Idag är en sådan dag när markeringen blinkar och blinkar utan att hjärnan kopplar, utan att fingrarna skriver ut det som svävat runt där uppe i flera dagar utan att ha blivit nedpräntade. Jag har inte hunnit, inte orkat, det är semester och det är sommar, juli - den månad vi svenskar lever för. Det är varmt, solen skiner, och jag blir irriterad på mig själv för att jag sover för länge och för att tiden tickar på snabbare än någonsin och för att framtiden ännu är dold i obestämd dimma.

Jag kanske är fast i träsket när man var tretton år gammal och sommarlovet var oändligt långt och aktiviteterna många och roliga och fartfyllda och fantasieggande och kompisgänget grobianiskt stort - åtminstone om man ser till alla vänner på chatten, där jag kände alla vid förnamn och pratade länge med både via msn och sms och telefon och chatt, innan jag och Sofie for ut på äventyr och under nätterna man knappt sov för att man pratade i telefonen i sex-åtta timmar med alla de där vännerna, tills pappa kom hem från sitt nattjobb och hans öron var så spetsade att jag lade på. Jag minns inte om det var sol hela sommaren, men i mitt minne var det så, varmt och härligt och vi låg i vattnet i många timmar för att det var så varmt. Sommaren före sjuan. Sommaren före åttan. Tio år sedan.

Tio år.

Tio år är så otroligt lång tid så det knappt går att begripa. Tio år som samtidigt känns som ett. Vårt fem år långa förhållande som känns som för evigt. Hur kan tiden göra så, ändras så, kännas så olika? Hur kan dagarna gå så fort, de dagar man längtat efter hela året? Hur kan man sova bort dem och när man är ensam känna stygnet av ovvishet och oro och lätt panik över vad tusan som händer sen? Jag vill bara ligga och krama om honom, sitta i en solstol, äta middag på bryggan med honom och underbara vänner, skratta, dricka vin - inte så mycket, jag tycker inte om att vara full och tycker heller inte om att vara bakfull - läsa, bada, njuta, springa, träna, umgås, spara minnena för alltid, skriva klart den där boken. Njuta, mest av allt. Av det som är här och nu. Inte tänka på sen. 

Här och nu. Ett andetag i taget. 

Ett hjärta som värker. 

Hem. Var är det? 

Sommaren 2016. Här. Nu. Bara här och nu. Solbränd, solbrun, skrattet som lyser i ögonen och hans ansiktsuttryck när han tittar på mig och säger att jag är det bästa han vet. Sitta på bryggan och fiska med min syster en spegelblank kväll. Min älskade underbara syster som tog körkort igår. Vår bonussyster som fick en son i förra veckan. Här. Nu. Vi, tillsammans. Halsflussen som gått över. Öroninflammationen som ebbat ut. Bada. Njuta. Solen är framme, solen som värmer de bara axlarna och tinar upp hela kroppen. 

Här och nu.

Idag.

Idag är en sådan dag när markeringen blinkar och blinkar utan att hjärnan kopplar, utan att fingrarna skriver ut det som svävat runt där uppe i flera dagar utan att ha blivit nedpräntade. Jag har inte hunnit, inte orkat, det är semester och det är sommar, juli - den månad vi svenskar lever för. Det är varmt, solen skiner, och jag blir irriterad på mig själv för att jag sover för länge och för att tiden tickar på snabbare än någonsin och för att framtiden ännu är dold i obestämd dimma.

Jag kanske är fast i träsket när man var tretton år gammal och sommarlovet var oändligt långt och aktiviteterna många och roliga och fartfyllda och fantasieggande och kompisgänget grobianiskt stort - åtminstone om man ser till alla vänner på chatten, där jag kände alla vid förnamn och pratade länge med både via msn och sms och telefon och chatt, innan jag och Sofie for ut på äventyr och under nätterna man knappt sov för att man pratade i telefonen i sex-åtta timmar med alla de där vännerna, tills pappa kom hem från sitt nattjobb och hans öron var så spetsade att jag lade på. Jag minns inte om det var sol hela sommaren, men i mitt minne var det så, varmt och härligt och vi låg i vattnet i många timmar för att det var så varmt. Sommaren före sjuan. Sommaren före åttan. Tio år sedan.

Tio år.

Tio år är så otroligt lång tid så det knappt går att begripa. Tio år som samtidigt känns som ett. Vårt fem år långa förhållande som känns som för evigt. Hur kan tiden göra så, ändras så, kännas så olika? Hur kan dagarna gå så fort, de dagar man längtat efter hela året? Hur kan man sova bort dem och när man är ensam känna stygnet av ovvishet och oro och lätt panik över vad tusan som händer sen? Jag vill bara ligga och krama om honom, sitta i en solstol, äta middag på bryggan med honom och underbara vänner, skratta, dricka vin - inte så mycket, jag tycker inte om att vara full och tycker heller inte om att vara bakfull - läsa, bada, njuta, springa, träna, umgås, spara minnena för alltid, skriva klart den där boken. Njuta, mest av allt. Av det som är här och nu. Inte tänka på sen. 

Här och nu. Ett andetag i taget. 

Ett hjärta som värker. 

Hem. Var är det? 

Sommaren 2016. Här. Nu. Bara här och nu. Solbränd, solbrun, skrattet som lyser i ögonen och hans ansiktsuttryck när han tittar på mig och säger att jag är det bästa han vet. Sitta på bryggan och fiska med min syster en spegelblank kväll. Min älskade underbara syster som tog körkort igår. Vår bonussyster som fick en son i förra veckan. Här. Nu. Vi, tillsammans. Halsflussen som gått över. Öroninflammationen som ebbat ut. Bada. Njuta. Solen är framme, solen som värmer de bara axlarna och tinar upp hela kroppen. 

Här och nu.

Idag.