Fyra och en halv kilometer i uppförsbacke. Det var en jäkligt lång och brant backe för jag höll på i fyrtiosex minuter innan jag var klar. Så himla skönt. Jag har inte hunnit, orkat, träna på en hel vecka nu. Långhelgen hemma i Norrbotten hade bara plats för god mat och umgänge, men det behövde jag. Det var oerhört skönt att ladda batterierna. Näring för själen :-) 

Nu har jag precis ätit kyckling, kokt broccoli och massa bea. Efter tre dagar med absolut skyhögt blodsocker vågar jag inte äta kolhydratshöjande mat förrän jag är säker på att jag kan hålla sockret nere. Jag har ätit LCHF-inspirerad mat nu i snart tre år, till och från, och det är under "från"-tillfällena; intag av kolhydrater jag mår som allra sämst. Mitt blodsocker låg på 25 igår och det krävdes tjugo enheter utdelat på sju timmar för att få ner det till 9.1 Tjugo enheter måltidsinsulin är vad jag vanligtvis tar per vecka. Max.

Så nu... nu är det tillbaka till lågkolhydratkost på heltid. Jag klarar inte av att må sådär jävla dåligt. Det är inte värt det. Mina ögon var alldeles rödsprängda igår, det dunkade i dem när jag blundade och ansiktet och nacken gjorde ont. Allting gick som i ultrarapid. Blä. Jag hatar det. Jag hatar det mer än att vara låg.

Att vara låg är också helt fruktansvärt, men det skadar inte kroppen på samma sätt, om man inte låter det gå så långt vill säga. Att vara låg går inte att beskriva för en ickediabetiker. Det går inte. Man MÅSTE ha mat. Nu. Kallsvetten bryter ut; paniken får hjärtat att skena. Nu. Nu. Man kan inte vänta. Kroppen blir alldeles loj, orkeslös, det känns helt kallt och tomt i bröstkorgen. Allt man kan tänka på är vad man ska äta. Och man kan äta hur mycket som helst. Man äter och äter och äter tills blodsockret tagit sig upp på en högre nivå, tills marken slutat gunga. Våldsam frenesi. 

Jag har inte lidit av min diabetes. I början var jag hög ofta, innan dosen blev rätt. Men nu, av en enda smörgås utan insulin visar mätaren på 23. Sedan stiger det. Det stiger och stiger. Man känner sig hopplös när ingenting hjälper. När kroppen inte svarar. Man inser att man inte är oövervinnlig. Man inser att man faktiskt har en kronisk sjukdom, att man lever med den varje dag, varje natt. Och man gråter och gråter om man inte får mat när man är sådär låg så man tror att man ska dö.

Jag har trott att jag ska dö flera gånger.

Men jag vill inte dö. Jag tänker inte låta diabetesen styra mig. Kan jag kontrollera den med bra mat så tänker jag göra det. Jag vill inte proppa kroppen full med insulin heller när jag inte behöver, det känns inte bra det heller. Det är en balansgång. Rätt eller fel. Rätt nu kan vara fel imorgon, fel då kan vara rätt en annan gång. Man vet aldrig. Man kan aldrig veta. Jag vill ju bara leva lika länge som alla andra.

#diabetes #blodsocker #hba1c #diabetiker #funderingar #ketoner #insulin #kämpa #övervinna #lchf #lågkolhydratkost #glutenfritt #träning #hälsa #gym #wellness 

Jag vet inte vad som är mest pinsamt av följande alternativ:

• Att vi har bott i vår lägenhet i nio månader med trasig ugn och ingen av oss har engagerat oss tillräckligt för att ringa elektrikern.

• Att vi har vridit på alla knappar och ingenting har hänt, och därför konstaterat att ja, den är trasig.

• Att ugnen i själva verket var barnlåst.

Det finns helt enkelt ingen väg runt det, så jag säger det bara rakt ut, precis som jag hört att man gör hos Anonyma Alkoholister (i alla fall på film), fastän nu hos blondinklubben. Hej, jag heter Jennie och jag är en dum blondin. Hej, jag heter Jennie och jag har bott nio månader i en lägenhet med en "trasig" ugn utan att kolla närmare på den, förrän min eminente pappas-flickvän och min mor hemma i norr undrade om det fanns ett barnlås. Aldrig, sade jag, så dum är inte jag.

Nej, så dum är inte jag. Så dum är jag inte så jag sätter mig på huk framför ugnen och det tar sjutton sekunder förrän mekanismen går igång och jag faller baklänges mot väggen och skrattar så jag kiknar. Nej, så dum är inte jag.   

Jo, så dum är jag. Jag förtjänar till och med ett diplom för det här. Och det gör min käre sambo också. Vi är jordens dummaste blondiner men det gör ingenting för vi har ju tack och lov varandra. Alltså. Barnlås. 21 och 27, snart 28 år gamla och fattar det ändå inte. 

Det är inte alls som "jamen skärtorsdag du vet, det var ju en torsdag i år", "kör inte så fort så du mister körkortet, för då får jag ju inte köra bilen", "vi ses samtidigt", och liknande kommentarer som förgyller mina nära & käras liv när jag är i närheten. Det är inte som när jag provade skor på affären och gick hem med nylonstrumporna på fötterna, som när jag råkade ta en mandelpåse för mycket från gatuhandlaren och smekte en gammal tant på röven för att jag trodde att Johan stod kvar bredvid mig, inte som när jag tog med mig en tjuga till OK för att köpa glass och sedan tappade glassen på farstun, och i Gamla stan: Detta var den godaste glass jag någonsin ätit *ploff* ner i marken. Som tjugoåring. Inte som när jag ringde till mamma och slängde på luren när jag hörde att det ringde i hennes telefon för att jag var tvungen svara...

Det här handlar om ett jäkla barnlås. Nio månader utan mat, fattar ni. Nio månader utan mat helt i onödan, bara för att jag i hela mitt liv slagit ifrån mig faktumet att jag är en dum blondin. Nu kan jag inte ljuga längre. Hej, jag heter Jennie, och jag är en dum blondin. ;-) 

Nu har jag landat hemma i lägenheten. Det var lite surrealistiskt att kliva på tunnelbanan igår kväll. Jag var så himla trött sedan flygningen och allergipillren men så fort jag kom ut i T-centralen så var det miljarders med människor som sprang runt som yra höns och jag tror hjärnan förvandlades till mos. Jösses. Nästan så att jag hade svårt att tänka mig att jag verkligen var en del av det, efter att ha tillbringat fyra, lugna dagar "hemma" i lugnet. Att jag faktiskt bott där, här, i ett helt år.

Jag tänkte fara till gymmet efter jobbet, men mitt blodsocker har bråkat hela dagen och nu känner jag mig svullen i varenda cell av all insulin. Började på 19.9 och arbetade mig ner till sju, vilket tog sju timmar. Grattis. Undrade just varför jag hade dimmig syn och kände mig tung i kroppen. Nåväl, är det något jag lärde mig från i helgen så är det farmor, min underbara farmors, visdomsord. Man vet inte hur länge man lever, så det är bara att göra de sakerna man vill göra, klä sig hur man vill och köpa det man vill (till viss mån, om man inte är miljonär alltså) och gå med huvudet högt, att skratta och le åt det man ser. 

Jag tänkte häromdagen, i flyget, när motorn rosslade och vi aldrig lyfte och den där listan på vad vi människor ångrar på vår dödsbädd flög förbi hjärnkontoret, att jag inte vill dö nu. Jag har så mycket kvar att göra, att se, att uppleva; skulle jag dö nu skulle alla de fem sakerna stå högst även på min lista. Nu menar jag inte att man ska spendera alla sina pengar på kortsiktiga mål, men vill jag ha en massage ska jag boka det, vill jag köpa två nya, snygga klänningar att ha på mig i Grekland med mina födelsedagspengar ska jag göra det.

Och jag ska inte skämmas över det. Inte gå med näsan i brösten och ögonen nere i golvet, i marken, undvika all ögonkontakt med världen runt i kring och missa allt det härliga som händer.

Min farmor är grym. Min farmor är så himla härlig. Farfar också för den delen. Sjuttiosex år gamla, driver eget företag i form av en hel jäkla kör som de åker land och rike kring och uppträder med, klär sig och beter sig som femtio. Snacka om att leva i nuet. De är pensionärer men är nästan alltid ute på språng. Möten, körövning, kör-resor, sånguppvisningar, modevisningar (ni skulle se dem!), middagar, träningar, och ändå, trots det, så stressar de aldrig. Jag menar det. Aldrig. Att komma dit är som att komma till den lugnaste, mest fridfulla delen av jordklotet. 

Varför komplicera allting? Gör vad som gör dig lycklig. Det är hög tid att börja tänka på det nu när sommaren är i antågande. När resten av livet är i antågande. Jag vill både hinna med att jobba, pussa på Johan, resa, dricka Strawberry daiquiri, spela krocket, kortspel, åka upp till fjällen, Öland med min syster, Grekland med min sambo, fira tre år med denne fantastiske individ, se på solnedgången, bada i havet, fiska, hyra båt, löpträna, köra crossfit, cykla, äta på restaurang... Tillsammans med Johan.

Han gör mig så himla himla lycklig. Jag vill se allt med honom, uppleva allt detta med honom. Ibland får man göra uppoffringar, sacrifice och surrender to one another, ibland måste man ta ett steg bakåt för att se hur långt man kommit och var man är påväg. Men under dessa två år och tio månader har det inte varit en dag där jag tänkt att jag ska gå en annan väg än den vi befinner oss på, hur knögglig den för tillfället än varit. Inte en endaste dag. Jag är ledsen om det verkligen blir ett smörigt inlägg men alltså... den känslan. Fortfarande efter så lång tid. Där han är, där vill jag vara.

Jag hoppas, önskar & vill... att det fortsätter så i många, många år till. :-)

Ja... det kanske märks att jag blev nykär igen efter att ha varit utan honom i fem dagar... haha... 

Hemmaveckan har varit lång, givande, rofylld, avkopplande och underbar. Jag skulle kunna boa in mig här i lugnet hur länge som helst, men imorgon väntar allvaret och det är tillbaka till jobbet som gäller. Alltså som jag har njutit. Inga stressande människor, inte någonstans. Ringer man och säger att man är påväg så är det ingen stress att hinna med, för alla väntar. Det är sånt man gör här. Sånt jag värdesätter. Sånt jag glömde att jag behöver. Jag har sovit så himla bra och djupt, betydligt mindre än "hemma" - sju, åtta timmar och jag är utvilad. 

Skärgådsluft, skratt, bebishäng, umgänge med pappa och Anneli, mamma och Christer, farmor och farfar i stugan, långa kortspel med min syster och hennes pojkvän, mer skratt och Trivial Prsgfuiit spelet halva natten, film med surroundsystem och busande med fyra hundar i varierande storlek tills jag till slut satte mig mot solväggen och andades in mer skärgårdsluft. Aaah så lycklig jag har varit. Det enda som saknades var Johan, med honom här hade allting, precis allting, varit ännu mer perfekt. Gissa vem jag ska pussa på ordentligt ikväll :-) 

Bilder kommer senare. Jag ville bara skriva ner hur veckan varit så att jag kan gå tillbaka och läsa när längtan efter norr blir för stor. Minnas hur lycklig jag var fastän det bara var fyra dagar i slutet på april 2014. Det är sådant man minns. Sådant man värdesätter. Åh, det här kommer jag leva länge på. Just nu längtar jag efter Johans armar, men först ska jag säga hejdå till Piteå genom ett stadsbesök, en god lunch och en eventuell grillmiddag innan det är dags för hemfärd. #thisishappiness