Hej!

Nu är klockan snart 00:00 och jag är dödstrött men hur jag än vänder och vrider på mig så kan jag inte sova. Jag vet att det bara är en fråga om tid och tålamod och att jag snart kommer sjunka ner i drömmarnas land, men ju tröttare jag blir och ju mer klockan är desto större flöde av kreativitet fyller mina ådror. Och ärlighet. Och omtanke. Och lusten och viljan att jag vet inte, skriva. Göra saker jag verkligen vill göra.

Det går faktiskt rätt bra med antistress-rehabiliteringen. Jag gör ingenting om dagarna och ändå flyger timmarna förbi. Idag åkte vi två svängar in till stan och jag fick mig både en ny klocka och nya boots med klack som jag promenerade runt på Noliaområdet med utan en tillstymmelse till ont. Jag har beställt fem nya böcker, bland annat Romeo & Juliet, en klassiker jag ännu inte läst helt och fullt men som jag nu tänker sätta mig ner och plöja igenom. Minnet av den boken under en engelskalektion i ettan-tvåan sitter fortfarande kvar så jag måste helt enkelt ha den, läsa den, trots att den är på engelska och trots att den är gammal som gatan. Sedan köpte jag även två böcker av min favoritförfattare Nora Roberts, två andra skönlitterära verk av någon diverseförfattare som ändå fått bra omdömen och så Eld, den andra boken om Cirkeln och Engelsfors och så en till som jag inte i nuläget kommer ihåg namnet på, okej det blev visst mer än fem.

Men böcker är mitt liv. Mina egna böcker filar jag fortfarande på, men de är i det mesta klara. Och nya idéer ploppar hela tiden upp i huvudet, idéer om hur nästa bok ska bli, vad den ska handla om. Min gamla klass njuter av reunionhäng fastän jag vet att det inte är på riktigt, att fasaden inte är äkta. De har sagt så mycket skit om varandra, så mycket som egentligen inte spelar någon roll eftersom att de fortfarande hänger med varandra, men jag vet och jag ska egentligen inte bry mig. Vill de sitta runt ett bord och dricka vin och prata om hur underbart livet är när jag vet att flera av dem har pratat bakom ryggen på varandra, så låt dem.

Drake nummer ett sade en gång att drake nummer två ständigt trycker ner henne, att hon vill bestämma och är en riktig diva, drama queen som saknar fantasi och drömmar och att drake nummer tre är för osäker, för inåtvänd och för beroende av andra och att drake nummer fyra har en härlig stil men är så udda att hon ofta skäms för henne, och drake nummer två sade samma om drake nummer fyra och att hon inte riktigt gillar henne, och att drake nummer fem är för "duktig" för att vara kul att umgås med och att drake nummer sex tror att hon är störst, bäst och vackrast. Jag vet att skitsnack finns och alltid kommer finnas men jag har aldrig kunnat förstå eller ens kunna komma överrens med tanken...

Trevlig att de då sitter och fikar/äter/samtalar ihop. Not. Riktiga kompisar det där! Men! No hard feelings, jag tycker faktiskt om dem tillräckligt mycket för att jag ska respektera dem, bara att jag inte tänker ljuga. Det sade jag från början. I min blogg finns inga lögner och om så är fallet får ni jättegärna korrigera mig.

Jag är inte perfekt jag heller, aldrig att jag är. Utåt sett kanske jag är det, jag vet inte, men det är så ruskigt många som är avundsjuka på det jag har och tror att jag har allt. Har jag det? Jag har aldrig reflekterat på det. Jag har världens bästa föräldrar, världens bästa släktingar och vänner och en underbar pojkvän som jag verkligen önskar att jag får leva med resten av livet. Jag gör det jag själv vill göra, jag skriver böcker för att jag tycker att jag är bra på det och för att det är det roligaste jag vet, jag skojar och skämtar och ler åt folk jag knappt känner för att det är sån jag är. Jag har magkatarr, är sönderstressad och har diabetes i bagaget, alla mina favorithästar har dött eller såldes ifrån mig och mina föräldrar har just skilt sig och skaffat nya kärlekar och jag vet inte vad som händer om en månad ens en gång. Är det att ha allt?

För varje leende så ska ni veta att det fanns en tid i mitt liv när jag fick kämpa för att orka öppna ögonen på morgonen och då jag tyckte att allting var svart, så svart att jag fick gå till en psykolog i ett par månaders tid för att komma över det. Då var jag tretton år gammal, inte ens det.

Men det lärde mig att ta vara på det jag har, att vara glad, sprallig och charmig jämt. Fyller man hjärtat med  många personer gör det inte lika ont om en av dem försvinner eller gör en illa, och det är jut vad jag gjort. Alla får plats där inne. Jag litar blint på folk, pratar med okända människor till höger och vänster och vill hjälpa alla de som har det svårt, göra allt jag kan för att mina medmänniskor ska ha det bra. Helt enkelt, när jag övervann depressionen 2007 blev jag inte en ny människa, men en hel människa, så oändligt mycket klokare fastän jag var så ung. Det finns så mycket gott i mig, så mycket kärlek och omtanke och vänlighet, det tar aldrig slut. Det finns ingen gräns. Men om du är elak mot mig, om någonting du säger skadar mig eller min famlj, då jävlar är det tigern som kommer fram och jag är INTE din vän längre.

Nej, jag vet inte varför jag skrev detta inlägg, mest för att fördriva tiden men också för att jag skiter blanka fan i vem som läser det här. Jag har inget att dölja. Jag skriver ingen osanning, inga namn på de jag kritiserar, om jag kritiserar, jag talar inte skit om jobbet eller mina jobbkamrater eftersom att jag älskar mitt jobb och det jag gör. Jag har inte allt, men det gäller att göra det man till något så betydelsefullt att det fyller upp hela ens väsen. Det borde alla göra istället för att klanka ner på varandra och vara taskig och snacka skit om sin egen granne bara för att han har gröna gräsmatta än sig själv.

Kanske jag ändå hoppas att detta budskap ska gå fram till de som känner sig träffade... att de ska inse vad det är som de har innan de mister det och allting är borta. Med skitsnack kommer man inte långt, och det är faktiskt sant det som man säger: Ärlighet varar längst. Var ärlig, skratta och le åt saker som ni tycker är roliga och grimasera åt de som är mindre roliga om ni tycker att det är så. Ljug aldrig, överdriv inte och låtsas inte vara någon annan än den du är, den du föddes till. Lyckan kommer till de som förtjänar den, men allting är inte en dans på rosor för den delen heller. Det gäller att se upp för törnen om man slutligen ska få nöjet att se på den vackra röda färgen längst ut, gäller att lära sig leva med att misstag sker och missuppfattningar bildas. Livet är svårt och hårt men det kan också vara helt underbart beroende på vad man gör av det.

och nu är jag så trött så ögonen ramlar i kors. En ny dag väntar imorgon, en dag full av upplevelser och nya möjligheter. Sov gott, det ska jag göra :-)

Hej!

Jag lever och mår bra, är för tillfället i Piteå hos mamma och hennes pojkvän på "rehabilitering", det vill säga utvilande och inte-göra-någonting-annat. Stannar nog ett par dagar, i alla fall tills man mår lite bättre, men det är fortfarande så sjukt jobbigt att verkligen inte göra någonting ansträngande eller någonting alls när jag skyndat runt i flera månaders tid... nu behöver jag inte ens diska, inte städa, bara sitta i min massagestol med en värmedyna på magen och ta det lungt... och andas. Haha, vem har tid med det egentligen?

Det man inte kan göra någonting åt, det behöver man heller inte stressa över. Får tänka så många, många gånger om dagen när stressen ändå, på något sätt, kommer smygandes och får hjärtat att hamra i bröstkorgen. Det som inte dödar det härdar och nog går det här över... så småningom, det är jag övertygad om! Det finns de som har de värre så jag ska inte klaga, för tillfället är livet faktiskt ganska okej och hjärtat slår i normal takt, och illamåendet har gått och lagt sig... hoppas, hoppas den håller sig borta för gott!!! :-)

  Du är mitt allt i världen, jag kan inte säga det nog många gånger. Hoppas det alltid är du och jag <3

Hej! 

Nej, tydligen ska man inte säga hej förrän man är över bäcken före det att man passerat den med tjugo mil. Igår kväll fick jag åka in till sjukhuset då jag blev helt konstig, började skaka okontrollerat och mådde så illa så jag inte visste var jag skulle ta vägen. Läkarna tog en massa prover och konstaterade magkatarr/magsår efter långvarig stress... att jag helt enkelt har stressat för mycket, för länge och att kroppen höll på att bryta ner sig själv och att det var därför jag mådde illa hela tiden (!!!). 

Det enda botemedlet blev tabletter mot illamående och en ordination om att ta det så lugnt som möjligt under ett tag framöver så att kroppen kan återhämta sig, absolut inte stressa och inte göra någonting annat än det jag själv vill och känner för. Jag har stressat så länge att jag har glömt hur det känns att ha vilopuls, att bara sitta ner och ta det lugnt. Men det ska det från och med nu bli ändring på, för jag tänker inte dö i förtid av att hjärtat inte orkar. Jag löper ingen som helst risk att dö i nuläget haha, men om jag skulle fortsätta stressa så skulle inte min kropp tacka mig, den sak är säker. Så från och med nu är det... lugna puckar som gäller. Det som händer i framtiden kan vi inte styra över, utan det enda vi kan förändra är nuet. Och det är vårt mål att göra vår tid här på jorden till det allra bästa för vår egen del... något som jag nu tänker försöka göra. Ingen stress, inget högt tempo, bara det jag vill göra.

Och jag tänker använda den tiden till att köpa mig ett staffli, tomma ark papper och färg och bara sitta framför duken och skapa. Det är dags att göra det jag själv vill göra, och är det någonting jag kan göra bra annat än att skriva så är det att måla. Jag är inte lika bra som Johan, men det spelar ingen roll. Ur askan kommer något starkare och bättre att skapas. En bättre framtid för oss allihopa. ♥

Hej!

Nu tänker jag hoppa av glädje för nu är jag över bron och vad som än händer kan det inte förändra det som redan hänt, så jag vågar säga att jag nu har kommit på anledningen till mitt häftiga illamående dag ut och dag in! Nej, vi ska inte bli föräldrar (haha) och det är inte beroende på ångest, men glutenallergi! Hallelujah, jag kommer aldrig mer att kunna äta torrostade nötter, flingor, makaroner, spaghetti, kakor och allt möjligt gott men vet ni vad?! Det gör ingenting, för jag mår äntligen toppenbra igen och min energi är på topp!

Idag drog vi en kort sovmorgon och begav oss sedan mot Bjumis, där vi låg under ett par timmar och njöt av värmen och solen. Jag har blivit brun som en... kanelbulle efter helgens solarium och Bjumis-liggande och känner mig på riktigt som fem år gammal som för första gången på året får springa barfota på gräsmattan... eller något ditåt. Det är så skönt och härligt och bra att inte må illa längre att jag inte vet var jag ska ta vägen, möjligtvis till sjukhuset imorgon för att fastställa diagnosen och få lite koll på vad jag kan äta och inte. Idag lagade jag glutenfri pasta med pesto, bacon, kyckling, chili och babymorötter och jag åt tills jag storknade och inte en uns av illamående... inte heller igår, när jag köpte glutenfria skorpor och satt och käkade dem till middag.

Tydligen är det väldigt lätt att få glutenallergi om man har diabetes, så egentligen gör det inte mig så mycket att jag inte kan äta vetemjöl längre; det bör man heller inte göra när man har diabetes. Så det är win-win på det här, det enda som kan tyckas meningslöst är att jag inte vet hur allvarligt känslig jag är mot mjöl, om det går bra med pyttelite eller om jag inte alls ska närma mig det. Nåja, det får läkarna på sjukhuset avgöra, jag tänker leva livet från och med nu och kanske, ännu mer, tänka på vad jag äter i framtiden. Allting händer av en orsak oftast...

Nu tänker jag njuta, bara njuta av resterande sommar i kretsen av de som betyder allra, allra mest ♥ ♥ ♥

Hej!

Märker att man inte riktigt ska säga hej förrän man är över bäcken - gör man det så slutar det mest troligt med att man ligger där i, fullkomligt sjöblöt bara för att bron gick sönder. Och det var ungefär det som hände imorse när jag vaknade. Vi åt lax till middag igår, och jag mådde inte ens lite illa efteråt och var jätteglad över det, tänkte att "nu är det nog färdighaft med illamåendet", så jag somnade nöjd och glad, vaknade nöjd och glad också. Och glad var jag ända till jag skulle äta... eller närmare bestämt, efter att jag ätit. Ja det var bara att lägga sig i sängen och tänka bort skiten, men tro mig när jag säger att det var en lång timme!

Nu är dock illamåendet ganska så borta, det värsta håller bara i sig i en timme ungefär men... det är inte så roligt att börja må så fruktansvärt illa så man vet att om man rör sig det minsta så spyr man, och speciellt inte när man ska och jobba på en kvart... fyfan, jag önskar jag visste vad det berodde på! Vad allt detta beror på! Och nej, jag är inte med barn, haha. I så fall hade jag nog haft några fler symptom än bara oerhört illamående vid tanken och synen på mat, lukten av mat och efter att jag ätit...

I och med att jag var en timme sen till jobbet jobbar jag en timme längre, men jag hoppas att solen orkar skina även tills dess. Hade tänkt fara och sola när jag slutar och kanske fara en sväng hem till Johans föräldrar för att kolla upp vilken utrustning vi ska ha med oss till fjällen, om vi nu far vill säga. Men det lutar åt det hållet så jag är glad, förhoppningsvis sitter vi i Tärnafjällen inom två veckor på Kungsleden och lagar mat över pappas stormkök :-D

 

Och detta är ett utdrag ur När alla murar brister, skriven av mig Jennie Wikström, mellan 2011 - 2012.

    – Gå nu, sade han och försökte sig på att le.
     Leendet dog innan det ens hunnit skapats, och hans axlar sjönk ihop som om han gav upp försöken på att låtsas hålla uppe fasaden om att allting var precis som vanligt. Det skulle aldrig bli som vanligt igen. Ingenting skulle någonsin bli som förr mellan oss, det visste jag.
     – Stefan, viskade jag då.
    Han mötte frågande min blick.
     – Ja? Vad är det?
     Jag drog skälvande ett djupt andetag och silade ut luften genom framtänderna. Jag visste inte hur jag skulle formulera det jag var på väg att säga, men jag visste att det var nödvändigt. Det måste ske. Efter det som hänt mellan mig och honom i köket var det omöjligt att gå utan att ha sagt det jag ville säga.
     – Jag vet inte hur jag ska säga det här, och du måste tro mig när jag säger att det gör ondare än någonting annat, började jag.
     – Emilia, vad… vad menar du?
     – Det är nog inte så bra att jag fortsätter att jobba här, sade jag med plågsam röst. Egentligen menar jag att det inte är bra att jag kommer hit mer. För din skull. För hennes skull. Jag är ledsen, men jag kan inte stanna kvar här.
     Han ryckte till som om jag just attackerat honom med kniv.
     – Vad fan säger du?!
     Jag knep ihop ögonen, kämpade för att inte börja gråta.
     – Jag kan inte jobba här längre. Det går inte, det är omöjligt, jag…
     Mina ögon fylldes av tårar. När jag vågade mig på att möta hans blick var hans ögon alldeles svarta, grumliga. Han stod rakryggad med axlarna högt uppdragna, allt för att visa att det jag just sagt inte gjorde ont. Men jag visste att det gjorde lika ont för honom som för mig, att det var åt helvete och att det enda han ville var att få mig att stanna kvar hos dem. Men det kunde jag inte. Jag visste att det var omöjligt efter det som hänt.
     När jag upprepade det jag sagt blixtrade hans ögon till, fick en fientlig glans.
     – Gå.
     Hans stämma var hård, obeveklig.
     – Stefan… Du måste förstå…
     - Gå. Du sade att du tänkte gå härifrån, och ju fortare du gör det, ju bättre. Försvinn!
     – Åh, Stefan, vädjade jag och försökte fånga hans blick, även fast jag visste att det var lönlöst.
    Jag hade sedan länge förlorat rätten om att någonsin få se på honom igen. Den delen tillhörde, och hade alltid tillhört, Nadja. Den skulle aldrig bli min.
    - Förstår du inte? Förstår du inte varför… varför jag gör det? Varför jag säger såhär? Vet du inte det? Det måste du veta, det… åh. Förbannat också!
     Han bet ihop käkarna så hårt att hans kinder blev vita.
    – Gå! Gå innan jag kastar ut dig!
     Mina tårar svämmade över.
     Stefans ögon var fortfarande lika grumliga som minuterna innan, lika svarta som natten. Lika plågsamma, även fast rösten var hård som piskrapp. Jag visste att hans ögon speglade exakt samma känslor som stod skrivet i mitt ansikte, visste om att vi befann oss långt ute på farligt vatten i en sjunkande båt som snart skulle förlisa. Loppet var kört innan det ens hade hunnit börja och det var mitt ansvar att hindra honom från att förstöra hela sitt liv när han själv inte orkade, kunde, ville. Mitt var redan förstört, men han hade så oerhört mycket mer som stod på spel än jag hade. Det fick inte hända. Det fick aldrig någonsin hända.
      - Gå nu, väste han. Gå nu, och kom aldrig mer tillbaka!
     Det behövdes inga fler ord. Det fanns inga ord i världen som hade kunnat beskriva känslan i mitt bröst när han såg på mig med becksvarta ögon och upprepade det han just sagt. Jag störtade ut genom ytterdörren på hans kommando, och jag vände mig inte om.

Med reservation för ändringar © Jennie Wikström 2012.

Det här är ett utdrag ur prologen av Till mitt sista andetag skriven av mig, Jennie Wikström, mellan 2010 - 2012.

Sedan blev hans kropp alldeles stilla, liksom lealös i hennes armar. Först förstod hon inte riktigt vad som hände, ville heller inte förstå. Men när det gick upp för henne att han var förevigt borta rasade hon ner ovanpå honom och grät tills hon inte längre kunde andas. Hon hade aldrig känt sig så hjälplös i hela sitt liv, så tom och kraftlös. För varje minut som fortskred, desto mer ville hon följa efter honom.
      – Mamma, hörde hon en försynt röst från någonstans ovan sig och rycktes tillbaka till verkligheten.
      När hon höjde blicken kunde hon urskilja Adam, så oerhört lik sin far, som stod närmast henne. Han lade en varm hand på hennes spända axlar och såg på henne utan att säga någonting. I den stunden behövdes inga ord. När hon vände sig åt höger fann hon Paulina… Arvid och Alexandra… stående i en halvcirkel med knutna händer och mörka, tårfyllda ögon, och alla såg de på henne och på honom, deras far som aldrig någonsin svikit dem, varken till namnet eller till sina handlingar. Deras utsträcka händer bildade en mur som skulle driva bort alla de monster som hotade att förgöra henne och honom, och hon brast på nytt ut i gråt när hon såg kärleken, ömheten i deras ögon. Var hade de lärt sig att bli sådana medmänskliga individer? Hur kunde de stå upp när världen omkring dem just rasat?
      Jo, tänkte hon och såg ner på den man hon alltid älskat och varit trogen. De hade lärt sig det av honom, allihopa. De var starka och kärleksfulla därför att det var så han hade uppfostrat dem, så han hade lärt dem att vara.
      – Åh Johannes, viskade Jasmine och smekte hans kalla ansikte, om och om igen.
      Hon visste inte hur hon skulle kunna leva utan honom. De hade levt tillsammans så länge... så fruktansvärt länge, och ändå, ändå kändes det som att det var igår de först träffades. Men när hon blundande flög alla åren förbi i en oerhörd hastighet innanför ögonlocken. Alla år de delat, alla minnesvärda stunder, platser, saker de gjort och upplevt tillsammans. Barnen… giftermålet, huset, herrgården… allting åkte förbi, stannade kvar tillräckligt länge för att hon skulle komma ihåg det i minsta detalj. Som om hon någonsin kunde glömma! Han hade varit hela hennes värld, allt hon någonsin velat ha och allt det som hon alltid drömt om men aldrig trott att hon skulle få uppleva.
      Det sista som flög förbi näthinnan innan Dantes försiktiga smekning över hennes hår fick henne att komma tillbaka till verkligheten var tankarna på sommaren invid sjön, månaden de hade ihop när hon var sjutton år gammal och allting först började… Den sommar som skulle förändra hela hennes liv för alltid.

© Jennie Wikström, 2012.

Hej! 

Jag har märkt att besöksstatistiken har stigit något på ett par dagar, kul! Roligt att det faktiskt är ett trettiotal personer som vill följa mig och min vardag. Som ni kanske har märkt så är jag mer för att skriva än för att lägga upp bilder, jag vet inte riktigt varför - det blir bara inte att jag laddar upp bilderna jag tar varje dag, inte här, så då passar jag på att fylla ut bildens tomrum med lite mer text.

Nu har jag just kommit hem från Domus, blev sugen på lax även fast jag vet att lukten kommer att få mig att må illa i timmar. Men det är alltid bättre på illamåendefronten under eftermiddagarna, vet fortfarande inte varifrån den kommer eller varför den finns, men tills dess att jag får reda på det är det bara att bita ihop och låtsas att allt är precis som det brukar vara. Jag har i alla fall köpt Loka, vindruvor, ProViva och ABCDE-vitaminer så att jag inte går miste om så mycket "bra" saker i matväg när jag knappt får i mig knäckebröd ens en gång. Men kycklingen idag på Valhall var god som tusan och jag åt tills jag började må illa - första riktiga måltiden på flera dagar, hurra! Dock dränkte jag kycklingen i salt och peppar, tror aldrig att jag någonsin har ätit så mycket salt på en gång, men gott var det. Och välbehövligt.

Jag tror som sagt att det handlar om ångest inför framtiden och att den har satt sig där på matnervern någonstans i min hjärna och utsöndrar äckelhetskänslor när jag tänker, pratar eller skriver om mat. Men det går över förhoppningsvis när man får rätsida på livet, var och hur och när man ska bo och så vidare. Att vara med Johan gör mig lugn, trygg. Jag mår knappt dåligt alls när jag är i samma rum som honom, när jag får gå och sova med honom på kvällarna och vakna upp sida vid sida med honom på mornarna. Jag är så lycklig som har honom! :-) 

Och, ännu en rolig nyhet jag tänker dela med mig av: Jag anser för första gången att mina båda böcker är färdigskrivna. Nu ska jag bara läsa igenom dem ett varv var och sedan ta kontakt med förlaget som var intresserade, och se om erbjudandet fortfarande kvarstår. Vid Gud, jag hoppas så! Det skulle ge mig ett välkomnande klirr i kassan, om folk ville läsa mina böcker förstås... och om de gillar vad de läser så kan jag tala om att det eventuellt kommer två till i samma serie som en av dem, men jag har även en annan idé på gång. Den första jag skrev är egentligen två böcker som skulle kunna delas upp i två delar... 900 sidor är kanske liiiiite mycket att läsa på en och samma, men rätt häftigt när man ser hur "bred" den är, haha. Jag är superglad för att jag har den möjligheten att skriva, att uttrycka mig i skriftlig konst, usch ja. Jag är värdelös på alla bollsporter, har knappt suttit i en bar och har tillbringat 18 år av mitt liv i Nyborg, men skriva... det är något som jag verkligen bemästrar.

Bara för det tänker jag ge er ett litet smakprov ur vardera bok :-) Jag gör separata inlägg om de båda, och snälla, kommentera gärna vad ni tycker!