Jag smet in till en barnmorska idag när min syster skulle förnya lite recept, tänkte medan jag satt där och såg på alla gosedjur i taket som var formade i lustiga formationer - de skulle föreställa könssjukdomar - ungdomsmottagningen i Piteå har alltså könssjukdomar hängandes från taket, haha - att det var lika bra att gå in och höra om min spiral.

Jag har haft den nu i sjutton månader. Inte fått mens någon gång. Okej det här inlägget sträcker sig till oss och er kvinnor så ni andra kan ju sluta läsa. Och varje månad har det känts som att jag ska dö. Två gånger i månaden får jag en sådan hiskelig mensvärk, typ värkar, ja ungefär exakt som värkar, tätare och tätare tills de kommer utan uppehåll och jag inte kan andas för att det gör så ont, tänkt att "den ska ut, nu, imorgon, om en minut, nu, nu, nu" och sedan, under vilominuten som följer, "äsch jag måste stå ut, det här är det enda som funkar".

För det är det enda som har funkat. Jag har provat i princip allt annat och alltid varit missnöjd, alltid fått mens titt som tätt, hela, hela tiden.

Så sade barnmorskan att jag förmodligen har en väldigt känslig livmoder och att det är därför jag får dessa värkar under ÄL och "mens". Livmodern vill göra sig av med den, försöker trycka ut den under de två tillfällena varje månad som kommer med två veckors mellanrum. Och det känns ju lagom kul. Jag är stark, visst är jag det, men dessa värkar river och sliter och ilar och jag kniper ihop käkarna tills ögonen tåras och kvider, svettas. Då förstår ni hur ont det gör.

Jag tänker på vad som händer om jag tar ut den... vad jag ska ha istället... vad som händer om drygt tre och ett halvt år när den ändå måste tas ut... Jag undrar när min barnlängtan ska ta slut, upphöra, i alla fall ebba ut... Gömma sig djupt där inne tills allting har ordnat upp sig, tills vi har ett eget boende och har rest runt precis sådär som vi drömmer om... Jag tänker på hur mycket jag skulle älska en bebis, en blandning av mig och Johan... dess små, små fingar och tår och tjocka kinder och som smälter mitt hjärta. På känslan när den läggs upp på mitt bröst och jag ser på Johan över dens lilla, späda kropp och hans ögon lyser av samma kärlek. Skit också.

Ibland försvinner den. Under ganska långa stunder. Ibland vill jag aldrig ha barn. Men då ibland, som nu, så anfaller den med en sådan kraft att jag får ont i hjärtat. Gud alltså. Jag vet att det också är biologiskt, men jag kan inte hjälpa det. Jag ska bara rida på vågorna tills de inte längre finns där. För barn, det passar sig inte, inte nu. Jag vet det.

Så hur fanken ska jag göra med spiralhel#!§(%#et?

Tror detta var den första pussbild som någonsin togs på oss, åh. Älskade underbara. 

Taggar: #spiral #mirena #hormonspiral #preventivmedel #ppiller #gestagen #östrogen #barnlängtan #barn #bebis #gravid #graviditet #tankar #bekymmer #ångest #värkar #ont #mensvärk

Det ligger verkligen en speciell känsla över flygplatser. Människor som talar olika språk, som springer, går, skrattar, kramas, alla på väg åt skilda håll, nya håll, nya platser. I gaten på väg till Luleå hörde jag både Luleåmål, Pitmål och Kalixmål som flög över rummet, det var strålande sol ute och jag var fylld med ett slags lugn samtidigt som jag var förväntansfull.

Nu sitter jag i ett hus i Piteå och har precis lagat middag. Igår kväll satt jag i en lägenhet i Täby och gosade med min man och åt en kebabrulle till lunch för att jag var bakis. Whiskey kan jag dricka utan att magen blir galen på mig dagen därpå, men inte öl eller cider. Nåja. Whisky är ju gott - och så har det ju uppenbarligen bevisat att fungerar som astmamedicin ;-) 

Nu väntar en spännande vecka med sol, bad, umgänge och avslappning, Noliamässan, stughäng, bokskrivande, sena kvällar och allt det där som gör ens sista semestervecka så fin. Mest av allt önskar jag att Johan var här med mig, var en del av allt det här, men man kan inte få allt. Jag drömmer om att åka och resa med honom, att sätta oss ner i en gate som ska ta oss till nya platser, så att den där speciella flygplatskänslan sveper sig om oss också.

Jag drömmer om att sommaren ska fortsätta bara lite, lite till. Snart är de där mysiga höstkvällarna här, med tända ljus och en fleecefilt, varm oboy och en storm som viner utanför fönstret. Snart, men inte än. Inte än.

Efter en utedag igår i innerstan - utedag i innerstan, det lät lite klatschigt haha - med Johan och Björn och lite mjöd på en vikingabar och middag på Skinnarviksberget - så sov jag som en stock hela natten - Nästan. Framåt sextiden vaknade jag upp efter en marddröm och insåg att det åskade som tusan. Vi hade flera fönster öppna så det lät ju en hel del, både blixtarna och mullren.

Jag har aldrig kunnat sova när det åskar ute så jag buffade upp kuddarna och kramade om Johan medan han fortsatte slumra, han kan ju ta mig tusan sova sig genom ett världskrig, och jag var trött, men ändå klarvaken, tänkte på drömmen (zombies... jag är så rädd för zombies... vääärldens mardröm var det, usch). Räknade sekunder mellan blixt och muller och de blev allt intensivare, blixtarna kom närmare, exploderade över himlen så fönsterrutorna skallrade. Det måste väl vara tacken av Tor för att vi drack mjöd bland vikingar igår, eller hur?

Sen, alltså helt ur det blå, när jag minst anade det - SLOG BLIXTEN NER I GATULAMPAN TJUGO METER BORT. Alltså fy fan! Det dundrade i fönstren, hela världen blev liksom vit och så efterföljdes det av det kraftigaste muller jag någonsin hört, aaah! Jag kastade mig in under Johans täcke och var övertygad om att jag skulle dö eller nåt, haha. FY FAN! 

Nu halvligger jag i soffan och är så trött, trött och så himla seg. Tänkte åka och bada men det är mulet och Johan jobbar extra hela dagen idag så jag dricker massa Echinea-te och motar bort förkylningskänslorna inför min hemresa på tisdag. Bokade den alldeles nyss, hur hänt som helst. Då väntar ett mycket behövligt besök hos diabetesläkaren och sköterskan Ewa, har inte varit där på över ett år oops... och ett par dagar i Piteå. Pappa och Anneli har tjuvåkt iväg till Rom och jag är såååå avundsjuk!  

Jag hade tänkt hinna träffa dem också men det får bli en annan gång som sagt... Jag börjar ju jobba nästa måndag och då kan jag inte längre åka hem när jag vill, men jag LÄNGTAR verkligen efter en inkomst igen! Och det är ju en himla fin och stor bonus att få jobba med något man tycker om!

Antagningsbeskedet nummer två kommer på onsdag också, så jag håller verkligen tummarna på att det går bättre den här gången och att min reservplas har höjts med en sisådär 100 platser ;-)

Jag vet inte vad det var, om det var att temperaturmätaren stannat vid en dräglig och helt perfekt grad eller om det var Johans mystiska leende när han kom hem med en storbrakapåse från Media Markt. I alla fall, vi tar det från början: Jag steg upp när Johan åkte och jobbade tio i sju och bestämde mig för att fara ut och springa. Efter ett stort glas rödbetsjuice (Nyhet från Good Morning, så himla fantastisk - finns som morotsblandning också!), en smörgås och två dextrosol var blodsockret uppe i 16.4 och jag snörde på mig skorna, slog igång Lunatica och Runkeepern och sprang iväg.

Och vilken runda sen! 8 kilometer i underbart, svalt väder och tre rekord slagna - bästa genomsnittliga kilometertid, snabbast tid och längsta distans. Jag slog mitt personbästa på fem kilometer med exaktus 28 minuter och kunde därefter springa hem, betydligt långsammare, och landa på en åttakilometerstid på 45 minuter. Glad, gladare, gladast! 

Lite shopping i Täby C efter det följt av besök av Johan 2. Sedan säger min Johan "jag kommer lite senare idag från jobbet", ok, visst. Sen dyker han upp med världens påse och jag fattar ingenting, det klickar helt enkelt inte, vad har han nu köpt? 

Och sen ser jag vad det är och åååååh jag vill gifta mig med honom, skaffa bejbisar med honom, leva med honom för alltid och pussa honom varje morgon ända tills dess för vet ni? Vet ni?

HAN KÖPTE (MIG) EN DAMMSUGARE!!!       

Ja jag har velat ha en ny hur länge som helst, sååå länge... Förstå tårarna i ögonen när han går och köper en bara mitt i allt, åh! Antagligen är det jag som är knäpp som gråter över en dammsugare men det kändes lika bra, lika härligt som om han hade köpt mig en förlovningsring. Jag kastade mig om honom och överöste honom med pussar, TACK!

Och sen for jag ut på ännu en runda som blev fem kilometer exakt. Gissa vem som slog sitt morgonrekord? Och det med ett par klunkar whisky i magen dessutom. Funkade visst lika bra som Bricanyl...

Jäääää. Och nu är det tidig (halvtidig) lördagmorgon och vi har en hel ledig dag att se framemot tillsammans med vår nya leksak. Min fina. Mitt hjärta. Mitt allt. Johan alltså, inte dammsugaren. Haha.

Och en jättegammal bild på oss < 3