Hej!

Folk slutar aldrig att förvåna en. I tre år gick jag i samma klass som sju andra spektakel, helt vanliga normala tjejer. Det var inget fel med dem, inte alls, inte om man gillar att vara precis som alla andra och rädd för att uttrycka sig själv av rädsla för att bli "utfryst" och hamna "utanför" den där kärnan som är sååå viktig i en klass.

För att göra en lång historia kort - det var sex personer med dåligt självförtroende och en person som jag verkligen såg upp till, som vågade stå emot alla grupptryck, som var precis som mig och sket i vad alla andra tyckte om henne. Hon blev rätt snabbt en av mina bästa vänner. Jag trodde verkligen att den personen skulle klara av att stå emot drakarna och deras giftiga blickar och rappa tunga bakom ryggen på oss - för när vi stod öga mot öga med dem så var de världens snällaste som aldrig någonsin skulle ha en tanke på att säga något dumt.

De övriga sex gillade aldrig riktigt oss. De var rädda att vår självständighet skulle smitta av sig eller något lika mystiskt, för de vågade aldrig säga något som de andra inte redan sagt. Om en gillade blodpudding så gjorde alla andra också helt plötsligt det. Om en av dem ville tatuera sig så självklart ville de övriga de också. Det var samma sak med sprit, alkohol, mat, träning... en för alla och alla för en, aldrig någonsin egna åsikter.

Nåväl, låt mig säga såhär: det gör mig så ofantligt ledsen att det måste vara så. Men det som gör mig allra mest ledsen är att den tjej jag verkligen trodde skulle stå emot dem och deras åsikter, som förövrigt inte handlade om att köpa gardiner till köket eller hinna köpa lax på extrapris, skaffa COOP-kort eller flytta ihop med sina pojkvänner, utan istället om vilken shot de skulle dricka på baren den kommande helg och vilken ångest de hade över att inte veta på vilken fest de skulle till och inte heller vilka killar som skulle dit. Det, och märk mina ord, är absolut inget fel i det, somliga fungerar så (jag gör det inte) men ändå. Den här tjejen, som hade sin egna stil, gjorde sina egna val och sket blanka fan i om hon var omtyckt eller ej - hon föll dit.

I början hatade hon dem lika mycket som jag gjorde. Sedan hände något, som jag kommer ångra under resten av mitt liv. Hon började lyssna på drakarnas skitsnack. Hon började göra som dem, vara som dem, tro som dem och tycka som dem. De, som varken gillar eller har gillat henne eller ens brytt sig om henne eller oss!

Jag förlorade henne till dem. Och för mig gör den vetskapen ondare än någonting annat.... Hon har så enkelt raderat mig från sitt liv - så som jag vet var drakarnas plan från första början, att tära på självkänslan så mycket att vi gick under. Att förstöra de vi var, att trampa på oss när vi låg ner bara för att de trodde att de var kungarna av världen och att självständighet var någonting farligt. Det funkade inte på mig. Det kommer aldrig någonsin att funka på mig, för jag vet vem jag är. Uppenbarligen gjorde inte denna tjej det... och det är rent ut sagt åt helvete. 

Varför kan folk inte bara få vara som de vill utan måste tycka precis som alla andra för att bli omtyckta? Åh, om jag kunde beskriva hur ledsen och förtvivlad jag är över att det alltid måste vara på detta sätt...

Dock måste jag få ge ett bautaberöm till de här personerna som verkligen alltid har funnits där, så nära inpå mig och mitt liv men på olika sätt - Frida och Johan, jag älskar er till döden och jag skulle offra mitt liv om det innebar att ni fick leva. (Och självklart min underbara familj som villkorslöst står där vid min sida no matter what, ni är bäst!!!)

 

Frida

1 juli 2012 13:34

Jag älskar dig till döden! <3

http://fridawikstrom.bloggplatsen.se

Jennie Written Things

1 juli 2012 22:42

Du är bäst!!!

 

Evve Öqvist

6 juli 2012 15:48

Did you loose them, or did they loose you? :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Påsken är här och alla barnen Isaksson är samlade med sina respektive. Jag har suttit ute i stugan mot solväggen och halstrat korv med mina nära en förmiddag när solen sken. Ansiktet värmdes upp av vårsol och av deras skratt och historier. Sedan sp...

  Livet rullar vidare. Vi arbetar båda två som förskolepedagoger, lärare, lärarassistenter, elevassistenter, resurs, extra resurs, resurspedagog, fritidspedagog... Vikarier alltså. Det är faktiskt väldigt roligt och man kan i stor mån välja sin ege...

Igår träffade jag en stor valp-Rottweiler som var så fruktansvärt fin med tjock, härlig päls och som tryckte sig mot mig när jag kliade honom på rumpan. Det fick mig att vela ta upp erbjudandet om vaccination mot min extrema kattallergi, vilket går...

Klockan är bara lite över 22 men vi och jag har legat i sängen sedan bastun som blev en lång dusch halv nio. Bastun startade inte, den jäkeln. Eller den startade men den blev inte varm. Så mycket att vänja sig vid och lära sig när man just flyttat in...

Vi tar allt en dag i taget. Även om de mentala listorna är långa, fyllda med text och saker att bocka av en efter en. Jag älskar listor. Alltid gjort. Aldrig varit tillräckligt strukturerad för att ha koll på dem, men vad gör det, listorna skrivs änd...