Jag vet att jag skämtat många gånger om Mass Effect och inte tänkt på hur många timmar jag egentligen spelat, hur många timmar jag sprang igenom i jakten på det slutgiltiga. Trettio timmar per spel och då är vi uppe i nittio timmar. Jag har suttit många kvällar, många dagar, och spelat mig igenom detta. Jag har varit snäll, jag har varit elak, jag har dödat och sett människor jag älskar dö på grund av de val jag var tvungen att göra.

Men jag insåg inte förrän alldeles nyss hur djupt det fastnade i mitt hjärta när jag stod där och de nittio timmarna var över, det var bara det sista och svåraste valet kvar att göra. Det gjorde ont i hela mig. Det gör ont i hela mig, för jag relaterar, jag gör det till allting. Alla filmer jag ser, alla spel jag spelar. Jag tänkte på Shepard, huvudpersonen jag bekantat mig med under dessa nittio timmar, blivit kompis med, älskat, hatat, kämpat för. Hur hon fick en hel galax att följa efter det hon trodde var rätt. Hur hon styrde hela världsrymden för att nå det slutgiltiga målet. Hur hon gjorde för att ta sig dit. 

Hennes val, bra, dåliga val. Val som kom att förändra allting, hela henne. Och så när hon tog hans ansikte i sina händer och hårt kysste honom. Slutet. Vi sade hejdå, allihop, skojade, kämpade - varför säger jag vi? Jo för att jag relaterar, jag tänker vi, inte de, för jag var där, under alla timmar, det var mina val, hennes, våra. Vi sade det kanske inte rakt ut, men alla visste. Det var slutet. Och när jag skildes från honom trodde jag att det inte skulle vara för alltid. "I will always love you. Till the end of time." Och så var han borta.

Jag kanske inte räddade så många som jag skulle velat. Jag kunde inte få båda. Jag kunde inte rädda alla och samtidigt få vara med honom. Jag kunde inte rädda galaxen och ha mina vänner, soldater, kvar, de som följt med sedan början. Det var jag eller dem. Jag eller ingen. De, och alla, men ingen mig. Eller... Jag och fienden, långt borta, på en plats där bara minnen finns och där det är omöjligt att nå dem igen. Hur ska man veta? Vad ska man välja? Förstår ni hur ont det gjorde? Och gör? Jag klarar inte av sånt här.

Jag valde efter hjärtat trots att det nöp i det. Trots att tårarna rann. Hejdå. Hejdå, hejdå, hejdå. Jag måste. Jag vill inte, men jag måste. Jag gör det så att ni får leva. Så att ni alla kan gå vidare. Allt jag någonsin gjort har varit för er. För oss.

Jag förstod inte förrän då hur hårt det här spelet verkligen snärjt sig in i mitt inre. Hur jäkla fantastiskt jättebra det faktiskt är. Jag kan inte säga det bättre än så. Mer än att det var Max Payne 2-kvalitet, Titanic-kvalitet och Lunatica-kvalitet och alla de andra jättefantastiska favoritspelen och favoritfilmerna och favoritmusiken som jag aldrig kommer glömma att jag sett eller spelat eller lyssnat på.

I was lost without you.

Kärlek. Så himla vackert. Fint. Plågsamt. Man kan aldrig veta. En dag så kan de bara... vara borta. Ett plågsamt minne. Ett hamrande, sönderslitet hjärta. Tills man hittar det igen. 

I was lost without you.