"Kalahira, mistress of inscrutable depths, I ask forgiveness. Kalahira, whose waves wear down stone and sand. Kalahira, wash the sins from this one and set her on the distant shore of the infinite spirit. Kalahira, this one's heart is pure but beset by wickedness and contention. Guide this one to where the traveller never tires, the lover never leaves, the hungry never starve. Guide this one, Kalahira, and she will be a companion to you as she was to me".

I will meet you across the sea.

I will meet you across the sea.

Artonde april. Min tjugotredje födelsedag. Tjugotre gånger har jag alltså fyllt år. Det är rätt många när man tänker efter, tjugotre stycken är fler än fyra händer om man nu inte har något syndrom som gör att man utvecklar fler fingrar än normalt. Jag har gjort en liten sammanställning i mitt huvud under dagen och medan jag stod under tankeställaren (duschen) nu alldeles för en stund sedan.

• Jag har insett att jag börjat komma upp i åren till den grad att ens födelsedag inte längre betyder så himla mycket. Det är liksom en helt vanlig dag med ömsom sol ömsom regn och ömsom isjävlakalla vindar som gör att man fryser in i märgen, och många skratt och kramar på jobbtid med alla ulliga, gulliga barn och kollegor som sjunger och ger mig en burk smörgåsgurka i present - tack för det, bästisar.
  
  
• Det faktum att jag säger "börjat komma upp i åren" understryker det hela rätt rejält.
  
  
• ...Fast egentligen är det väl mest så att födelsedagen råkade hamna mitt i PMS-tider; mitt i den ledsna PMS-tiden där jag vill lalla runt i mjukisbyxor med håret i en knut uppe på huvudet, osminkad med en kopp te i soffan, lite choklad, lite gråtfilmsteve och en varm famn att krama och böla fram ett vet du att jag ähääälskar dig en sisådär nio gånger på en timme.
  
  
• Jag önskar mig en värmekudde, en lång kram (utöver den ledsna PMS-kramen), lugn och ro och en hammock och en sandstrand. Svalp ifrån vågor, en lagom varm sol och en paraplydrink och total avkoppling. Det är mitt drömscenario just nu och något jag visualiserar så ofta jag kan. Snart är det sommar och snart är vi där. 
  
  
• Tjugotre år känns äntligen rätt att fylla. Jag har aldrig känt mig så gammal som jag är, aldrig någonsin, och nu börjar jag komma upp i mentala ålder. Jag är en pensionär som älskar lugn och böcker och skogsturer och att fiska mitt i midnattssolen på en spegelblank sjö, att skratta och flamsa och träna och vara ute i alla sorters väder och att ligga i en hammock och att ta ett vinglas då och då.
  
  
• Jag var tjugotvå år när jag började tycka det var gott med ett sådant där vinglas. Speciellt vitt vin och Riesling. Vem trodde det för ett år sedan, två, tre?
  
  
• Jag behöver inte ursäkta de val jag gör eller vem jag är för någon. Ju äldre man blir ju mindre blir ursäkterna, det är liksom redan kört. Och jag kör. Följa mode och trender och använda tjugosju lager av smink fastän det inte syns är inte jag, måla ögonbrynen och ständigt se förvånad ut - lägg av bara. Jag vill inte göra som alla andra. Jag vill göra som jag. Jag ogillar ytrlig slaskteve som Paradise och Ex on the Beach och Farmen. Det tänker jag inte ens motivera för det är självklart när man är jag. Jag är sån. Jag är fruktansvärt rolig, härlig, charmig, knasig, störd och varm. Jag är den bästa jag kan vara. Jag är mig själv, alltid. Ibland är jag för mesig och säger inte vad jag vill innerst inne men några flaws ska man ju ha för att vara människa.
  
  
• Nu känns det lite bättre när duschvattnet runnit av, håret doftar gott av friskt schampoo, musiken strålar långsamt ut ur högtalarna, farmor och farfar ringde och oj vad jag älskar dem, bästa bästa. "Vi har skrivit ut bilden på dig och har den jämt med oss. Så är du alltid här, ändå." Begäret efter en gråtfilm och choklad är inte fullt lika nära. Nu vill jag bara att han kommer hem, den där mannen, och ger mig en riktig födelsedagsköss mitt på munnen. Den förra födelsedagen vi spenderade tillsammans, hans födelsedag, slutade med två ringar på fingret och ett gråtkalas som varade i timmar. Jag ähäälskar dig gone insane. Jag är så utomkroppsligt lycklig med honom så jag fortfarande får bubblor i magen (inte av chili con carne utan av fjärilar). Jag älskar mina fjärilar ♥
  

Nu ska födelsedagsbarnet röja upp lite här och skutta runt i en klänning i några timmar. Min födelsedag har hittills varit fin, lugn, långsam, precis som man kan vänta sig av en tjugotreårig födelsedag som dessutom inträffar på en måndag - den första som jag spenderar på ett jobb. Det kanske är så här det är att bli gammal. Att bli vuxen. Att fylla 23. Puss! 

Grattis Jennie!

En lång men kort helg i England har passerat och vi är åter tillbaka på respektive jobb. Det blåste och regnade och när vi inte pinnade på för glatta livet för att hålla oss varma åt vi soppor och chailatte och annat icke-engelskt bara för att det var så kallt. Frukosten var gudomlig. Korv, bacon, ägg och bönor i tomatsås, toast, crossianter, frukter, färskpressad frukt-juice, amerikanska pannkakor och afternoon tea. Sängen skön och täcket gigantiskt. Johans andetag mot min nacke när vi somnade klockan åtta och sov i tolv timmar.

Sevärdheter... Många, trots det griniga vädret och de miljontals med människor som ville se precis samma sak. Även om jag då och då, ganska ofta, såg på honom, genom ridån av blåsande hår, regntunga ögonfransar och gnistrande solsken. Jag kunde inte låta bli. Han gör mig så glad. Att titta på honom ger mig spritter i benen. Att skratta med honom så att man inte får luft är vad som är luften i mina lungor. Promenader i timmar, tjugofem tusen steg om dagen, shopping, långa luncher, italienska luncher, goda luncher, helt okej luncher och så många knasiga bilder på varandra, på oss, på det vi såg.

Fåglar i mängder, gröna parker, turister och engelsmän och så dyra gator att marken var täckt med diamanter (i alla fall om man tittade in i skyltfönstren; Tiffany's, Cartier, Rolex). Jag var i himlen under de kvarteren. Tänk att äga örhängen för hundra tusen pund. Bara att se på dem gjorde mig knäsvag, imponerad, glad. En famn att somna i när mörkret föll och stormarna ven utanför fönstret. Hemma. Jag är hemma. Här, alltid. Detta är mitt hem. Han är mitt hem.

Tack för den här helgen ♥

                          LOVE YOU! 

I crave you, and if given the chance

I would beach my lips upon the sandy shores of your nakedness

until all waves crashed into eternity

- s.s

När saker på riktigt griper tag i mig och får magen att svida till för ett ögonblick - det är mina favoritstunder i hela världen. När jag satte mig i bilen för första gången på väg till Öland. När jag kom fram till Gysinge Herrgård. När jag skakade hand med ägaren. När jag kom fram till Öland. När jag såg vidderna, havet, kände vindbrisen, lukten av tång och hörde skriet från måsarna. När jag sprungit en runda och är så fantastiskt lycklig. När jag spretat klart med benen efter ett Barre-pass och är glad fast svetten sprutar och sedan länge har runnit ut över ansiktet. När jag läser en riktigt, jäkla bra bok. När jag läst ut Spelets Härskare i stugan på Öland klockan två på natten och började om direkt. Spiritual Awakening, The Best Thing That Ever Happened. Mass Effect-trilogins slutmeningar. Låten. An End Once And For All. Johans och min första kyss. Första gången pappa slog igång Nightwish. Att landa på grekisk mark. 

Många saker. Jag älskar pirret i magen sådant ger mig. Den där känslan "ja, bara jaaaa." Stunder med min familj, när jag lade ögonen på Johan för första gången. Kämpaglöd blandat med total eufori och lycka. Ett bra besked, en härlig nyhet. Lust. Jag säger lust, för det knyter min näve och rumlar om i magen och jag vill kyssa min sambo tills ingen av oss kan andas längre, därefter le åt honom det största jag kan och sätta tänderna i hans hud. Jag kallar det lyckorussyndrom. Och vilket lyckorussyndrom som drabbade mig mitt i de långsamma dagarna, ovisshet blandat med struntprat och baktalande och en varm famn att komma hem till och en familj som åkte härifrån som förgyllde min torsdag. 

Jag hittade Crossfire.

Eller Crossfire hittade mig.

Så många, fantastiska meningar, precis rätt, så rätt. Jag lever i en bubbla av lyckorussyndrom och vill inte läsa klart de hundra sidorna som återstår. Hjärtat öppnade sig ytterligare en gång i torsdags när böckerna landade i min brevlåda och jag sträckläste mig igenom de två första. Jag blev kär. Lyckorussyndrom all over again. Alla de ovan nämnda känslorna, samtidigt. Det är så härligt att vara förälskad. Att bli kär i nya saker hela tiden. Att bli förälskad varje gång jag öppnar ögonen på morgonen och slår armarna om honom.

Jag kan inte förklara det på ett bättre sätt än det som flyter över sidorna i Crossfire-serien. Det jag känner för honom, det vi känner för varandra, det är precis som i böckerna hur rik och mörk Gideon än må vara. Så totalt, själadjupt, när inte "jag älskar dig" räcker till, när man inte kan komma tillräckligt nära, inte spendera tillräckligt mycket tid tillsammans, när inte ens livets alla dagar är nog för att stilla den känslan. Att jag skulle hitta det, hitta honom... Det här. Att det ens var möjligt att känna så för en annan människa.

Och att läsa om det i en bok. I fyra stycken, närmare bestämt. Men Crossfire är inte sååååå fantastiska bara för att det beskriver hur sådan kärlek känns, utan för att jag smälter bort av lyckorussyndrom över orden Sylvia Day använder, ord som fastnar för gott. En dikt i varje stavelse. Varje mening. Och begäret efter mer bara bränner sig djupare ner. Det får inte sluta nu. Det får aldrig sluta. Det här är den djupaste, bästa bokserie jag någonsin lagt mina fingrar över.

"There was nothing beyond the edges of our bed. Only us and a love that stripped us bare even as it made us whole."

"Marry me."

"Yes."

"As he stared back, he altered... as if a shield slid away from his eyes, revealing a scorching force of will that sucked the air from my lungs. The intense magnetism he exuded grew in strength, becoming a near tangiable impression of vibrant and unrelenting power."

Sportlov, ledig helg och lördagsäventyr. Migrän. Bokskrivande, soffmys, familjebesök och middagslagande, ätande, samtalande. Fantastiskt. Underbart. Farmors parfym i hallen när pappa och Anneli precis gått ut genom dörren. Hemlängtan. 

Jag är inne på artonde kapitlet nu (!) och slutet har aldrig varit så nära. Det har heller aldrig gjort så ont som nu. Jag kan inte berätta något om det, inte när det är så lite kvar. Cirkeln sluts. Kapitlen skrivs färdigt. Sen vävs allting ihop.

Men det gör ont. De är ju mina bebisar. Åtta år av mitt liv. Snart över. Skojar ni? Lyckliga i alla sina dagar? Nej. Jag vet inte. De är för olika. Storstad möter småstad. De har båda för mycket bagage. För mycket åsikter, idéer, temperament. De skulle aldrig klara av att leva tillsammans.

Inte ens efter åtta år.

Femhundra sidor.

Mitt evighetsprojekt.

Eller?

Jag som är så kärleksfull, så varm, härlig, en enda samling av känslor. När andra får lära känna dem hoppas jag att någon ska tycka om dem lika mycket som jag gjort och alltid kommer göra och dela min åsikt om varför det inte kan bli. Det svider. Det svider för att jag vet. Jag tog tag i det. Kastade ur mig det. Johan, jag är kär i dig. Vet det innan du åker.

Men den här gången, det här kapitlet. Det kan vara för sent.

Några knapptryckningar och ett liv i spillror. Lika många knapptryck och ett långt, lyckligt liv istället. En författare kan styra över liv. Skapa liv, rädda liv. Radera liv.

Jag får se hur kapitlet slutar. Den vägen, eller den andra. Ibland låter jag bara fingrarna spela på tangenterna. Skapa sin egen väg. Radera det som inte passar, ändra det som har potential. Två kapitel kvar.

Så nära.

Bära eller brista?

Tur då att jag är halvvägs genom del två...

Jag älskar honom. Jag älskar hur han får mig att må. Känna. Vara. Jag älskar hur han ler när han får syn på mig. Hur han tar mig i sina armar, hur han håller mig nära. Jag älskar hans ögon, hans mun, sättet han tittar på mig, grå ögon möter bruna. Jag älskar hans långsamma, låga ord i mitt öra "Du. Är. Så. Söt." Hur hjärtat börjar slå hårdare bara av att höra honom i andra änden av telefonen. Leendet som aldrig dunstar. Min. Din. Vi. Oss. Varandras. Tillsammans. Du. Jag. Han. Henne. Alltid.

Vi pratar om då. Om nu. Om sen. Framtiden. Det förflutna. Resor. Drömmar. Och hur jag än vrider på det så kan jag inte se ett liv utan honom. Det finns inte. Det är nu. Det är vi. Och den tanken gör mig så lycklig så jag sprängs.

Om hundra år vill jag att våra barnbarnsbarn ska hitta detta. Begrava sig i de flagnande, bruna, släta sidorna. Läsa. Tänka. Känna. Känna allt det som jag kände när jag såg honomi ögonen den första dagen och jag slutade andas för en stund.

Han log, då också - stort, nyfiket, välkomnande, undrande.

Och jag minns att jag såg in i de där ögonen och de viskade till en plats långt inne: "Var har du varit hela mitt liv?"

Jag kunde inte släppa dem. Inte släppa honom fastän han skulle flytta. Jag brydde mig inte. För jag visste. Jag vet idag, nu.

Det är Du. Det har alltid varit Du. Och jag kommer älska dig så länge jag lever.

Och jag ville bara spara detta minne. Helgens minnen. För alltid i skrift. Att finnas. Att minnas. Att känna. Oss. Vi.

Jag gifter mig med dig tusen gånger om.

Det gör jag.

En dag. <3