Hej!

Som någon kanske märkt så har jag tagit bort kontakten mellan Facebook och min blogg. Dels för att jag inte bryr mig om hur många besökare jag får - min blogg är inget skyltfönster utan ett sätt att för mig bearbeta dagen som varit i form av skrift. Jag får ibland höra på konstiga omvägar om någonting de läst i min blogg, att jag skriver helt sjuka saker folk blir upprörda över. Förlåt men då måste det vara så. Jag har yttrandefrihet och nämner sällan namn på personer eller platser som berörs av mina texter och jag håller ingenting inom mig. Mitt allra innersta möjligtvis, men jag måste få skriva av mig, måste få ventilera... om det är någon som inte tål att höra mina åsikter kan ni sluta läsa eller prata om det bakom min rygg även om skitsnack alltid lär förekomma :)

Om jag hädanefter skriver för ingen annan än mig själv gör det inte mig något. Jag kan gärna göra mina inlägg hemliga, lösenordsskydda dem, men då kan jag ju lika gärna skriva dagbok istället och det är inte riktigt meningen med en offentlig blogg. Men jag tänker inte ändra mig för någon, inte skriva falska saker som jag inte helhjärtat tror på, inte föra osanning eller överdriva. Jag önskar ibland att jag kunde spela någon annan, men det kan jag inte, det har aldrig gått och jag klarar inte av det. Det här är jag, mig, Jennie, som ibland kanske skriver konstigt, fel, ålderdomligt, ostrukturerat, sorgligt, glatt eller lesset, men det är mina åsikter som jag står för.

Jag trivdes inte på jobbet till en början. Det är ett faktum. Förändringen var så stor. Nu trivs jag. Det är också ett faktum. Det är sant. Nu går det bra att jobba. Och den som säger annat vet inte, kan inte föreställa sig hur det kändes att som lantlolla komma in i en storstad och göra samma sak som hemma. Det går inte, det kan man inte, det är så skilda världar så det går inte att förklara. Skrivandet blev en slags terapi för mig att bearbeta alla intryck och det har nu stärkt mig, fått mig att bli starkare, bättre, tålmodigare, i mitt jobb och i att bo här. Det går faktiskt det med, även om jag så klart saknar Kalix väldigt mycket. Jag saknar ett Hem, vårt hem, som finns där hemma. Men det betyder inte att vi inte kan hitta oss ett hem här med. Jag och min fina :) och jobba kvar på ett företag vi uppenbarligen tycker mycket om när vi befunnit oss här i två + sju år. :)

 

Krokii

28 juli 2013 15:07

Låt dig inte kuvas!! Fortsätt skriva från hjärtat, de som inte kan hantera det man skriver behöver inte läsa. Det är min bestämda åsikt.

http://krokii.bloggplatsen.se

Jennie Written Things

28 juli 2013 15:26

Tack för det! Jag håller med dig helt och fullt. Blev bara så irriterad när jag hörde en jobbkompis som snackade högljutt om det jag skrev om att jag inte trivdes på mitt nya jobb till en början.... "Alla på jobbet pratar om det, så man kanske borde gå till chefen med det." bla bla bla... jättetrist!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Påsken är här och alla barnen Isaksson är samlade med sina respektive. Jag har suttit ute i stugan mot solväggen och halstrat korv med mina nära en förmiddag när solen sken. Ansiktet värmdes upp av vårsol och av deras skratt och historier. Sedan sp...

  Livet rullar vidare. Vi arbetar båda två som förskolepedagoger, lärare, lärarassistenter, elevassistenter, resurs, extra resurs, resurspedagog, fritidspedagog... Vikarier alltså. Det är faktiskt väldigt roligt och man kan i stor mån välja sin ege...

Igår träffade jag en stor valp-Rottweiler som var så fruktansvärt fin med tjock, härlig päls och som tryckte sig mot mig när jag kliade honom på rumpan. Det fick mig att vela ta upp erbjudandet om vaccination mot min extrema kattallergi, vilket går...

Klockan är bara lite över 22 men vi och jag har legat i sängen sedan bastun som blev en lång dusch halv nio. Bastun startade inte, den jäkeln. Eller den startade men den blev inte varm. Så mycket att vänja sig vid och lära sig när man just flyttat in...

Vi tar allt en dag i taget. Även om de mentala listorna är långa, fyllda med text och saker att bocka av en efter en. Jag älskar listor. Alltid gjort. Aldrig varit tillräckligt strukturerad för att ha koll på dem, men vad gör det, listorna skrivs änd...