl, vin och whiskey var bra för någonting!

Taggar: #aupair #jobb #nyttjobb #kärlek #sambo #pojkvän #barn #bebis #barnflicka #stockholm #cykel #cykla #träning #hälsa #fitness

Så var sommarlovet, semestern, vilan, lata dagar i solen över för i år. Imorgon börjar jag jobba som Au Pair och jag och Johan har precis köpt oss en ny cykel inför mina cykelturer till och från "mina" barn! Han cyklade och jag åkte bakom på pakethållaren i fyra kilometer, tyckte jag var en jättebra deal!

Nu har han åkt på en grabbkväll och jag som ska stiga upp klockan sex valde att stanna hemma till förmån för en hemmaspakväll som börjar... nu. Mass Effect-klanen har fått sig en ny spelare idag också. Jäää. Men mer om det sen, nu ska jag hoppa i duschen. Hejdå ledigheten. Så roligt jag haft med dig!

Jag sitter och tittar på  Hemnet och inser att min släkt inte är så dum som valt att bosätta sig där de gjort. Inte för att jag någonsin trott det, men ja ni förstår. Trollhättan är ju himla fint, mysigt och lagom stort, varför har ingen sagt det åt mig tidigare för? Jag känner helt plötsligt att ja, där vill jag ju bo. Utan att ens ha varit där.

En trea på Hemnet en liten bit utanför centrum kostar 190.000 Alltså hur lite är inte det? För en trea? Varför är det så billigt? Är det så billigt? De flesta normala lägenheterna en kilometer utanför stadskärnan ligger på max 400.000 Hjälp. Återigen, varför har ingen sagt det åt mig tidigare? En suuuupersnygg lägenhet mitt i centrum ligger på 495.000 En tvåa visserligen, men efter att ha levt enligt Stockholmsmått mätt så är det ju ingenting alls. Så ja, nu måste jag alltså dit och inspektera.

Träffa släkten som bor där. Jag tror vi kommer träffas snart igen, ändå. Av mindre lustiga skäl som fortfarande är för obegripliga för att förstå.

Igår kväll ringde min mamma när jag just satt mig på tåget. Jag hade åkt ifrån dem för en och en halv timme sedan. Hon grät så mycket och jag förstod absolut ingenting, mamma vad är det? Har du bråkat med min syster? Sedan kom Christers röst. "Jag är så ledsen..."

Mormor, älskade, älskade mormor. Hur kunde det hända? Så snabbt... Samtidigt, så väntat. Det gör ont. Jag trodde inte att det skulle göra så ont som det gör, som att hela hjärtat har mosats sönder inom mig. Jag skriver orden utan att reflektera för gör jag det kommer tårarna igen och jag vill inte gråta mer, även om det känns som att de ligger där och hotar att bryta ut om jag så mycket som andas. Jag störtgrät igår på Arlanda Express med mamma i telefonluren. Stackars mamma. Nu har hon förlorat bägge två. Hur känns det? Hur skulle det kännas? Tårarna hade inget slut. De har inget slut.

Men slutet, det kom.

Älskade, älskade mormor. Det gick så snabbt, så fasansfullt snabbt... 

Sista gången vi sågs, för lite mer än en månad sedan, kramade hon mig hårt, länge, innan vi skulle fara, riktigt klamrade sig fast. Visste hon? Kände hon på sig att det var sista gången? 

Fina, fina mormor.

Det gör så ont.

När jag återsåg Johan igår kramade han mig hårt, riktigt klamrade sig fast, och tårarna rann igen, av sorg, av lycka, av själadjup smärta, av tryggheten i hans armar.

Jag ska aldrig släppa taget om honom. Aldrig.

Att kärlek kan göra så ont.

Sov gott, lilla mormor. Jag vet att du är lycklig nu, var du än är. ♥

Efter en bussresa på en timme (jag sov bort en och en halv timme, helt däckad, drömde och allt, och väntade utanför i Luleåsolen i en halv) mellan Piteå och Kalix mötte farmor och farfar mig vid stationen haha, stora leenden och välklädda som de var inför ett styrelsemöte, oj vad jag älskar dessa två människor.

De hade köpt en sallad från Lyktan som jag åt efter att de åkt iväg till mötet, diabetsmottagningen var stängd och Gallerian folktom. Det var ungefär det jag kom hit för, förutom att träffa dem förstås, och allt detta avklarat på cirka tjugo minuter ;-) Såg ett par stycken jag kände men inte var det många. Kalix Centrum en varm sommardag är ju lika människotät som en februaridag i Mudosolombolos träskmarker. Alla har flytt till skärgården, kramar ur det sista av sin semester.

Och det gör jag med. Det här är min sista, lediga sommarvecka för i år. Jag minns så väl den känslan under mina skolår, den där bitterljuva känslan att sommaren var över och skolan återigen började, och så när man väl satt där vid skolbänken den första dagen efter det långa lovet... Åh. På måndag är det tidig uppstigning och cykla eller promenera iväg till mina barn för att lämna av dem på skolan. Nu är det deras tur att få uppleva samma sak, och en av dem för allra första gången. Och jag ska få vara en del av det. Jag ska få minnas precis hur det var. Jag ska få finnas där som stöd, en hand att hålla, en famn att krama.

Men inte än. Det är fortfarande fem dagar kvar. Fyra. Och nu ska jag bara vara. Här, just nu. 

En artonåring på Norrlandskustbussen, haha ;-)