Efter lite miss i planeringen blev det tre pass igår på gymmet. Jag såg inte att jag hade bokat Spinning och Absolution förrän jag stod vid inloggningsskärmen tre timmar innan, men med perfekt tränings-blodsocker och eld i fötterna körde jag fyrtio minuter ändå innan jag gick hem för ett par timmar och sedan tillbaka igen. Jag har inte kört Absolution på flera veckor och hade glömt hur jäkla jobbigt det är. Jag råkade nysa nyss. Haaaaha.... Det gör jag inte igen på ett par dagar. 

Core-träning i stenhårda intervaller. Full gas i 40 sekunder, vila i 20, sedan full fart i 40. I en hel halvtimme. Sedan stannade den ryska instruktören upp mitt i en övning och bara "visst mår ni bra?" där tjugo stackare låg och grät på varsin matta med näsan i marken och armarna lealöst hängande efter sidorna och insöp varenda en av de efterlängtade, fantastiska tjugo sekunderna. Ja, vi mår jättebra, tackar som frågar, sade jag, men det enda som gick att tyda var eeehhöömmmlaaaha och de orden sträckte sig inte utanför mattan för till och med tungan hade tappat stinget.

Idag funderar jag ändå på att fara ut på en liten runda, bara för att få sträcka på benen och räta ut träningsvärken. Just nu rumlar tvättmaskinen runt, runt och lägenheten ska få sig en uppfräschning då jag och Johan åker ner till Linköping över helgen och hänger med hans kompis och dennes sambo. Och deras sheltie. Min ultimata favoritras i hela vida världen. Älskade lilla gris. Det ska bli så himla kul. Så.... det är bäst jag sätter igång, jag ska ju faktiskt hinna en sväng till Apoteket och biblioteket också - jag var där i förrgår också, men nu är bokförrådet slut här hemma och det behövs påfyllning. Håhå.... Så länge jag slipper nysa eller skratta eller sträcka på mig eller andas ska det nog gå jättebra det här.

Den som sade att man inte kommer någon vart i sin träning när man både har diabetes och äter lågkolhydratkost kan slänga en viktplatta på foten tycker jag (precis som jag gjorde förra veckan och fick en blånagel - fast av en helt annan anledning. Det gör ont och de har fel.) Det går om man vill. Det går ta mig tusan visst det. Lite mer planering, lite mer ilsken envishet och ett kilo vilja och det går.