Jag sitter och tittar på  Hemnet och inser att min släkt inte är så dum som valt att bosätta sig där de gjort. Inte för att jag någonsin trott det, men ja ni förstår. Trollhättan är ju himla fint, mysigt och lagom stort, varför har ingen sagt det åt mig tidigare för? Jag känner helt plötsligt att ja, där vill jag ju bo. Utan att ens ha varit där.

En trea på Hemnet en liten bit utanför centrum kostar 190.000 Alltså hur lite är inte det? För en trea? Varför är det så billigt? Är det så billigt? De flesta normala lägenheterna en kilometer utanför stadskärnan ligger på max 400.000 Hjälp. Återigen, varför har ingen sagt det åt mig tidigare? En suuuupersnygg lägenhet mitt i centrum ligger på 495.000 En tvåa visserligen, men efter att ha levt enligt Stockholmsmått mätt så är det ju ingenting alls. Så ja, nu måste jag alltså dit och inspektera.

Träffa släkten som bor där. Jag tror vi kommer träffas snart igen, ändå. Av mindre lustiga skäl som fortfarande är för obegripliga för att förstå.

Igår kväll ringde min mamma när jag just satt mig på tåget. Jag hade åkt ifrån dem för en och en halv timme sedan. Hon grät så mycket och jag förstod absolut ingenting, mamma vad är det? Har du bråkat med min syster? Sedan kom Christers röst. "Jag är så ledsen..."

Mormor, älskade, älskade mormor. Hur kunde det hända? Så snabbt... Samtidigt, så väntat. Det gör ont. Jag trodde inte att det skulle göra så ont som det gör, som att hela hjärtat har mosats sönder inom mig. Jag skriver orden utan att reflektera för gör jag det kommer tårarna igen och jag vill inte gråta mer, även om det känns som att de ligger där och hotar att bryta ut om jag så mycket som andas. Jag störtgrät igår på Arlanda Express med mamma i telefonluren. Stackars mamma. Nu har hon förlorat bägge två. Hur känns det? Hur skulle det kännas? Tårarna hade inget slut. De har inget slut.

Men slutet, det kom.

Älskade, älskade mormor. Det gick så snabbt, så fasansfullt snabbt... 

Sista gången vi sågs, för lite mer än en månad sedan, kramade hon mig hårt, länge, innan vi skulle fara, riktigt klamrade sig fast. Visste hon? Kände hon på sig att det var sista gången? 

Fina, fina mormor.

Det gör så ont.

När jag återsåg Johan igår kramade han mig hårt, riktigt klamrade sig fast, och tårarna rann igen, av sorg, av lycka, av själadjup smärta, av tryggheten i hans armar.

Jag ska aldrig släppa taget om honom. Aldrig.

Att kärlek kan göra så ont.

Sov gott, lilla mormor. Jag vet att du är lycklig nu, var du än är. ♥