Hej!

Det här klippet hittade jag på en jobbkompis blogg och herregud vad ont i hjärtat det gör att se det...

Vilka hjältar!!! Mer äkta än så här kan det knappast bli,

se och njut och gråt över underbara människor det finns ute i världen ♥

Behind the trail that we may send,

to the depths beneath the likely sand.

Our memories were wrap, constant below its world,

to remember the fallen souls that deliver our furl.

Lest we forget the moment of chance,

our names were cast in stones of trance.

So every new shall bear, be glimpse of sight,

to show the heroes of the upper night

Hej!

Ett par dagar sedan uppdatering nu men efter strömavbrottet i tisdags så har vi inte haft någon internet hemma. Bredbandsbolaget säger "driftstörningar" och att det kommer vara åtgärdat senast torsdag 14:00, sedan fredag 14:00, och nu fortfarande, på lördag, så är internet lika stendött... Jag är tillbaka på jobbet nu och ska snart börja svara i telefonen, jobbar fram till 17:00 idag. Igår fick jag ett meddelande om att jag står som etta på en lägenhet i Umeå och tur som man har så har man en väldigt fin vän som erbjöd sig att fara och kolla på den när jag inte själv hade möjlighet. That's what friends are for ♥

Och mailande hit och dit med studievägledare, kursansvariga och lärare för att höra när och om jag kan börja. Läser jag klart den här kursen jag har på distans, Arkeologi A, före jul kan jag börja först på vårterminen på själva programmet. Det ger mig i så fall tid att hitta mig en lägenhet och ordna upp allting nu när vi ändå blir arbetslösa. Så får då se vad läraren säger, det är på honom det hänger. Studievägledaren och kursansvarige sade att bara jag får klartecken att läsa klart hela min nuvarande kurs innan jul så är det bara till att börja under vårterminen, men jag har inte fått tag på honom så jag hoppas verkligen han ringer eller mailar tillbaka på måndag. Allt kursmaterial ligger ändå ute så jag kan gott och väl hinna läsa det på tre månader... Om de klarar av det på programmet så kan väl jag också!

Vi får vänta och se helt enkelt :-) Nästa vecka åker jag och Frida till Grottland, på tisdag närmare bestämt, och är borta till onsdagen därpå. Och sedan är jag hemma två veckor och så åker jag och Johan iväg till London och Tallinn, allting är bokat och betalt nu hehu, jag längtar så jag blir galen!  

Hej!

Lägenhetssökande, beslutstagande, besök hos pappa för rådgivning, telefonsamtal med släkten för rådgivning, grävande i sina egna åsikter och tankar om hur, var, när och om man ska flytta, massor av tänk om, tårar över att ha en obeslutsam pojkvän som man är rädd att mista, tårar över att vara lika obeslutsam själv. Man vill så mycket, tänker så mycket, och ovanpå allt det där har jag ett helsike för stort hjärta som gör att jag tänker på andra istället för på mig själv. Haha, vem sade att det är lätt att bestämma sig?

Nu väntar jag på ett mail från huvudläraren som förhoppningsvis kommer svara på de grundläggande frågorna när och hur jag ska börja, om jag börjar. Ja, det är mycket som virvlar runt i huvudet om jag säger så. Åh, varför kan man inte bara slå näven i bordet och säga "nu gör vi såhär"...? Börjar allt mer ångra min livsfilosofi "Allting händer av en orsak" haha.

 

Hej! 

Lägger upp en inlägg medan Alvedonen fortfarande verkar och får mig att vara någorlunda klar i huvudet. Halsen gör Gud förbannat ont och febern regerar just nu, men det kunde varit värre OCH jag är glad att jag gör bort det nu och inte nästa vecka när vi åker till Grekland. Regnet öser ner, det är ett riktigt höstväder ute och jag skulle egentligen jobbat men nej du, det orkade jag definitivt inte när väckarklockan ringde. Usch.

Igår fick jag tre mail. Tre mail som alla skulle styra in mig på en annan väg än den jag nu går på. Det första var ett mail från bokförlaget, där killen som ringde mig för drygt en månad sedan undrade hur det går med bokskrivandet, om det blir något tryck i höst. Det andra mailet var att vi får ta en lägenhet om vi vill, i Kalix, en trea som är dubbel så stor som den vi nu har. Och det tredje mailet var ett "Grattis! Du har kommit in på Arkeologiprogrammet i Umeå!" och alltihopa gjorde mig fullständigt mållös. Boktryckandet är jag det klara på, men det andra?! Just när vi börjat prata om att flytta och resa och så vidare, får jag ett mail om att vi har en lägenhet att bo i om vi vill, och en treårig utbildning som väntar på mig trots att jag varit, (är ???) den 14:nde i reservkön. Jag började läsa Arkeologi A på distans förra veckan, men det här är en treårig utbildning, på skolan... som jag egentligen ville gå från början.

Och så just när man bestämt sig för att läsa Arkeologi på distans får jag det där mailet om att jag har en plats på utbildningen, på själv programmet, om jag vill. När jag vill. Gud så det snurrar i huvudet alltså. Vad ska man välja? Vad ska man inte välja? Det är så många faktorer som avgör, inte bara det mitt eget hjärta säger, och hjärnan och hjärtat säger olika. Det är inget bra att bestämma sig när halsmandlarna är golfbollsstora och man i det mesta bara vill ligga kvar i sängen och dra täcket över huvudet. Jag både vill och inte vill... jag är både feg och inte feg. Vill. Vill inte. Så mycket att fundera på att man blir tokig. Allting händer av en orsak, visst, men när man kommit till ett vägskäl utan att egentligen själv valt det och nu bli tvungen att välja en av dem... det är svårt. Svårare än jag någonsin trodde att det skulle vara. För att inte tala om den väg jag färdas på just nu  - "läs det du läser nu på distans och flytta någonstans annanstans/stå kvar på samma ställe som du gjort i flera månader" som också betyder mer än jag trodde. 

Där finns min fasta punkt, allt jag någonsin känner till. Min familj, mina släktingar, som jag kan besöka när helst jag vill. Nej, jag får fundera vidare, har till fredag på mig. Och jag mår ruskigt dåligt för tillfället... återgår nog till min bok, tror jag. Det är en dag imorgon också... en dag närmare ett beslut.

Hej! 

Såg Dear John igår, blev ett antal tårar vill jag lova. Jag absolut älskar den filmen, näst efter Titanic är den den bästa jag vet. Det gör ju inte saken sämre att Channing Tatum är så grobianiskt jävla supersnygg och att Amanda Seyfried är söt som i en saga och dessutom kan sjunga... Visste ni att låtarna i filmen har hon gjort själv, sjungit själv? Morr. 

I love this place
But it's haunted without you
My tired heart
Is beating so slow
Our hearts sing less
Than we wanted
We wanted
Our hearts sing 'cause
We do not know
we do not know

To light the night
To help us grow
To help us grow
It is not said
I always know

You can catch me
Don't you run
Don't you run
If you live another day
In this happy little house
The fire's here to stay

To light the night
To help us grow
To help us grow
It is not said
I always know

Please don't make a fuss
It won't go away
The wonder of it all
The wonder that I made
I am here to stay

I am here to stay

Stay

Been up all night staring at you
Wondering what's on your mind
I've been this way with so many before but this feels like the first time

You want the sunrise to go back to bed
I want to make you laugh

Mess up my bed with me
Kick off the covers
I'm waiting
Every word you say I think I should write down
Don't want to forget come daylight

Happy to lay here
Just happy to be here
I'm happy to know you
Play me a song
Your newest one
Please leave your taste on my tongue

Paperweight on my back
Cover me like a blanket

Mess up my bed with me
Kick off the covers
I'm waiting
Every word you say I think I should write down
Don't want to forget come daylight

And no need to worry
That's wasting time
And no need to wonder what's been on my mind
It's you
It's you
It's you

Every word you say I think I should write down
Don't want to forget come daylight

And I give up
I let you win
You win 'cause I'm not counting

You made it back to sleep again
Wonder what you're dreaming

♥

Hej!

Max Payne är inte en av mina favoritkarlar utan orsak: "We are willing to suffer, to die for the things we care about. For love, for the right choices. Because of her, I had solved the case. My case. All of it. Who I am. Is it worth it? Saying that it never is would be a lie. Sometimes you get lucky. Sometimes, something good comes out of it. Something you know you wouldn't deserve in a million years. Something that gives you a reason to go on."

Ibland måste man stanna upp för att helt och hållet förstå värdet i det man har och det man gör. Och det som inte dödar, det gör en bara till en starkare människa. Idag var en sådan dag. Jag tänkte på Johan, på det vi har, och jag insåg att jag aldrig varit lyckligare, känt mig mer levande eller mer glad än nu när jag får vara med honom. Jag vet att jag bara är nitton år gammal, men... det känns så rätt. Det känns inte alls som de "förhållanden" man hade tidigare, då jag sade ja mest för att vara snäll, mest för att jag var glad över vissheten att jag var omtyckt hos någon trots att jag hatade att själv bli vald, jag ville välja själv.

Det tog tills 2011 innan jag klev in på Siljakontoret, och när jag gjorde det... så såg jag rakt upp i ögonen på Johan och jag tänkte då att om allt jag någonsin gjort har lett mig fram till detta ögonblick så är jag allt evigt tacksam. Jag visste att han var Han. Jag bara visste det. Vad än som hänt tidigare, det spelade ingen roll. Det var där och då och allt rumlade runt i min hjärna medan hjärtat rusade i bröstkorgen på mig och mitt synfält blev tillfälligt förblindat, allt jag såg var honom och hans leende, allt jag kunde höra var mina egna hjärtslag i öronen och hans, perfekta röst som långsamt frågade "Ska du på arbetsintervju? De andra sitter i köket."

Jag visste inte om han var gift, om han var tillsammans med någon. Inte heller om han hade barn, vad han hette, hur gammal han var eller någonting annat än att han var solbränd, muskulös, mörkhårig och hade ett leende som fick min mage att vända sig när jag iakttog det. De som känner honom och läser detta kanske tänker "men herregud, tänker hon så om vår Johan?" men faktum är... det gör jag. Jag bryr mig inte om vad andra tycker, om det är befängt att skriva ut sina innersta känslor, men det är min blogg som handlar om mitt liv, och i mitt liv finns Johan.

Ja, jag ville i alla fall bara skriva av mig, skriva att jag har stannat upp, andats ett par djupa andetag och tänkt på det jag har, på det som har gjort mig till den jag är. Ni får tycka att det är dåligt, ni får tycka att det är löjligt, befängt, töntigt, idiotiskt... men jag lever efter mottot "kärleken övervinner allt" och ett liv utan Johan... skulle vara väldigt svårt att tänka sig. Men om det skulle ta slut någon gång, om det mot förmodan skulle göra det och jag skulle knappt orka öppna ögonen för att då börja leva i en värld som han inte längre delar med mig, så skulle jag för alltid ha det här inlägget att gå tillbaka till, ett inlägg som jag kan läsa igenom, minnas, komma ihåg allt det som vi hade... allt det som jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva.

Egentligen hade jag bara kunnat säga "jag älskar dig", antar jag. Men tankarna svepte iväg med fingrarna och resultatet blev... detta töntiga, löjliga, idiotiska svammlet. Ja ja, jag älskar dig. Jag älskar honom. Förstår ni? Ni kan glömma allt det där andra om det blev för mycket att ta in, det räcker i alla fall med att ni vet att jag tycker om honom så himla mycket att jag skulle kunna... Nå nå, end of story. Godnatt. Ta hand om era nära och kära, för en dag kan ni vakna upp ensam och allting ni någonsin haft är för evigt borta. Tänk på det innan ni drämmer igen dörren framför hans eller hennes ledsna ansikte efter att ni i stridens hetta vrålat "jag kommer aldrig mer tillbaka"... för när ni kommer tillbaka, kan allt vara över. 

Hej!

Fredag idag! Jag ändrade lite på bloggens färger tidigare idag, vet inte om det syns så mycket men ja, vill ha det både personligt och varmt, liksom välkomnande på något sätt. Svart är inte vidare personligt eller välkomnande, inte för att jag vet om rosa heller är det men jag gillar det, så det får nog vara så här ett tag ;-) Nu sitter jag i Christers soffa i Piteå och slötittar på det näst sista avsnittet av the Bachelor och när han visade ringen han skulle ge till sin blivande hustru blev mina och mammas ögon såhär:    ungefär haha. Uj uj, den var gud nåde fin! Om jag säger såhär: Diamanter. I överflöd. Girls will always be girls, men jag höll på att trilla ur stolen när jag såg den. Maaah. 

Ja, annars då? Vi ska fara och kolla på en lägenhet i början på nästa vecka eventuellt. Men ju mer jag börjar fundera, ju mer skulle jag vela flytta ifrån Kalix. Jag vet inte hur, inte heller när eller om eller varför men jag har insett att så fort vi får sparken är vi arbetslösa (ja, det behövde jag i och för sig inte tänka länge på för att fatta) men det gjorde att jag blev klar i hjärnan. Vi kan inte bo här utan ett jobb, den saken är klar. Det kan vi faktiskt inte. Och jag vet inte om jag skulle vela det heller, stanna kvar alltså... jag har min familj, mina vänner, mina underbara släktingar, men ju äldre man blir ju tydligare är det att man måste stå på egna ben. Kalix finns kvar... och förhoppningsvis gör mina vänner det också.

Så vi letar och letar. Jag vill vara med Johan, det är det enda jag vet till hundratio procent. Och jag vill inte vara en bromskloss för honom, jag vill inte vara en tråkig flickvän som sätter ner fläsket framför fötterna på honom och låtsas vara trångsynt och inte inser vad som finns där utanför. För det finns så mycket att hämta, världen ligger ju framför våra fötter så varför ska jag sitta fast här och höra Johan längtansfullt sucka åt bilderna han har på Australiens natur? Varför ska jag sitta här hemma i Kalix när jag är nitton år och kan göra i det mesta vad jag vill? Världen finns där ute, äventyren finns där ute - och det är varje mans eget ansvar att grabba tag i dem och följa med i den livslånga karusellen. Och när man är less kan man bara hoppa av och följa med strömmen "hemåt" igen. Ens hem finns alltid kvar, det är möjligheterna som inte gör det.

Njut av varandra och av helgen så ska jag göra detsamma här i Piteå. Är ledig fredag, lördag och söndag och när Johan ändå jobbar så passar jag på att umgås lite med min mamma, syster och Christer på bortaplan, det kan man behöva ibland... och så kör vi med nya krafter på jobbet på måndag igen, då det bara är en vecka kvar till ett förhoppningsvis u-n-d-e-r-b-a-r-t Grekland!

Hej!

Vaknade två i natt av världens mensvärk, sprang runt lägenheten för att leta Alvedon då jag visste att vi hade en enda kvar, men inte kom ihåg vart den var... Och om man inte hittar den ropar man på Johan och han hittar den med detsamma, tack Gud för det tänkte jag och kunde somna om efter en halvtimme när det börjat hjälpa. Mensvärk är bland det värsta jag vet, det gör så förbaskat jävla ont, varför jag slutade med p-piller är ju för mig ett mysterium och som jag ångrar varje månad haha. Kopplar på ett leende när det ringer, ett leende som jag kastar bort så fort jag säger "tack, hej" och istället kvider till döds. Alltså det gör såååå ont. Vill bara lägga mig i en dubbelvikt hög mitt på golvet istället för över skrivbordet och inte röra mig på ett par timmar men nej, i det här fallet är pengar viktigare. Jag jobbar allt jag kan innan det är dags att sluta för alltid, tar på mig alla pass jag kan... stressen kan fara och flyga, jag kan vila första oktober.

Efter detta jobbpass väntar ledighet i tre dagar, det ska bli nådigt skönt. Måste börja planera vad jag ska ha med mig till Grekland och även skicka längtansfulla blickar efter min jättesnygga höstjacka på H&M som jag ska önska mig i förskottspresent av... någon vänlig själ som kan låtsas att jag fyller år i september och inte i april, haha. Vi har även bokat Tallinnresan nu så vi åker antingen 8/10 eller 10/10 och då kläckte jag idén, eller snarare frågan, om inte vi kunde ta en tripp til London när vi kommer hem. Vi hade ju tänkt stanna någon natt i Stockholm efter resan, men vid närmare titt såg jag att det kostar lika mycket att bo två nätter i London så jag blev som sugen på det, att pricka av en stad man vill besöka under livet :-)

Att det sedan finns Victorias Secret i krokarna gör ju det hela inte precis sämre. Allt jag ser är den rosa skylten, känner lukten av parfymerna där inne och känslan av världens mest sexiga behåar under fingertopparna och ja, det är min favoritbutik av alla i hela världen! I went crazy bananas in there last time, remember? Får be Johan hålla hårt i min börs när vi är där inne, annars finns det risk med att jag kommer hem med ett och annat, men å andra sidan... hur ofta är man i London och på en Victorias Secret butik? Typ, två gånger i livet? ;-) Och å den tredje sidan så... hur ofta är man på Victorias Secret ihop med sin pojkvän som håller hårt i två börsar, som man bara kan blinka åt och säga "välj nåt åt mig" eheheh, och svepa ut med händerna åt allt som finns där inne?! Jag längtar, om jag säger så!

MEN om man ska bortse från att jag är tjej + tonåring så ser jag faktiskt också framemot Londons kultur och historia och byggnader och restauranger och mysiga hotell och... Fast Victorias Secret är som en hägring i öknen, you won't know until you go there, that's for sure. ♥