Vi är rädda för det vi inte förstår, och vi förstår inte det vi är rädda för. Det är enkelt, så oerhört enkelt, att skylla problem i dagens samhälle, ofta när barn och ungdomar är inblandade, på spel som till exempel Grand Theft Auto. Att gränsen mellan spel och verklighet suddas ut, att ungdomar inte förstår skillnaden och börjar leva sitt liv efter spelets standard. Jag har sett många krönikor och debattartiklar om just detta spel och kopplingen till ungdomarnas förfall. Som att GTA gör barn till monster som trakasserar kvinnor, våldtar, rånar, slåss. 

Barn som spelar Battlefield, Call of Duty, Half Life, Uncharted, Tomb Raider, Gears of War, Far Cry, Last of Us, Dragon Age - ja, till och med Mario - för att nämna några - tränar upp sin reaktionsförmåga väldigt snabbt. De lär sig att hitta lösningar, att tänka utanför boxen. Hur ska jag bära mig åt för att komma till andra sidan? Springa genom djungeln där tigrar och ormar lurar, eller gå runt längs strandkanten och riskera att bli upptäckt, eller dödad av en krokodil eller sankmark? Om jag bara har en liten livruta som blinkar och ingen medicin - vad gör jag, hur gör jag? Det tar längre tid att skriva ut än att tänka ut svaret. Åratal av datorspel har slipat hjärnan att fatta snabba beslut, som också är till en stor hjälp i det verkliga livet. 

Och ofta finns det även Multiplayer att välja, där fler spelare världen över går ihop och spelar. Det övar upp förmågan att samarbeta, att veta vad man ska göra, att leda, att följa, att dela ut order, att följa order, att motsätta sig order för något annat förslag, att hurra tillsammans eller att svära tillsammans, att hjälpa varandra. Det gör inte ungdomarna mordlystna, det gör ungdomarna medmänskliga. Att kombinera detta med den snabba reaktionsförmågan kan vara liv och död vid en verklig olycka, till exempel i trafiken, det kan hindra en från att köra för fort på smala, krokiga vägar för man vet att det kan vara underkylt regn som ligger och lurar. 

Något någon sade kan få en att snabbt ta kommando över en situation, oskadliggöra förövaren vid till exempel ett gisslandrama (om man ska tänka så stort) med rätt ord och rätt rörelser. Det lär en att veta varför och hur ett flygplan flyger, det lär en om relationer mellan människor - att allting man gör spelar roll i slutet, och att man gör det för någonting. Det lär en om vänskap, om att världen inte är svartvit, det finns mer än bara en eller två sidor av historien, om att kämpa och våga och att utmana sina rädslor.

Barn idag förstår skillnaden mellan spel och verklighet. Klart det finns avvikelser, men så är det ju med allting vi gör. Föräldrar är rädda för det de inte förstår, och förstår inte det de är rädda för - de vill ofta inte förstå vad eller hur ens barn spelar, mer än att skylla eventuellt beteende på "det där jäkla spelet". Sitt med ditt barn när han eller hon spelar. Titta vad han eller hon gör, och du får en helt annan uppfattning. Det garanterar jag. 

Men uttala dig inte om någonting du faktiskt inte har en aning om. Gör inte det, gå inte ut i tidningar och skräm upp folk med att Ali mördade fem människor efter att ha spelat GTA. Ett spel kan inte få någon att mörda. Ett spel kan få en att bli ledsen, arg, vansinnig, skiträdd, lycklig, glad, men det kan inte få en att mörda. För om det gjorde det med en enda människa, borde det inte rimligtvis göra det med alla andra som spelat också? 

Barn vet mer än man tror. Barn förstår mer än vad man tror. Jag vågar säga och jag står för att jag säger det - att spel är en av de bästa läroplattformarna man kan hitta. Ingenting utvecklar en människa så mycket som ett riktigt bra datorspel.

Ett bra spel sitter kvar resten av livet, som en bok eller en film man en gång såg - bara att man själv ofta väljer hur nästa kapitel ska se ut i ett spel. Man utvecklas. Man växer. Förlöjliga inte det, pracka inte ner på det, tala inte strunt om det. Lär dig vad det är, och det ska aldrig skada dig. Det värsta det kan göra är att visa dig att du hade fel. Och vad är ett tappat ansikte och förståelse jämfört med ett hat mot det okända och gräl med ens barn om att "det där jävla spelet bara förstör dig, det vet jag"?