* N u har jag legat med näsan i böckerna i flera dagar och matat sida efter sida. Inte studieböcker, inte än, på måndag börjar det kapitlet, utan Game of Thrones. Första boken är genomläst och den andra är läst ett par hundra sidor av. Och så startade ju nya säsongen av serien igår kväll på Canal Plus Series. Jag är i himlen. Jag är inne i världens läs-il och kan sitta med den hur länge som helst. Sen vi kom hem från Linköping har jag inte gjort annat, haha. Snorat och hostat och läst och kliat mig i ögonen och läst mer och hostat mer och läst mer. 

Allergiförkylningar är tack och lov lindrigare än vanliga, men de lämnar inte mycket ork till så mycket annat. Tur då att jag precis lånade en stor hög med böcker på biblioteket och kan ligga i soffan och förlora mig i en värld långt borta. Träningen får vara lite vilandes, åtminstone till luftrören mår bättre. Det brukar ta ett par dagar :-)

Och idag fyller min älskade pappa 50 år!!!

Och på lördag fyller jag 22!!!

22!!! 50!!!

Waaaaa! 

Jag har liksom aldrig varit tjugotvå år tidigare. Det låter så himla gammalt. Så.... jag vet inte, men jättestort. 22 år. Nyss var jag ju arton och fick åldersnoja. Nyss var jag arton och träffade min stora kärlek. Nyss var jag arton och tog körkort, fick mitt första heltidsjobb och diabetes, allt på samma gång. Nyss var jag nitton och flyttade ihop med J i en liten, liten etta och var sååå lycklig. Åååh. Det har gått så fort, och samtidigt så långsamt. Jag njuter av varje dag. Ett liv med Johan, det är vad jag önskar mig i present det här året också. Ett liv tillsammans, vårt liv tillsammans, är det bästaste och finaste jag vet. 

Taggar:  #gameofthrones #födelsedag #böcker #läsa #författare #bok #boktips #film #serie #kärlek #lycka #diabetes #ålder #åldersnoja #22 #sambo #pappa #dotter

* M edan jag gör mig och lägenheten klar för att möta upp Johan och åka tåg till Linköping senare i eftermiddag kan jag inte låta bli att smita in på Facebook med jämna mellanrum. Ehm... Varför tror ni att jag tänker styra cykeln och näsan till biblioteket varje vardag efter den tjugonde när mina heltidsstudier börjar? I alla fall. Jag scrollar genom de senaste händelserna, byter låt i Spotify och kollar om någon av mina bloggare uppdaterat dem. En mikropaus medan trasan och dammsugaren vilar intill.

Och jag kan inte låta bli att gnissla tänder över alla bajsnödiga diabetiker där ute. De frågar, gång på gång, hur de ska göra för att inte bli låga medan de tränar. Jag svarar, återigen, som så mååånga gånger tidigare, hur jag gör. Hur mitt sätt är. Jag blir inte låg. Jag har lärt mig knepet som funkar för mig. Och så kommer det fram ett Lars GW Persson-aktigt gnällande från diverse bajsnödiga bitterfittusar "jaamen min diabetssköterska säger att man inte ska ligga över åtta före träning, har man över 12 ska man inte träna alls...." Varför frågar du då om andras erfarenheter, spån?

Jag är inte låst av mina värden. Jag bryr mig inte om att ligga "som man ska" innan jag tränar. Japp, så totalt obajsnödig är jag. Jag känner av hur min kropp mår på morgonen, äter en stadig frukost utan insulin, tar en banan medan jag promenerar till gymmet och kör mitt pass. Mäter jag mig efter bananen brukar jag ligga någonstans mellan 12 och 16 (beroende på hur stor den var och vad jag ätit till frukost) och det värdet bestämmer hastighet, tyngd och längd på passet. Ett högre värde gör att jag kan träna längre, hårdare.

Det var en sån där riktigt bajsnödig karl som skrev att han aldrig någonsin skulle kunna tänka sig att göra som jag - han ligger på 5.5 innan han går till gymmet och trycker i sig en liter saft och ett helt dextrosolpaket istället medan han tränar. Visst. Gör du det, om det funkar för dig. Men säg inte att alla andra gör fel. Jag kan inte stanna upp mitt i ett spinningpass och knapra dextrosol. Jag kan inte vänta en kvart på att dextrosolen ska börja verka, därför sätter jag mig aldrig i den båten. Jag är, återigen, inte låst av mina värden. Jag äter en eller två dextrosol under mitt timlånga pass, bara för att vara säker på att det hålls uppe. Jag skiter fullständigt i om jag då har nio eller nittiofyra eller noll komman nio i blodsockervärde, för det går att korrigera i efterhand och kroppen är så fiffig att den brukar loka till sig själv bara den får lite endorfiner och adrenalin i omlopp - och så länge jag mår bra så kör jag på.

Jag blir också så less på de som äter en hel godispåse lösviktsäckel och sen blir jättehöga och gnäller över det inför tio tusen andra medlemmar. Vid alla sju helveten, äter jag godis när jag har diabetes får jag ju skylla mig själv, jag kan inte skylla på min diabetes då - för diabetesen gör så gott den kan med allt socker jag hällt i mig. Socker som den inte kan hantera. Vi har diabetes, remember? Så kallad "sockersjuka", vilket jag tycker är ett jättebra ord.

Varför äta saker man inte bör? Varför äta saker som kroppen inte kan hantera? Äter jag en godispåse så får jag ju ta konsekvenserna för mitt höga blodsockervärde och tänker inte gnälla över det när det är självförvållat. Om jag däremot har ett högt sockervärde utan anledning frågar jag allt och alla om hjälp för att lösa problemet. Men all annan tid är jag inte låst med min mätare och med siffrorna den visar. Jag vill inte vara låst av dem. Mår jag bra nu? Känner jag mig frisk och pigg och glad? Ja. Bra, då får sockret vara precis vad det vill (nästan).

Diabetes är en helvetessjukdom för vissa och jag lider med dem alla som känner att de måste mäta sig varje halvtimme. Det är inte ett liv jag vill ha eller önskar mig eller någon och jag hoppas det dröjer länge tills jag sitter i den båten. Jag är tacksam över att jag mår bra, ödmjuk inför tanken och lycklig över att jag faktiskt kan träna. Det är många diabetiker som inte kan det. Som inte vill. Det är många diabetiker som äter kolhydrater, godis, precis som att de inte var sjuka.

Jag säger ingenting om det. Jag vet inte vad jag säger. Bara att folk ska sluta vara så bajsnödiga och vara öppna för att ändra inställning och lyssna på sig själva, på sin egen kropp, istället på för alla andra, lika bajsnöda diabetiker och sköterskor som alla säger saker utifrån teoriboken, och sluta stirra sig blind på mätaren varje halvtimme och istället börja leva. Prova och känn efter. Mår du bra? Bra. Bättre kan det inte bli, faktiskt. Varför få ångest över att blodsockret ligger på 8.5 då, när man mår så jävla bra? Jag fattar inte. 

Kör, bara kör.

Vi lever bara en gång. Vi gör faktiskt bara det. 

Japp, denna bild togs innan städningen påbörjades, därav den gigantiska, halvgömda klädhögen i fotändan av sängen. - ni kan väl blunda, kära ni? Men det är mycket roligare ta på sig sin tidiga, jättesnygga födelsedagspresent än att vika den förbenade tvätten, och bädda sängen, och.... mäta blodsockret. Haha. Klart jag mäter mitt blodsocker. Jag är inte dum heller. Jag menar bara att man inte ska behöva leva sitt liv efter vad mätaren säger. Inte hela livet, i alla fall. Kram och puss, nu åker denna donna till Linköping och spenderar sin sista tjugoettåriga helg i skogarna runt om. Heddå!

Efter lite miss i planeringen blev det tre pass igår på gymmet. Jag såg inte att jag hade bokat Spinning och Absolution förrän jag stod vid inloggningsskärmen tre timmar innan, men med perfekt tränings-blodsocker och eld i fötterna körde jag fyrtio minuter ändå innan jag gick hem för ett par timmar och sedan tillbaka igen. Jag har inte kört Absolution på flera veckor och hade glömt hur jäkla jobbigt det är. Jag råkade nysa nyss. Haaaaha.... Det gör jag inte igen på ett par dagar. 

Core-träning i stenhårda intervaller. Full gas i 40 sekunder, vila i 20, sedan full fart i 40. I en hel halvtimme. Sedan stannade den ryska instruktören upp mitt i en övning och bara "visst mår ni bra?" där tjugo stackare låg och grät på varsin matta med näsan i marken och armarna lealöst hängande efter sidorna och insöp varenda en av de efterlängtade, fantastiska tjugo sekunderna. Ja, vi mår jättebra, tackar som frågar, sade jag, men det enda som gick att tyda var eeehhöömmmlaaaha och de orden sträckte sig inte utanför mattan för till och med tungan hade tappat stinget.

Idag funderar jag ändå på att fara ut på en liten runda, bara för att få sträcka på benen och räta ut träningsvärken. Just nu rumlar tvättmaskinen runt, runt och lägenheten ska få sig en uppfräschning då jag och Johan åker ner till Linköping över helgen och hänger med hans kompis och dennes sambo. Och deras sheltie. Min ultimata favoritras i hela vida världen. Älskade lilla gris. Det ska bli så himla kul. Så.... det är bäst jag sätter igång, jag ska ju faktiskt hinna en sväng till Apoteket och biblioteket också - jag var där i förrgår också, men nu är bokförrådet slut här hemma och det behövs påfyllning. Håhå.... Så länge jag slipper nysa eller skratta eller sträcka på mig eller andas ska det nog gå jättebra det här.

Den som sade att man inte kommer någon vart i sin träning när man både har diabetes och äter lågkolhydratkost kan slänga en viktplatta på foten tycker jag (precis som jag gjorde förra veckan och fick en blånagel - fast av en helt annan anledning. Det gör ont och de har fel.) Det går om man vill. Det går ta mig tusan visst det. Lite mer planering, lite mer ilsken envishet och ett kilo vilja och det går.

Det har gått nästan sju månader sedan vi begravde mormor och bortsett från den jobbiga och vackra timmen har jag inte gråtit över henne. Jag har gått länge och undrat vad det är för fel med mig, som gråter åt allt men inte åt det, inte åt dödsfallet och känt mig hemsk som individ.

Sedan morfar dog ville mormor inte leva. Eller det är fel sak att säga. Men hon tappade livsgnistan och med sin livskamrat död fick hon bara några dagar senare en stor hjärnblödning. Läkarna sade att vi skulle få begrava båda samtidigt.... Men hon repade sig. Höll ut. Levde. Log och skrattade och ju längre tid som gick ju gladare blev hon. Men också svagare. Sjukare.

När vi sågs för sista gången kramade hon om mig länge, längre än vad vi brukade göra. Hon var dement men när minnet klarnade var det samma gamla fina mormor som stod där, som kramade om både mig och mamma. Länge. Åh vilket fint minne...

Sedan inte ens en månad senare kom samtalet. Usch vad ont det gjorde. Jag grät då och jag grät under begravningen, men sen grät jag inget mer. När jag känner doften av cigaretter, vitlök och blåbärssoppa tänker jag på henne - men det är inga tunga tankar. Varför inte? Varför är jag inte ledsen?

Men då hände det. Jag drömde om henne - inatt - och jag ska berätta om den drömmen. Vi åkte bil, hon och jag och min barndomskompis Sofie och min syster Johanna. Hon satt i baksätet med mig, så finklädd, det var sommar och vi bara åkte någonstans. Mormor var... glad. Hon log. Kramade sin lilla handväska, hade omsorgsfullt lagda lockar och såg ideligen ut genom bilfönstret.

Sedan när bilen stannade kramade hon mig, hårt och länge, och jag kom plötsligt ihåg. Åh mormor, du är ju död. Inte kan du vara här nu. Jag grät. Jag var sååå ledsen. Lilla mormor, hur kan du vara här?

Då såg hon på mig igen sådär på en armlängs avstånd i sin fina klänning och lockarna och leendet, sådär mystiskt och "du ska få se"-likt. Och så vände hon sig om. Och började gå. Ut genom sjukhusdörrarna eller skoldörrarna - det var några liknande dörrar, saker är aldrig logiska i drömmar och inte i den här heller - men när jag såg vem som väntade på henne på andra sidan så kunde jag plötsligt förstå.

Jag förstod varför hon varit så finklädd. Varför hon var så lycklig igen utan hosta och med stolt hållning. Varför hon satt och såg ut genom fönstret på bilen medan vi körde framåt, drömde sig bort.

Hon hade träffat honom.

Morfar.

Och han såg på henne med sextio år gammal kärlek i blicken och tog henne om ryggen. Så lång tid tillsammans, så lång tid utan varandra, och ändå hade ingenting förändrata.

Sedan var de bara borta. Och när dörrarna stängdes bakom dem vaknade jag i mitt eget hem i min egen säng, bredvid min finaste man. Utvilad. Lättad.... Lycklig.

Precis som dem.

Mormor och morfar.

Tillsammans.

"En ängel flög förbi, mot himmelen så fri... Men hon lämnade sitt leende på vår jord."

Och jag - vi - behövde inte längre vara ledsna. De har funnit varandra. De har funnit frid.