Hej! 

Fredag hela veckan! Alla dagar är fredag  för mig när man är arbetslös, eller för den del den dag man helst skulle vela ha. Måndag, tisdag, lördag, you name it, det är bara att vakna på morgonen och bestämma sig för vilken dag man vill ha och så är det den dagen, enkelt och smart! Lika enkelt som dagens middag, broccoligratäng som jag tror jag har lagt upp recept på här tidigare. Idag blev det gul lök och purjolök i fyllningen tillsammans med Edamerost och bacon, så gott! Och även en medelhavssallad med lime, varma tomater, mozzarella och balsamico på sidan om, åt ihjäl mig men är fortfarande sugen "på nåt gott", typ choklad, tur jag fick min fina alla hjärtans dag-present av mamma tidigare idag som jag kan äta på ♥

Lindorchoklad den bästa är och ett antal sådana fick jag för eget bruk, försökte hindra mig själv från att inte äta upp dem alla på en gång men det var lättare sagt än gjort och nu är det en kvar bara, buhu. Johans gelehjärtan är kvar till viss del och även mörk choklad-aladdinasken han kom hem med här om dagen men jag försöker slå undan fingrarna varje gång jag närmar mig förpackningarna, inte bra vid diabetes men ack så oemotståndlingt, speciellt Lindorchokladen som på riktigt "fyller alla mina sinnen" som det viskas om i reklamen. 

Med risk för att detta inlägg kommer bli ett chokladinlägg skippar jag nog fortsättningen, med tanke på min egen hälsa och mitt eget framtida välmående när jag går tillbaka och läser detta inlägg, kanske när pmsen är som störst och choklad är to die for. Nå, ska släppa iväg Johan på gymmet snart, själv tar jag en hemmasittardag/kväll framför teven, har tränat tre gånger i veckan och det får räcka, har ju fortfarande lördag och söndag på mig att öka kvoten. Hoppas ni alla får en underbar fredag ♥

Bjuder på dagens middag i bildlig betydelse.

Hej! 

Kycklingmiddag med ugnsrostade grönsaker, tända ljus, en stund i massagestolen, varm dusch och nymålade naglar förgyllde min och vår eftermiddag, imorgon blir det IKEA med en "gammal bekant" om kroppen är med mig, en ny stekpanna måste ju inhandlas när den gamla som egentligen var helt ny ehum, råkade omkomma. Ganska så ordentligt. Med mat i, också, haha, så får allt bita i det sura äpplet och köpa en till... Efter knappt tre veckor sedan inköpet av den förra. Ja tur man är en rik lyxhustru/hemmafru med femsiffrig inkomst varje månad ;-) 

Nu ska jag mysa ner mig i soffan, somnade en stund här tidigare och det var oerhört skönt och börjar locka mer och mer trots att klickan inte är mer än kvart i nio. Jag gav Johan gelehjärtan i "present", en av hans favoritgodisar, och köpte riskakor åt mig själv som vi åt framför Vänner och Big Bang Theory. Det är de små sakerna i livet som gör det, det har jag sagt många gånger och det kommer upprepas ytterligare många. Ta hand om varandra och är du singel, ta hand om dig själv. Skäm bort dig själv. Det är du värd. Ha en fortsatt härlig Alla ♥ dag!

Hej! 

Nu har man precis varit och sagt hejdå till alla fina jobbkamrater. Kontoret är stängt och det enda som återstår är köket, där många samlades för att småprata lite över semlor eller annat fika. Ingen stor träff, bara en slutgiltigt-hejdå-till-kontoret-samtidigt-som-vi-fikar. Det är så trist för Silja och kollegorna har bjudit på så himla många roligheter och äventyr, jag menar det, bättre kollegor finns inte, det har varit en familjär stämning där redan från början när man kom dit som en rookie.

Mitt äventyr började den 27/6 -11, Tjugo kända och okända ansikten fyllde upp utbildningssalen där en ung tjej och en kille stod längst fram och förklarade sig som utbildare, killen var dösnygg och mina ögon hade trillat ur skallen redan innan han hunnit säga sitt namn, precis som under arbetsintervjun två veckor innan då jag förvandlats till en dreglande pöl haha ♥ Och nu skulle han bli min utbildare, det bådade gott för ögonens hälsa ;-) 

Utbildningen var i två veckor, sedan fick jag och hälften av de övriga ett heltidsschema för fyra veckor framöver, jag var jätteglad och stolt över det och satte igång med the real deal. Jag samsades om topp-placeringarna bland statistiken efter två veckor, omedvetet, bara för att det var så förbaskat roligt och jag insåg mig vara bra på det jag gjorde! Efter en månad på Silja åkte jag hem till Johan för första gången efter att ha skrivit, mejlat och chattat med honom som en galning sedan utbildningen var slut. Det var den 27/7, och jag stod utanför hans dörr i en kvart och stampade, frustade och kved för att jag var så grobianiskt nervös över att ringa på dörren - herregud han är så mycket äldre än mig, så snygg, han vill umgås med mig av alla, han är min utbildare, min chef, alla de tankarna flög runt inuti skallen medan jag tog mod till mig och ringde på med svimningskänslan bakom hörnet haha! Jag var så fruktansvärt jävla kär i honom så jag inte visste vart jag skulle ta vägen! 

Men det blev såklart helt underbart ♥

Vi träffades varje dag i en vecka medan vi fortsatte jobba, sedan slutade han för säsongen för att åka iväg på en veckolång resa, kom tillbaka och vi umgicks i en vecka till, gick ut med att vi hade ett förhållande och Johan åkte iväg till Mariannelund en vecka efter det och jag ringde säljledarnas öron döva för att få jobba mer och fler pass och fortsätta även när jag började skolan. Mitt förhållande med Johan hade ingenting att göra med jobbet men jag var rädd för vad arbetskamraterna skulle säga, vad cheferna skulle tycka, men jag fick jobba kvar och jag har inte ångrat en dag sedan dess. Vilka härliga människor! Vilka härliga personer, vilket härligt jobb, det var så underbart kul att stiga upp om mornarna för att fara tillbaka och jobba. Efter skolan for jag och jobbade, på helgerna jobbade jag, hela tiden, i arton månader.

Det är svårt att tro att det är över, alla minnen man fått därifrån, att man inte kommer få några fler. Det är också svårt att tro att man kommer hitta lika fina jobbkompisar igen, lika härligt jobb, och det kommer jag aldrig göra. Silja var det bästa som hänt mig, för det förde mig till dem, till det jobbet, till en personlig utveckling, till inkomst och lön och bra statistik, till utbrändhet, stress och många skratt ihop med kollegorna, gammal som ung. Det förde mig till Johan, som jag aldrig någonsin ämnar släppa. Han är mitt allt och jag tror verkligen på det där de säger "Det står skrivet i stjärnorna/allting händer av en orsak/this was meant to be". Jobbet på Silja hände av en orsak.

De bästa arton månaderna jag någonsin haft, och nu är de över, det blir inga fler månader. Men desto fler blir det ihop med min älskade pojkvän, kille, karl, sambo, som jag träffade där på det jobbet. Ur askan ska någonting bra komma, någonting som visar att det var värt det, alltihop. Jag ångrar inte en dag på Silja. Inte en enda dag. All lycka till mina forna jobbkompisar på er färd framåt i livet, hoppas vi ses fler gånger. Ni är bäst och ni vet om det. Jag tycker så himla mycket om er alla! Tack för allt! 

Hej! 

Åh vad less jag blir när jag läser om kriget mot jämställdhet och att pojkar kan ha rosa rum och flickor blåa, om ni vill ha det så, fina, måla era söners rum rosa om ni nu så hemskt gärna vill vara jämställda - jag kommer personligen ALDRIG att ha ett rosa rum åt min son därför att jag anser och kommer alltid att anse att ROSA = FLICKFÄRG.

(Efter en liten hint från Johan så säger jag följande: Jag menar självklart medan barnet i fråga är nyfödd och fram till den åldern när han själv kan komma med åsikter om vad han vill leka med och hur han vill att hans rum ska se ut, vill han leka med barbiedockor när han är fem år får han göra det, men så länge han är nyfödd och i den åldern han varken kan prata eller leka är det JAG som bestämmer färg, klädval och leksaksval... to those gnällspikar)

Jag tänker inte kasta ner ett lass med barbiedockor åt min pojke iklädd fina klänningar, men jag kommer att köpa vanliga dockor åt honom om han visar att han vill leka med dem, lika mycket som jag kommer att ge honom lego och bilar etc. Det är skillnad på att vara jämställd och att gå över gränsen. Pojkar kan leka med dockor, flickor kan leka med bilar, fine, men gå för fasen inte över gränsen och måla pojkrummet rosa och släng in massa Hello Kitty och barbiedockor, för det är inte okej. Det KAN vara så, absolut, men jag tror inte på det och jag skulle inte kunna göra det eftersom att jag anser att pojkar ska vara pojkar och flickor ska vara flickor MEN att de kan ha vissa gemensamma intressen - MEN medan de är småbarn så anser jag att det är MITT val att välja hur mina barn ska gå klädda och vilka leksaker de ska leka med. 

Jag hade inte ett rosa rum. Johanna hade inte ett rosa rum, vi hade samma rum med fem års mellanrum och det var vitt. Inte med mening eftersom att mamma och pappa (eller farfar, som bodde där tidigare, och hans familj) inredde det i vitt INNAN de fick barn. Spelar det någon roll vad man har fär förg på rummet? Nej, inte egentligen, men pojkar ska inte ha ett knallrosa rum, det känns fel, det känns bara så fel, kalla mig insnöad och antik i mina åsikter men för mig kommer rosa alltid vara en flickfärg.

Man ska vara öppen med åsiker, med att lära barnen alltifrån sy till att leka med bilar tex, men man måste ändå veta att det i grund och botten rör sig om två olika kön och vi kommer aldrig att bli jämställda. Männen kommer alltid att ha ett försprång i världen vad än vi kvinnor och feminister gnäller om, mina barn kommer alltid att vara en HAN och en HON och får jag veta att någon, dagislärare eller vem som helst, kallar dem för annat än vad de är oavsett sammanhang så kommer de personerna att få det rejält hett om öronen, det garanterar jag redan nu trots att barn inte hör till den närmsta framtiden.

Jämställdhet är en bra grej, men vi kommer aldrig att uppnå det i hela världen och jag tänker INTE sätta in mig själv i facket att jag är en könsneutral människa, för jag är kvinna med bröst och HEN gör mig bokstavligt talat förbannad. Hur svårt är det att skriva "han/hon" i en text? Varför måste alla texter helt plötsligt vara könsneutrala? Vad spelar det för roll i en krönika om statsministern handlar om en man eller om en busschaufför som är en man eller en läkare som är en kvinna, spelar det någon roll, det är ju bara BRA med manligt och kvinnligt, det betyder ju inte att männen inte kan vara läkare eller att kvinnan inte kan vara busschaufför? Varför trycka ner människorna med att kalla dem för hen? Jag vill inte bli kallad hen. Jag vill aldrig bli kallad hen.

Jag ville inte börja diskutera det här, men jag kunde inte hålla mig. Nu säger jag ingenting mer om den saken, för nu har jag ventilerat lite. Men för mig kommer världen aldrig att bli jämställd, ordet hen kommer aldrig att finnas i min ordlista, mina barn kommer att få rum inredda i den färgen jag vill, som jag bestämmer. Jag har växt upp så, och hur hemsk blev vår generation egentligen, hur mycket skada tog vi? Jag blev uppfostrad som en flicka. Jag kommer att uppfostra min dotter till en flicka och min son till en pojke. Jag menar inte att man inte kan måla någon detalj i pojkens rum i rosa, bara att det är liiiite väl magstarkt att göra hans rum till en riktig prinsessdröm. För det är, för mig, inte OK. Men det är mina åsikter.

Hej! 

Åkte med mamma till Haparanda och mormor i eftermiddags, mormor blev jätteglad av besöket och vi satt och surrade ett tag innan vi for hem igen. Fick en härlig pratstund med mamma på vägen dit och hem, har inte umgåtts på länge så det var skönt att prata av sig lite. Jag var även hem till pappa en sväng idag efter sjukhusbesöket men där var ingen inne och sjuksköterskan hade glömt ringa och ändra tiden på läkarbesöket enligt receptionisten - så jag gick dit i onödan i princip. (Till sjukhuset alltså)

Men ett snabbt samtal med en annan sjuksköterska hanns med och hon rekommenderade "Kvinna" multitabs med mängder av vitaminer och mineraler plus magnesium, så att jag blir piggare och mindre orolig och kroppen återställer sig själv om den lider brist på något ämne, då jag alltid är trött och ofta har ont i magen och är uppsvälld (vilket kan uppkomma vid någon sorts vitaminbrist)... Det var inte svårare än så. Jag vet inte om det "hjälper" men de rekommenderade den dunderblandningen så jag ska käka det ett tag framöver :-) 

Ja som sagt skriver jag om det mesta och de som inte gillar det kan sluta läsa nu! Lever man med IBS, allergier, stress, hormoner, diabetes och en hjärna som går på högvarv tjugofyra timmar om dygnet så är det inte så lätt alla gånger, kroppen mår inte alltid prima. Jag mår BRA, klart jag gör, men jag har lidit av lindriga ångestattacker i flera år, attacker jag oftast kan hantera men som utlöses av stress och känslan att inte duga, att inte räcka till, och som blir värre under mina stressiga perioder eller om någonting har hänt, tex ett bråk eller ett gräl. Jag föddes med en ältar-hjärna som gör att jag bearbetar många händelser under dagen, undrar om jag kunde göra något annorlunda eller bättre, om det hade fått personerna eller mig själv att ändra spår, ändra riktnig. Ja ibland är jag knäpp, men det är så jag fungerar. Hellre bryr jag mig för mycket än inte alls.

Jag använder ofta Spåkulan på Facebook och idag fick jag detta svar: Visualisera vad du vill uppleva och tänk dig in i situationen varje kväll innan du somnar. Detta frö kan bli början till en process som leder till målet i verkligheten.

Och jag relaterade genast till det som jag gått och tänkt på hela veckan. Ska jag, ska jag inte? Vill jag, vill jag inte det? Livet är stort och skrämmande och ibland behöver man en knuff i rätt riktning, men att bestämma sig är inte så bara det heller. Att bestämma sig för vad man vill och inte vill, att hoppas, att önska, fast man egentligen vet att det  inte är någon idé att fundera för mycket på det, för det blir som det blir ändå och allt löser sig. Det gör det faktiskt. Jag har min familj, min Johan, min farmor och farfar, som finns här dag som natt för min skull, för min del, vänner som är helt underbara! Släktingar, släktingars släktingar som jag värdesätter oerhört. Jag har ett stort hjärta och jag BRYR mig om folk... ibland mer om den än om mig själv och jag glömmer att se till min egen hälsa, som i fallet med multivitaminerna. Nåja, jag lär mig väl av mina egna misstag någon gång, just nu är jag bara nöjd över att leva här och nu :-) 

Hej! 

Ibland klickar min fina och jag på ett telepatiskt sätt och det är lika kul varje gång. I morse när jag just vaknat tänkte jag att jag inte lyssnat på Raubtier på ett tag, och speciellt inte på den nya skivan som förvisso inte längre är så ny, och så hör jag mitt i allt tonerna av en låt från den skivan som börjar spelas ifrån vardagsrummet, haha.

Det har inte blivit många knop gjorda här idag. Jag är trött, fortfarande??? och Johan sitter vid datorn med Spotify och Photoshop, tänkte locka med lite gym och Game of Thrones senare + korvstroganoff, så får se om han kommer och gör mig sällskap snart, soffan är gud nåde skön och min bok är uppfläkt på skärmen... Kasst slut hade jag sedan tidigare, nu har jag ändrat det men är fortfarande inte nöjd men äh, nu får det vara. Jag får skriva en bättre bok senare. Nu ska jag gå och klä på mig, kan ju inte dega hur länge som helst. Eller jo, och skönt hade det varit, men nej, nu måste vi piggna till! Ha en bra söndag! 

Hej! 

Jag skrev ett långt blogginlägg igår men som det snabba internet vi har så sparades det inte, och jag blev så glad så jag verkligen hade lust att skriva ett till, minst lika långt inlägg om absolut ingenting. Det handlade till mesta del om äppelkakan som vi hade på gräddning och om att jag tänkte fira min månad, månader, utan insulin med att chockhöja sockret tack vare kakan, fira fredagen med hjälp av den, men... Efter att jag haft den i ugnen i en halvtimme tog jag ut den och den var alldeles för torr, och enligt recepten på alla hemsidor jag hittade så var tillagningstiden mellan 45 och 60 minuter. Så jag blev ännu mer glad då vill jag lova ;-)

Så vi åt en torr äppelkaka framför Game of Thrones, tredje säsongen börjar ju snart så vi t änkte friska upp minnet lite. En av världens bästa serier, rekommenderas helt klart! Och nu är det lördagskväll, Melodifestivalen, mer Game of Thrones, promenad i solskenskylan och kallrökt lax till lunch/middag, hade velat göra korvstroganoff till middag-middag men somnade som sagt och nu är klockan åtta och rumpan har fastnat i soffan för en och en halvtimme framöver. Jag har blivit hög för första gången sedan jag vet inte när, gravlaxsås är tydligen jättesött men ack så gott och jag proppade i mig det, blev astrött och när jag vaknade efter ett par timmar hade jag 12.1 i socker! Blev dags att visa Mr Diabetes att jag lever tyckte jag ;-)

Nuuuu är klockan åtta och det är dags för Mello, vi hörs! 

 

Hej!

Medan nån blondinbella har varit och gjort 99 % av den här stadens tjejer starstrucked (?) med hjälp av en föreläsning har jag legat i soffan och sträckläst Fifty Shades Darker med ett kortare uppehåll för matintag. Jag lade mig i soffan just före fyra och blev klar halv tio. Jösses... Vilken bok. Vilken fantastisk underbar beroendeframkallande bok. Jag är kär, men det blev jag redan i bok ett och kan inte bärga mig att få läsa bok tre också, men den får nog vänta ett par dagar. Jag gillar inte idén på att det blir den sista delen, inte alls. Jag avskyr när bra böcker slutar. För det mesta brukar jag börja om igen såfort sista sidan är urläst, som vid Spelets Härskare och Syskonkärlek, men andra omgången tar ju så småningom slut den också tyvärr... Åååh. Mitt bokhjärta klarar inte det här, och min bokhylla går snart av på mitten av tyngden från diverse böcker.

Nu ligger jag i sängen, mentalt omtumlad och med träningsvärk i större delen av kroppen. Tänkte fara på gymmet idag men så fort jag öppnade boken försvann hela världen till en avlägsen plats längst bak i hjärnan eller medvetandet och timmarna bara rusade förbi! Mitt i allt var det mörkt ute och Johan kom och knuffade uti mig... Och klockan var då nio ;-) Men boken var så bra, skriven så vansinnigt bra... Och det som Anastasia kände, ja egentligen det Christian också kände, precis så är det med mig om Johan. Gud, om det här skulle ta slut... Jag skulle gå av på mitten, inte ens kunna gå ut, inte vela se folk i ögonen eller höra deras medlidande, läsa alla tröstekommentarer... Jag skulle ramla ner i ett mörker, för jag har gett honom mitt allt, mitt innersta, allt som är mig. Det finns inte ett fiber i mig som inte tillhör honom. Det skrämmer mig litegrann. Mycket, faktiskt. Redan från början älskade jag honom med hela min kropp, med allt jag hade, och jag håller inte tillbaka nåt ens nu. Om han skulle försvinna... Om han skulle gå... Jag vill verkligen inte tänka på det. Usch. Det skär i mig bara av tanken på att leva utan honom... Förhoppningsvis behöver den dagen aldrig komma. Jag önskar vi var tillsammans livet ut <3