Hej!

I förrgår kväll hade vi After Work med jobbet, på jobbet. Det bjöds på supergod mat och härligt sällskap

och gratis inträde på Valhall, som vi sedan slopade för... ZzzzZzzängen.

I går gjorde vi palt hos mamma och åt det med henne, Christer och Johanna.

Det var riktigt gott och proppmätta blev vi, satt där och surrade i ett par timmar och

sedan raka vägen till Nyborg med Johanna där pappa och hans fjälla bjöd på chiligryta och

ungsbakade grönsaker - också supergott! Med Johan i soffan framför en film och vi andra invid köksbordet

rann timmarna iväg fortare än någonsin. Sååå kul när alla är glada och mår bra, då mår jag också på topp!

Nu sitter man här, har ont i halsen, svid i ögonen och snorig som tusan.

Dröjer väl bara till imorgon eller så innan jag ligger däckad i en förkylning jag inte vill ha eller ha råd med,

just nu behöver jag alla pengar jag kan tänkas få in och en förkylning är högst ovälkommen just nu,

det finns inte ens på kartan!! Nä, ska bita ihop riktigt ordentligt och knocka honom där han ligger i

bakhåll och bara väntar på att attackera mig... Och så ett jäkla Sims-sug på det och that's sunday morning.

Finaste fina, som jag älskar dig! Femton månader igår ♥♥♥
 

Hej!

Funderar, funderar, funderar... Ska man eller inte? Jag är sugen... Men tänk om! Tänk om... Det är vad jag alltid har drömt om, slår alla flugor i en smäll - ta hand om barn, djur, får bo flådigt, tjäna okej och desto mer i erfarenhet, lär mig ännu bättre engelska, får ha med mig Johan, ett varmt land långt borta som jag alltid velat åka till... Och två små barn under tre år som bara väntar på mig. Det är tio månader av mitt liv, tio månaders erfarenhet och sedan kan man åka hem igen... Kalix finns kvar när vi kommer tillbaka. Eller?

Hej!

Hypokondrisk som man har blivit på senare tid ringde jag läkaren igen idag på grund av den mjuka, centimeterstola "bula" jag haft i kinden sedan körtelfebern i december (jag hade två stycken andra då också, men de försvann direkt efter jag blev frisk). Den här har varken växt eller gjort ont eller ömmat men inte blir man mindre orolig för det, men läkaren sade att det är ingen fara - men om jag får hög feber igen, så som jag hade under körtelfebern, eller om den börjar göra ont så ska jag återkomma. Känns skönt att åtminstone veta det, haha. Och har man haft den där i ett år snart utan att det har hänt varken bu eller bä antar jag att man kan vara i det mesta lugn.

Jag har inga planer på att dö ung om man så säger, jag ska leva tills jag blir nittio. Men det är klart att man blir hypokondrisk när man läser varje dag i tidningar och böcker om cancer och liknande, usch, och sedan tänker på sin egna bula som ingen annan än jag själv känner! Fast det känns så bra att veta att de flesta cancersorter botas idag och att utgången ofta blir den bästa.

Nä, man ska sluta tänka negativt och bara fokusera på de bra sakerna i livet. Jag är inte fullt frisk, det kommer jag aldrig bli när jag har diabetes, men jag mår bra trots den och jag har inga problem med att leva med den sjukdomen. Så länge man tar hand om sig själv och sin kropp så är den inte dödlig och det går att leva med den precis som en vanlig människa :)

Och man ska vara glad över att man lever!

 

Hej!

Johan lagade blåbärsplättar med fullkornsvetemjöl och proteinpulver igår (utan socker...) och det var jättegott även om det inte såg ut som "vanliga" plättar när de var typ, lila, haha. Men gott var det och mätt blev jag fastän jag bara åt ett par tre stycken. Dagens lunch idag också, förhoppningsvis är det lika gott som igår :-) Och ja, jag älskar att dränka mina plättar i socker och sylt, massor av sylt, så att det knastrar i tänderna av allt det söta haha. Som tur är så finns det fruktsocker som diabetiker kan äta bättre än vanligt socker och det är sånt jag häller över plättarna... Så länge man är ensam alltså, jag fick inte göra det för Johan, inte ens vanligt socker... Undra varför... Rumsvarma hallon blev i alla fall mitt "pålägg" och nog gick det också!

Nä, nu ska jag återgå till arbetet, jobbar 11:45 - 20:00 idag. Imorgon är det fredag, redan! - och After Work med nästan alla jobbkompisar väntar efter jobbet då. Superkul kommer det bli!

 

Hej!

Nu skiter jag i medicinen, jag är less på att ständigt må illa. Det är visserligen bara en dag kvar på kuren men jag orkar verkligen inte, det blir värre för varje dag som går, plus att det går hand i hand med högt sockervärde. Och jag har precis blivit fri från illamåendet som plågade mig i augusti/september, vilket gör att jag är l-e-s-s.

Idag har jag bara suttit och skrivit på boken, den nya boken vill säga. Farfar håller just nu på att korrekturläsa den som snart ska in på tryck så den är så gott som klar. Ja, det verkar bli en bok ändå, är nu inne på cirkus 130 sidor men nu är det snart dags för sluttampen, kulmen, the big finale. Jag ska ändra rätt mycket ännu, just nu skriver jag bara om det som kommer till fingrarna och reflekterar inte så mycket. Det är så oerhört kul att skriva när man vet vad som ska hända och hur, när och var saker kommer ske.

Just nu genomgår Benjamin provet och Rebecca berättar för sin nya vän Victoria att det är Benjamin hon älskar - och Victoria är tillsammans med idioten Brook som snart kommer tvinga henne att berätta allt om vad Rebecca har sagt. Brooks gängmedlemmar är både tålmodiga och tillmötesgående till det mesta, men inte incest, inte när det gäller deras nyaste medlem och tjejen som Brook och de flesta killarna är tända på. Brott ska med brott bekämpas.

Jag ser i bilder när jag skriver, det är enklast så och ger en levande bild av historian. Det är inte nödvändigtvis säkert att alla andra ser samma bilder när det läser mina texter, men det fungerar bäst för mig. Och när jag var på Garnboden med farmor här om dagen och bläddrade i ett par stickningsböcker med mössor (vi skulle köpa garn så att hon kunde sticka en åt mig) såg jag en bild på ett förmodat syskonpar, och jag hade redan då börjat skissa på idén om Rebecca och Benjamin. Personerna i stickningspärmen blev mallen för hur mina huvudpersoner skulle se ut.

Men hur mycket jag än börjat fästa mig vid dem så kommer det bara att bli en enda bok. Slutet kommer att bli ett, ja, slutgiltigt sådant som kommer att vara förevigt, även om jag ändrar mig och är snäll ;-) Jasmine och Johannes fick två böcker, sammanslagna i en, Madelyn Cane och hennes Ryan McCullough kommer att få två och Emilia, Nina och Melissa, bästa kompisarna från Norrland, kommer att vara uppdelade i tre.

Allt som allt har jag nu tre helt klara böcker som väntar på korrekturläsning och tryckning, och lika många på gång. Jösses. Det börjar kännas att det är på riktigt... :-)

 

Hej!

Det här är en underbar video till Ashes Remains Without you, en av mina absoluta favoritlåtar. Texten är så vacker, så pricksäker. Får en att fly verkligheten för ett tag... Åh vad det är jobbigt att bli vuxen. Jag vill inte. Jag hatar att det är höst, att det går mot vinter, för min hjärna går alltid på högvarv då. Jag tänker för mycket. Jag vill inte tänka, vill inte älta. Men det gör jag...

En del av mig har nog inte hunnit reflektera på att livet har tagit de svängar de har gjort under det här året som gått. I januari hade jag fortfarande körtelfeber, var matt i kroppen och inte riktigt mig själv. Sedan släpper mina fina, älskade föräldrar bomben. "Vi ska skiljas". Och en skilsmässa är sånt som bara händer alla andra, inte en själv. Inte mig, inte Johanna, inte oss. Men det hände. I februari flyttade mamma ut till ett eget hus och jag bodde kvar hos pappa, till och från tills Johan flyttade hem i april. I slutet av april flyttade jag in hos honom och där har jag bott sedan dess, det har liksom bara gått på räls. Sen, mitt i allt, skaffar båda mina föräldrar nya partners, flera av mina kompisar blir med barn eller föder barn, jag går ut skolan, gymnasiet, och har hela världen framför mig. Vad sjutton hände??? Jag blev vuxen, det är vad som hände. Jag har alltid trott att "kärlek övervinner allt", men det är inte så. Det stämmer inte. Kärleken övervinner inte allt, inte ensam. Livet är verkligen inte en dans på rosor men det var svårt att reflektera över det när jag levt arton år i en bubbla.

Jag är lycklig nu. Inte fullt så lycklig som jag skulle vela vara i och med att det är höst, mörker och kyla utanför fönstret, men samtidigt känns kylan välkommen. Den nyper mig i kinderna, åker ner i lungorna och fyller mig med ny luft. Jag är glad att jag lever och att jag är någorlunda frisk. Men i hela mitt liv har jag varit självständig, en ensamvarg, jag har gillat sällskap och jag är en mästare på att socialisera mig med folk, men jag har aldrig fungerat så bra som när jag är helt ensam. Och nu bor jag ihop med Johan, jag har gjort det länge, vi lever med en meters avstånd varje dag. Jag är inte van, det måste jag säga. Jag är van att vara ensam. Jag mår bra när jag ibland får ha en stund för mig själv.

Det gör mig bara så ont, så oerhört ont, att tänka tanken på vad som skulle hända om vi skulle göra slut och jag inte längre skulle ha den tryggheten kvar och verkligen måste stå på egna ben igen. Jag är så kär i honom, så förbaskat kär i honom. Vi har varit ihop i femton månader, femton underbara månader och jag hoppas på att det blir många, många fler. Jag hoppas också att min höstdepression snart försvinner och ersätts med pure happiness för vad vi har tillsammans, för han är mitt allt i världen ♥ Hör du det, din fina mupp? Jag älskar dig! <3

Hej! 

När pennan glöder får allting annat läggas åt sidan. Jag har inte gjort annat än att sitta vid datorn idag och skriva på min novell (som nu blivit hundra sidor lång och knappast längre kan kallas för det). Det har nu gått så långt att Benjamin blivit tvungen att genomgå provet för att rekryteras in i ligan. Han vet för mycket, ligger på en för stor mängd information för att ligan, med ledaren Brook i spetsen, ska kunna se mellan fingrarna. Han har förresten inget val, Brook är efter hans syster som han försvarar med sitt liv om han måste... och nu har Brook sagt att Rebecca är illa ute om han säger 'nej, för helvete' som svar på frågan om han är med eller inte.

Blodsband, del ur kapitel fem:

Brook ställde sig upp och började vanka runt i rummet. ”Du är smartare än många andra. Du har dina egna knep för att lyckas med uppgifterna som ligger framför dig, du är rätt och slätt intelligent. Men jag har en hållhake på dig som jag vill att du lyssnar riktigt noga till.”
    Benjamin suckade för säkert femte gången sedan Brook hade kommit in i rummet. ”Du och dina argument. Låt höra”, sade han ointressant.
    ”Du verkar inte förstå allvaret i det här”, fräste Brook. ”Anledningen till att du måste in i gänget är för att ett; du inte får röja våra identiteter. Du vet redan allt för mycket om oss för att vi ska kunna låta dig gå utan problem. Två; Du känner Ossian. Ni bor i samma studentrum, och jag vet att han har berättat för dig att vi säljer knark ihop. Jag är inte så dum så jag inte fattar det. Och om lärarna får reda på det, om polisen får reda på det, så röjs våra identiteter ändå och vi blir reglerade från skolan. Tänk dig själv, lilla söta Benjamin, vad vore Leon Rey utan sin ledare och utan sin mellanhand?”
    ”Så Ossian är en medlem”, sade Benjamin sakta.
    ”Låt oss säga att han är tillräckligt värdefull för att inte få slarvas bort”, sade Brook och satte sig på stolen igen. ”Nå, Ben”, fortsatte han och lade armarna i kors. ”Är du med eller inte?”
    ”Om jag svarar ’Nej för helvete’, vad händer då?”
   Brook skrattade farligt. ”Det borde du inte göra. Tänk på din syster. Din fina, sexiga syster. Vicky säger att hon är oskuld. Vad skulle du säga om…” Han gjorde en paus och Benjamins huvud fylldes med blod. "Om vi tog henne till oss för lite… eftermiddagskul, hon och Leon Rey… och jag? Vad skulle stackars lilla pappa säga? Vad skulle du säga?
Nej, vänta”, sade han och låtsades tänka efter. Benjamin spärrade upp ögonen det värsta han kunde och trots att det gjorde så sanslöst ont var han tvungen att se Brook i ögonen för att få honom att ta tillbaka det han sagt. Men det kunde han inte. Det var för sent.

    Brook fortsatte med långsam, stenhård röst. ”Vad skulle din syster säga… Om du var den som styrde över henne? Över oss och henne, menar jag. Om det var du som sade vad vi skulle göra med henne, en efter en, medan någon – kanske Dwayne – stod där med en pistol i handen, en sån där låtsaspistol du vet, och pekade antingen på henne eller dig. Vad skulle hon säga då? Skulle hon gråta… Skratta? Sära på benen…? Munnen…? Vad skulle hon göra, Benjamin?”
   Om Benjamin hade haft ork nog så hade han slängt sig upp ur sängen och slagit ihjäl råttan, men allt han kände i det ögonblicket var en total hopplöshet. Han kunde inte avleda det, inte hindra det.
    Det fanns inget alternativ.
    Han älskade Rebecca för mycket.
    ”När kan jag börja?” sade han lågt och Brook skrattade. ”Så ska det låta”, berömde han och klappade Benjamin på benen. ”Du kommer märka när det är dags. Kanske idag, kanske imorgon, kanske om en vecka. Men du kan vara säker på en sak – och det är att jag tänker ta med mig Vicky och… vad var det hon hette? Rebecca, just ja. Jag tänker ta med mig Vicky och Becky på en liten dejt ikväll, bara vi tre… Och det kommer bli den bästa kvällen i din systers liv.”
    ”Hon heter Rebecca”, fräste Benjamin, kritvit i ansiktet. ”Hon heter Rebecca, och du rör henne inte. Du kan böna och be hur mycket du vill, hon skulle ändå inte gå med på det. Hon gillar inte killar som du.”
    Men Brook bara skrattade. ”Vi får väl se”, sade han och reste sig upp. ”Vi får väl se hur väl du känner din syster, när allt kommer omkring. Hur väl du känner din älskade Becky.”
    Och med de orden var han borta.
    

Hej! 

Bloggen har stått stilla sedan vi kom hem, jag har som sagt blivit sjuk och pillren gör att jag ständigt mår illa, men som tur är ska jag bara knapra dem i tre dagar till. Hallelujah. Vem sade att urinvägsinfektion kunde vara så jobbigt? Haha.

Nå, istället har jag suttit och skrivit på mina böcker och noveller. Jag har sååå många idéer nu som jag vill skriva ner innan de försvinner från huvudet, och jag har kommit rätt långt. Boken är skickad på korrekturläsning av en älskad farfar och därefter skickar jag iväg den till förlaget, nu är jag less den! 

Tänkte visa lite vad det är jag skriver om. Allt är inte bra, allt är inte "okej" enligt samhällets meningar, men jag skriver det som finns inuti mitt huvud och om det som kommer till mig när jag sover. Jag drömde om en Rebecca och en Benjamin som var syskon och kära i varandra, jag drömde om Madelyn Cane som levde i början av nittonhundratalet och som skulle trotsa nio månader till sjöss för att gifta sig med en man hon inte sett sedan hon var barn. Allting är påhittat, givetvis. Och om ni inte gillar det... så har jag aldrig försökt passa in i normen, jag har aldrig försökt att vara som "alla andra", att skriva som de gör. Jag skriver som JAG gör... Och jag är stolt över det.

Om bilderna är stora, prova zooma in så ser ni bättre :-)

Efter stormen:

Madelyn Cane är en fattig sjuttonårig tjej som fick ett brev av en Ryan McCullough som bad henne komma och bli hennes hustru i det främmande landet Australien. Hon har alltid drömt om något mer, något bättre än det liv hon och hennes sex syskon alltid har levt, i ett trångt litet hus i engelska byn Yorkshire, och tackar ja utan att tveka. På båten möter hon kapten James Cullwick som hon bländas av i sådan mån att han snart förvrider hela hennes huvud. Hon vet att hon är på väg för att gifta sig och gör därför inga närmanden, men det står skrivet i deras ögon att de är attraherade av varandra. När båten ankommer Tyskland stiger Nicky Schindler på, en blond, levnadsglad tyska med stora drömmar om ett liv någon annanstans än i den stad hon alltid har bott i. Och hennes och James Cullwicks vägar korsas... Men till skillnad från Madelyn är Nicky en fri kvinna, fri att göra vad hon vill... Fri att falla rakt ner i armarna på den man Madelyn inser att hon älskar. I två delar, andra delen med start sex år senare.

Blodsband:

Rebecca och Benjamin är helsyskon (tror de) och har alltid gjort allting tillsammans. Innan Benjamin åker iväg på college bestämmer de sig för att bussluffa genom de irländska skogarna, och det är där det händer. Bussen kränger så våldsamt att Rebecca hamnar rakt i famnen på Benjamin, och leken förvandlas till blodigt allvar. De kysser varandra utan att tänka efter på vad det är som står på spel, och minuterna därefter kör bussen av vägen och ner i diket, där den läggs på snedden och flera rutor krossas. Efter en stund märker en av resenärerna att guiden är försvunnen - hon har fallit ut genom sidorutan och ligger död i det vattenfyllda diket en bit bort. Både Benjamin och Rebecca är övertygade att deras syndiga handlande var anledningen till att olyckan inträffade och att Eva dog, och de vet båda att de inte kan träffas mer. Väl på college, en militärskola med sportinriktning, träffar Benjamin Ossian, en rumskamrat som röker marijuana och som säger att han gör det för att hämnas på Brook, vars styvbrorsa Jeremy dödade sin flickvän - Ossians syster.

Ingenting är som det verkade vara vid första anblicken. Benjamins fotbollslag är egentligen ett kriminellt gäng som har öron och ögon överallt och nu har de siktet inställt på honom, de vill rekrytera honom för att nå hans talanger. Benjamin anförtror sig åt fel människor och säger saker han inte borde och snart är han ute på väldigt tunn is... Han har helt enkelt sagt för mycket åt fel person. Ossian är inte den han trodde från början.

Men han är trygg där. Han vet att ingenting kan röja sanningen mellan honom och Rebecca - förrän den dagen han blir misshandlad och bortförd efter att Brook fått veta att han utkämpat incest. Och de sista fyrtioåtta timmarna i hans liv påbörjas... så vida inte Rebecca kan hitta honom.

Och nej... De är självklart inte syskon på RIKTIGT, det är bara det man ska tro när man läser det. Läs boken/novellen och alla frågetecken rätas ut. Och nej... Det är alltså inte incest, eftersom att de inte är släkt. (For those bitterfittor).