Fyra och en halv kilometer i uppförsbacke. Det var en jäkligt lång och brant backe för jag höll på i fyrtiosex minuter innan jag var klar. Så himla skönt. Jag har inte hunnit, orkat, träna på en hel vecka nu. Långhelgen hemma i Norrbotten hade bara plats för god mat och umgänge, men det behövde jag. Det var oerhört skönt att ladda batterierna. Näring för själen :-) 

Nu har jag precis ätit kyckling, kokt broccoli och massa bea. Efter tre dagar med absolut skyhögt blodsocker vågar jag inte äta kolhydratshöjande mat förrän jag är säker på att jag kan hålla sockret nere. Jag har ätit LCHF-inspirerad mat nu i snart tre år, till och från, och det är under "från"-tillfällena; intag av kolhydrater jag mår som allra sämst. Mitt blodsocker låg på 25 igår och det krävdes tjugo enheter utdelat på sju timmar för att få ner det till 9.1 Tjugo enheter måltidsinsulin är vad jag vanligtvis tar per vecka. Max.

Så nu... nu är det tillbaka till lågkolhydratkost på heltid. Jag klarar inte av att må sådär jävla dåligt. Det är inte värt det. Mina ögon var alldeles rödsprängda igår, det dunkade i dem när jag blundade och ansiktet och nacken gjorde ont. Allting gick som i ultrarapid. Blä. Jag hatar det. Jag hatar det mer än att vara låg.

Att vara låg är också helt fruktansvärt, men det skadar inte kroppen på samma sätt, om man inte låter det gå så långt vill säga. Att vara låg går inte att beskriva för en ickediabetiker. Det går inte. Man MÅSTE ha mat. Nu. Kallsvetten bryter ut; paniken får hjärtat att skena. Nu. Nu. Man kan inte vänta. Kroppen blir alldeles loj, orkeslös, det känns helt kallt och tomt i bröstkorgen. Allt man kan tänka på är vad man ska äta. Och man kan äta hur mycket som helst. Man äter och äter och äter tills blodsockret tagit sig upp på en högre nivå, tills marken slutat gunga. Våldsam frenesi. 

Jag har inte lidit av min diabetes. I början var jag hög ofta, innan dosen blev rätt. Men nu, av en enda smörgås utan insulin visar mätaren på 23. Sedan stiger det. Det stiger och stiger. Man känner sig hopplös när ingenting hjälper. När kroppen inte svarar. Man inser att man inte är oövervinnlig. Man inser att man faktiskt har en kronisk sjukdom, att man lever med den varje dag, varje natt. Och man gråter och gråter om man inte får mat när man är sådär låg så man tror att man ska dö.

Jag har trott att jag ska dö flera gånger.

Men jag vill inte dö. Jag tänker inte låta diabetesen styra mig. Kan jag kontrollera den med bra mat så tänker jag göra det. Jag vill inte proppa kroppen full med insulin heller när jag inte behöver, det känns inte bra det heller. Det är en balansgång. Rätt eller fel. Rätt nu kan vara fel imorgon, fel då kan vara rätt en annan gång. Man vet aldrig. Man kan aldrig veta. Jag vill ju bara leva lika länge som alla andra.

#diabetes #blodsocker #hba1c #diabetiker #funderingar #ketoner #insulin #kämpa #övervinna #lchf #lågkolhydratkost #glutenfritt #träning #hälsa #gym #wellness