Blondinbella skrev så här i sin blogg tidigare idag:

"Vet ni vad det bästa är med att vara vuxen? Det är att man struntar fullständigt i vad folk tycker. Eller alla kanske inte gör det. Men jag gör det. Och speciellt efter att jag blev mamma. Jag har aldrig kunnat rätta mig i ledet riktigt och jag har aldrig haft ett behov av att alla ska tycka om mig. Jag tycker om mig själv, det räcker. Jag tänker ofta ibland på dom människor som lever just för att passa in i en perfekt mall som visas upp i sociala medier. Hur tufft det måste vara.

Jag menar, tänk om jag alltid skulle tänka på att ha hemmet städat på varenda bild jag la upp på bloggen? Fixa frillan till varje foto eller photoshopa bort finnen? Sätta på barnen matchande strumpor? Lägga en kvart på att få till en bra bild på en nyttig fruktsallad en fredagskväll? Kämpa med vinklar för en perfekt bikinibild i Thailand? Fy vad mycket energi det skulle gå åt.

Det finns så otroligt mycket människor som gör saker endast för att visa upp inför andra. Trust me, jag har själv varit där. Jag kommer ihåg hur jag satte på mig hålla-in-magen-tights under en pennkjol fyra dagar efter att Gillis föddes och tog en bild på mig själv i spegeln så att folk skulle tro att magen var platt och kroppen tillbaka. Alltså hallå? Efter Sally så ritade jag en glad gubbe på magen istället och la ut. Tur att jag förändras. För min skull. Vardagen är ju inte hållbar annars. Jag älskar att vräka i chips och dipp med Odd på fredagskvällar, ofta tycker jag att det är härligt att få se lite ful ut hemma med slitna myskläder, ibland blir det knäckebröd med smör till frukost för att jag glömt att köpa nytt kvällen innan. Vissa helgmornar så ger vi barnen varsin mobil i sängen och så sover Odd och jag ut en stund medan dom tittar på youtube. Barnen överlever.

Jag har valt att lämna ordet perfekt bakom mig för det gör mig inget gott. Jag bara är och när jag presterar så gör jag det för min eller min familjs skull.

Det är befriande."

Och det var så jävla bra skrivet så jag var tvungen att kommentera.

"BÄSTA jag läst någonsin! Tack!!! Ju äldre jag blir ju mer anammar jag ditt synsätt. Jag har alltid varit lillgammal, och nu känns det äntligen som att jag har vävt ihop mig själv på en själslig nivå, ålder med det mentala. Ja, blivit vuxen. Jag var länge rädd för att bli vuxen, att lämna tonåren bakom mig för alltid. Fick åldersnoja redan när jag fyllde 18. Men nu som snart 23 år inser jag hur fel jag hade, och hur jag trivs med mig själv och min kropp och mitt liv, med pyjamas och chips och osminkat ansikte en fredagkväll i soffan med min blivande man som älskar mig oavsett hur eller vad jag gör eller har på mig. Jag har hittat tryggheten helt enkelt, och det roliga är att jag hela tiden letade på fel ställe… Den fanns ju redan inom mig. Kram!"

Dagens visdom. Hallelujah. Så befriande.

Blondinbella har gått från att ge mig dålig energi till att ge mig en superboost. Hon har förändrats, mognat. Och det är så härligt att läsa, att se, att inse. Hon bryr sig inte längre om att passa in i förutsatta mallar, hon bara kör. Lite skit i hörnen och oborstat hår och omaka sockar vem bryr sig. Ja, vem bryr sig egentligen? Jag bara njuter av hur fint det känns. Hon är en vanlig människa med en öppen och sann fasad som är ovanligt på sociala medier i dessa dagar.

Vad jag älskar den typen av människor och bloggar och sociala medier-konton, som vågar bjuda på sig själva och visar hur det verkligen är. Jag är så evigt trött på yta. Perfekt hår, nymålade naglar, aldrig några finnar. Isabella är någon jag verkligen skulle vilja äta middag hos, bara för att få diskutera, prata, lyssna, höra, bidra. Hon är verkligen en härlig människa och det är härligt att ha ändrat åsikt. Det är så man själv växer som människa, genom att lära sig att se saker genom ett annat perspektiv. Det har hon sannerligen fått mig att göra, och vad glad jag är för det. 

Taggar: #blondinbella #klokaord #citat #kommentar #blogg

Dunderförkyld. Mall of Scandinavia. Bio. Star Wars, alla sju filmer, jag som inte trodde att jag någonsin skulle se dem än mindre tycka om dem, men det gjorde jag. Nu sitter jag uppkrupen i soffan efter en helg i rymden och ansiktet är stort som en fotboll. Att bli förkyld sent en söndagkväll var ju inte direkt alla tiders, men vad gör man... Bara se till att bli frisk och ta nya tag. Vila, ta det lugnt, äta mycket frukt och ingefära, kramas med Johan hela kvällen för imorgon åker han till Riga och jag hoppas, hoppas att det inte blåser lika mycket som idag för då kommer jag ha ont i magen i två dagar och jag har redan haft ont i magen i en månad. Magkatarr. Igen. Stress. Igen. Hemma i soffan och hjärtat slår så behagligt, lutad mot den varma kroppen intill.

På fredag kommer han hem igen, min favorit, tätt följd av min syster Johanna som spenderar en helg i storstaden och ska bo hos oss. Jag längtar redan till helgens brieost och vita vin, och förhoppningsvis mår man lite bättre. Johan och jag har aldrig varit förkylda samtidigt, men nu hann han bara nätt och jämnt övervinna peaken så tog jag över stafettpinnen. Nåja.  

Och på tal om det positiva.

Vi firade fyra och ett halvt år den tjugosjunde. Gaaaah. Jag spritter av kärlek när jag tänker på det. Fyra och ett halvt år tillsammans och sex månader med varsina ringar på fingret och en hel värld av upplevelser som väntar på oss. Han gör mig så lycklig, den där. Han bara gör det. Sättet han ser på mig, sättet han tar på mig. Det känns hela vägen ner i min själ, och jag har fått spendera fyra och ett halvt år tillsammans med honom. "Jag trooor faktiskt att det blir fem", sade han och log. "År." 

"Jaaaa."

"Till."

♥

Du har mig så innerligt. Jag är din så länge jag lever. Det vet jag, det känner jag. Det vill jag vara. Alltid.