Jag älskar honom. Jag älskar hur han får mig att må. Känna. Vara. Jag älskar hur han ler när han får syn på mig. Hur han tar mig i sina armar, hur han håller mig nära. Jag älskar hans ögon, hans mun, sättet han tittar på mig, grå ögon möter bruna. Jag älskar hans långsamma, låga ord i mitt öra "Du. Är. Så. Söt." Hur hjärtat börjar slå hårdare bara av att höra honom i andra änden av telefonen. Leendet som aldrig dunstar. Min. Din. Vi. Oss. Varandras. Tillsammans. Du. Jag. Han. Henne. Alltid.

Vi pratar om då. Om nu. Om sen. Framtiden. Det förflutna. Resor. Drömmar. Och hur jag än vrider på det så kan jag inte se ett liv utan honom. Det finns inte. Det är nu. Det är vi. Och den tanken gör mig så lycklig så jag sprängs.

Om hundra år vill jag att våra barnbarnsbarn ska hitta detta. Begrava sig i de flagnande, bruna, släta sidorna. Läsa. Tänka. Känna. Känna allt det som jag kände när jag såg honomi ögonen den första dagen och jag slutade andas för en stund.

Han log, då också - stort, nyfiket, välkomnande, undrande.

Och jag minns att jag såg in i de där ögonen och de viskade till en plats långt inne: "Var har du varit hela mitt liv?"

Jag kunde inte släppa dem. Inte släppa honom fastän han skulle flytta. Jag brydde mig inte. För jag visste. Jag vet idag, nu.

Det är Du. Det har alltid varit Du. Och jag kommer älska dig så länge jag lever.

Och jag ville bara spara detta minne. Helgens minnen. För alltid i skrift. Att finnas. Att minnas. Att känna. Oss. Vi.

Jag gifter mig med dig tusen gånger om.

Det gör jag.

En dag. <3