Hej! 

Nu är det färdigjobbat för den här veckan, har både lördag och söndag lediga. S-k-ö-n-t! Som jag ska sova (och vila upp fötterna höhö) och bara slappa mig igenom de fria timmarna framför mig. Imorgon kommer det efterlängtat besök ifrån Trollhättan i form av min moster och hennes sambo så det blir ett besök hem till mamma för att hälsa på dem. Var ett antal år sedan sist, vill jag lova! Och så en fika på stan med Emma, som jag inte sett röken av på ett år. Hur tiden går... snart är det även ett år sedan jag och Johan blev tillsammans. Ett år?!

Tiden går, det är då ett som är säkert. Och eftersom att ingen av oss vet hur lång tid vi har på oss innan livet är över så vill jag bara säga, ta ingen eller inget för givet. Livet är för kort för att slarvas bort på personer eller saker som inte förtjänar det. Gör det bästa du kan av det - för du lever bara en gång. 

" Don't wait until it's to late to tell someone how much they mean to you - because when they're dead it doesn't matter how loud you cry, they won't hear you anymore. "

Nu ska jag gå och mysa med min favoritkarl, som jag inte kan säga nog mycket om hur glad jag är för att jag får kalla honom min. ♥

Godnatt! 

Jag utanför någon grekisk mur i Rhodos stad.

  

Jag och Johan blev fotade av en jättehärlig tjej på hotellet på Rhodos, detta är min favoritbild ♥
 
  

25 grader varmt och stekande sol under andra dagen av semestern. Visst är han rätt snygg min man?! ;)

Hej!

Folk slutar aldrig att förvåna en. I tre år gick jag i samma klass som sju andra spektakel, helt vanliga normala tjejer. Det var inget fel med dem, inte alls, inte om man gillar att vara precis som alla andra och rädd för att uttrycka sig själv av rädsla för att bli "utfryst" och hamna "utanför" den där kärnan som är sååå viktig i en klass.

För att göra en lång historia kort - det var sex personer med dåligt självförtroende och en person som jag verkligen såg upp till, som vågade stå emot alla grupptryck, som var precis som mig och sket i vad alla andra tyckte om henne. Hon blev rätt snabbt en av mina bästa vänner. Jag trodde verkligen att den personen skulle klara av att stå emot drakarna och deras giftiga blickar och rappa tunga bakom ryggen på oss - för när vi stod öga mot öga med dem så var de världens snällaste som aldrig någonsin skulle ha en tanke på att säga något dumt.

De övriga sex gillade aldrig riktigt oss. De var rädda att vår självständighet skulle smitta av sig eller något lika mystiskt, för de vågade aldrig säga något som de andra inte redan sagt. Om en gillade blodpudding så gjorde alla andra också helt plötsligt det. Om en av dem ville tatuera sig så självklart ville de övriga de också. Det var samma sak med sprit, alkohol, mat, träning... en för alla och alla för en, aldrig någonsin egna åsikter.

Nåväl, låt mig säga såhär: det gör mig så ofantligt ledsen att det måste vara så. Men det som gör mig allra mest ledsen är att den tjej jag verkligen trodde skulle stå emot dem och deras åsikter, som förövrigt inte handlade om att köpa gardiner till köket eller hinna köpa lax på extrapris, skaffa COOP-kort eller flytta ihop med sina pojkvänner, utan istället om vilken shot de skulle dricka på baren den kommande helg och vilken ångest de hade över att inte veta på vilken fest de skulle till och inte heller vilka killar som skulle dit. Det, och märk mina ord, är absolut inget fel i det, somliga fungerar så (jag gör det inte) men ändå. Den här tjejen, som hade sin egna stil, gjorde sina egna val och sket blanka fan i om hon var omtyckt eller ej - hon föll dit.

I början hatade hon dem lika mycket som jag gjorde. Sedan hände något, som jag kommer ångra under resten av mitt liv. Hon började lyssna på drakarnas skitsnack. Hon började göra som dem, vara som dem, tro som dem och tycka som dem. De, som varken gillar eller har gillat henne eller ens brytt sig om henne eller oss!

Jag förlorade henne till dem. Och för mig gör den vetskapen ondare än någonting annat.... Hon har så enkelt raderat mig från sitt liv - så som jag vet var drakarnas plan från första början, att tära på självkänslan så mycket att vi gick under. Att förstöra de vi var, att trampa på oss när vi låg ner bara för att de trodde att de var kungarna av världen och att självständighet var någonting farligt. Det funkade inte på mig. Det kommer aldrig någonsin att funka på mig, för jag vet vem jag är. Uppenbarligen gjorde inte denna tjej det... och det är rent ut sagt åt helvete. 

Varför kan folk inte bara få vara som de vill utan måste tycka precis som alla andra för att bli omtyckta? Åh, om jag kunde beskriva hur ledsen och förtvivlad jag är över att det alltid måste vara på detta sätt...

Dock måste jag få ge ett bautaberöm till de här personerna som verkligen alltid har funnits där, så nära inpå mig och mitt liv men på olika sätt - Frida och Johan, jag älskar er till döden och jag skulle offra mitt liv om det innebar att ni fick leva. (Och självklart min underbara familj som villkorslöst står där vid min sida no matter what, ni är bäst!!!)

Hej!

Uppdatering på skofronten:

Aj aj aj... mina hälar värker!! Det känns som att jag går barfota på mossa eller något lika härligt, inklusive barren och stenarna och det... Och jag har fem timmar kvar att jobba! Tur att det är ett för det mesta stillasittande jobb såvida man inte har en galenpanna till höger som vill hämta thé i köket stup i kvarten som behöver rastas genom att springa ett varv runt bygget varje timme, eller en annan galning bakom mig som lockar bort en från stolen så han kan gömma allt vad alla jobbredskap heter, haha!

Jag gillar mitt jobb, har jag sagt det?

Aj aj aj... bara jag får sitta still bland mossor och barr och slippa kliva på dem!

Hej!

Har precis traskat iväg till jobbet i mina gladiatorskor som förra sommaren gav mig ett stycke benhinneinflammation (eller något liknande smärtsamt) efter ungefär samma antal kilometer - till sådan grad att jag blev Halta Lotta XXXL på jobbet under de följande dagarna. Det vill säga, jag kunde inte stödja på något utav benen utan att det kändes som om fötterna skulle trilla av. Vill man vara fin får man lida pin men det är inte lätt att hålla masken och säga ja, ja, jag mår bara fiiiiint, när man i stort sett kryper fram på jobbet som en och annan valross med avhuggna lemmar, haha. Hmm... får se hur jag mår i morgon med andra ord, blåsorna och skavsåren börjar redan smyga fram känner jag.

Men inga sura miner, idag är det ryssvärme jämfört med igår och de sorgliga åtta plusgraderna som fyllde juniluften är påfyllda med åtminstone fyra, fem grader till. Jag vet att man inte kan leva efter gamla meriter men förra året vid den här tiden var det 30 grader ute och till och med den allra tunnaste klänningen var för varm att ha på sig. Lyckliga tider...!

Nåja, tur är det väl att man sitter inomhus när vädret är lite sämre så får man verkligen hoppas att solen behagar plocka fram värmen de dagar man är ledig - vad sägs om imorgon, älskade underbara fina sol? Nä, det ska regna, säger pappa. Hallelujah amen...

Tacka vetja veckan på Rhodos, där snackar vi sommarvärme ♥