Hej! 

Jag har faktiskt inte så mycket på hjärtat idag så jag lägger bara in en bild och säger ha en trevlig onsdag, vi har fått sommarjobb :) Man ska inte säga hej förrän man är alldeles över bäcken, fortfarande behöver boende lösas, men annars så har vi ett jobb från första maj och det känns sååå skönt.

Hej! 

Medan männen i familjen Isaksson låg i varsin soffa och såg på hockey satt jag med Damernas Värld i fåtöljen och följde med med ett lojt, ointresserat öga. Jag skumläste mest men snubblade över ett dubbelsidigt uppslag på den nya mascaran som kommit ut för inte så länge sen och den gör verkligen fransarna lika enorma som på bilderna företaget visar upp, den är heeelt gudomlig! Jag har tidigare provat både Colossal, False Lash Effect, 4 dimensions och Eva Longorias Million Lashes men den här slår dem alla både i kvalité och i pris. För 125 kronor får du underbart långa ögonfransar som inte smular under dagen, nya favoriten enligt mig! 

Det kanske inte syns så bra här men ögonfransarna blir på riktigt centimeterlånga   

Hej! 

Eftersom att jag ligger cirka fyra månader efter med min bok som skulle varit klar i november, allra senast i december vill jag sitta så mycket som möjligt med den innan tidsfristen helt går ut. Jag har gått en kurs i Kill Your Darlings och nu måste jag tuffa till den, göra den råare, för jag vill inte, lika lite som läsarna, sitta med en äcklig kärlekssaga femhundra sidor igenom. Jag vill att det ska vara toppar och dalar och visst är det också det i boken, men jag förlänger dalarna och gör dem lite mindre lättsmälta.

Men jag blir så fruktansvärt stressad. Johan kommer från ett håll, ska vi gå ut en sväng i det fina vädret? Timmarna passerar och det känns som att jag inte får någonting gjort....  Lägenheten måste städas, bytas sängkläder, boka tvättstuga, vika kläder, sätta in kläder, handla, besöka våra nära och kära, umgås med vänner, träna, diska, för att ingen gör det om inte jag gör det. Dammsuga har vi inte gjort på två veckor så jag tog fram den igår, tror inte ens att Johan har märkt nåt. Stress stress stress. Söka jobb. Utbildningar. Flytta. Jag måste få klart min bok NU för sen är det försent, sen är jag uppe i jobb eller studier....

Jag har sagt tusen miljarder gånger att nu är min bok klar men den är inte det, jag känner det, den är inte mogen, jag är inte mogen. Jag har inte skrivit så bra som jag kunnat - för tre år sen, fyra år sen när jag började med den var jag en annan person som skrev på ett annat sätt, och att blanda det med nu... Det blir sån skillnad. Jag vill inte vara den person jag var för fyra år sen i skriftlig mening. Och nu gnäller jag igen. Gud, jag brukar aldrig gnälla. Jag brukar alltid vara glad och leverera fina, trevliga blogginlägg, men nu är det stressen som skriver, inte jag. Jävla bok. Skriv dig själv, vet ja. Jag är less dig.

Hej!

Hade helt missat att det var skämtens stora dag idag, skadeglädjens dag! Känns sådär att komma på något riktigt fyndigt på en tio-tolv minuter till klockan slår om så jag tror jag låter bli, är supertrött från träningen och middagsätandet vid tio pga det sena träningspasset, ögonen faller igen mer och mer. Men vi har hunnit med att se Game of Thrones S03E01 som släpptes igår och jag är käääär men sur, skulle gå in på CDON:s hemsida häromveckan och då hade de böckerna på rea... Och naturligtvis, naturligtvis måste det komma upp ett pop up fönster på den fjärde med en egenkomponerad text vid sidan om: "Äventyret fortsätter! Alla är nu döda, han och han och den och den och hon och den..."

Varför i hela friden rulla upp den fjärde och inte första om man nu absolut måste?! Och varför skriva en egen "baksidetext" när den vanliga inte avslöjade ens namnet på nån!!! Jag ville inte veta att "alla är nu döda" när jag är på bok två och det finns fyra-fem till att läsa. Bajs och bajs och arg blev jag, började typ lipa när jag såg han och han och den och det i det nya avsnittet... Och jag bara visste att they're all gonna die... Nåja, inte alla förstås, men fler än vad som hittills kolavippat. Usch...

Och det var INTE ett aprilskämt! Nu ska jag stänga mina brungröna för idag, imorgon är en ny dag med mer träning på schemat :) Godnatt alla!

Hej! 

Jag hade helt glömt bort att lägga ut receptet på min blomkålssoppa märkte jag, oops! Mina mått är som alltid baserat på ögonmått och synvinkel men jag tror nog att jag fått ihop det så likt min soppa som möjligt.

Mättande blomkålssoppa LCHF med spenat

Ett halvt paket djupfryst blomkål

Ett par stycken djupfrysta broccoli

Djupfryst, hackad spenat (du ser själv hur mycket du vill ha i)

Salt och peppar (jag använde svartpeppar, vitpeppar,

paprikakrydda, lite chili och eh... citronpeppar)

En grönsaksbuljongtärning
En klick smör/margarin
En burk fet creme fraiche 

Bacon eller rårivna morötter som garnering

1. Koka blomkål, broccoli och spenaten i samma kastrull tills de blivit mjuka tillsammans med salt och en grönsaksbuljongtärning (eller sätt ner den på punkt tre). 
2. Häll av vattnet så att det bara finns litegrann kvar, det ska inte täcka blomkålen.

3. Häll i creme fraichen, rör om med en slev. Salta och peppra. Gillar man vitlök kan man gärna ha i det också.

4. Mixa soppan så slät du vill ha den med hjälp av en stavmixer eller handkraft. Den ska bli ganska tjock i konsistensen.

5. Servera med antingen knaperstekt bacon ovanpå eller rårivna morötter. Båda alternativen är supergoda, baconet om du vill ha extra salt och morötterna om du vill ha lite mer att tugga på.

6. Ät och njut! 

Hej! 

Jag ska inte ge er en uppsats att läsa såhär sent en söndagskväll, men jag tänker säga ett ärlighetens ord. Och det är att jag är stolt och glad över den blogg jag skapat och byggt upp fastän jag inte trodde att jag var en bloggmänniska över huvudtaget. Jag har skrivit dagbok sedan jag var elva år gammal, fyllt två stycken och nu har jag övergått mestadels till bloggvärlden. Det jag vill få sagt är att jag menar vad jag skriver. Jag skriver om det som kommer ifrån hjärtat, även om det ibland verkar som att jag har åsikter från 1800-talet, som tex det att jag hatar ordet hen, ogillar feminister och deras åsikter, ser inget fel i att Johan är min stöttepelare och "herren i huset", att jag föredrar att laga mat och att diska och ha en fin lägenhet framför att dricka sprit, festa och leva rövare - men för den skull vill jag inte säga att jag är tråkig, jag är helt enkelt en fullt normal människa som vågar bjuda på sig själv i alla lägen - glad som ledsen :)

Jag kan inte låtsas. Jag kan inte skriva saker jag inte tror på lika lite som jag kan ljuga rakt upp och ner här i bloggen. När jag öppnar en ny bloggsida har jag ingen mall för vad jag ska skriva utan jag låter orden flöda av sig själva. Jag önskar att jag kunde säga att jag håller igen men det gör jag faktiskt inte, då får mina kompisars föräldrar, min farmor och farfar, arbetsgivare eller totala främlingar tycka vad det vill, men ni och de ska veta att allt det jag skriver kommer rakt ifrån hjärtat. Jag skriver inte om allt, såklart, men om det som cirkulerar runt ett liv med diabetes, tankar, kost, hälsa, träning, oro, stress, kärlek - kärlek till min underbara sambo, min familj, mina vänner - det ryms så mycket i mig. Mitt hjärta är stort som en hel ocean.

Jag är äkta. Jag låtsas inte. Undrar ni någonting, fråga! Jag tycker att det är jätteroligt med den ökade besöksstatistiken, har fått många fina kommentarer på sistone och tycker att det är så väldans roligt att skriva! Trots allt som har hänt på sidan om med operationen (som jag snart kommer att berätta med om, jag känner att jag behöver det för min egen skull) vågar och vill jag säga att jag älskar mitt liv, där jag är idag. Jag må ha ramlat ner i en grop här om dagen som resulterade i mitt gnäll-inlägg, men jag reste mig upp och jag VET att det kommer att göra mig och oss ännu starkare!

Johan betyder allt för mig, jag trodde inte att kärlek kunde kännas så här underbart, så fulländat, han gör mig alldeles kollrig fortfarande... Jag hoppas verkligen att det är vi livet ut, för det han ger mig varje dag bara genom att andas... det är ett liv jag inte skulle finna någon annanstans. Jag älskar dig ♥

Hej! 

Igår var vi som sagt i Luleå och åkte skridskor mellan hamnarna, superfint väder, en stor sol lyste på oss :) Sedan åt vi lunch/middag på Max och resten av familjen Isaksson blev klara och kom och hämtade oss. På kvällen dök Jens och Therese upp och vi såg Taken 2, grabbarna ville se Sinister men jag sade att om ni vill vara omringad av gråt, kräk, skrik och ett ihjälskrämt hjärta så varsågod men jag ser den INTE! då jag är så maniskt jävla rädd för skräckfilmer. Och jag klarar absolut inte av att se dem när det är mörkt ute och Johan har ett surround-system och stor tv... haha. Insidious och Drag me to hell är typ barnmat i jämförelse men de har jag lyckats pallra mig igenom när jag var YNGRE och MODIGARE och det var LJUST UTE och vi såg dem på en LITEN LAPTOP ;)

Usch och fy. Jag är sååå harig, jag klarar verkligen inte av såna filmer. Jag och Johan har inte sett en enda skräckfilm medan vi har varit tillsammans och det av en anledning, jag blir helt knäpp av sådana... Blodiga thrillers älskar jag i princip, men skräckfilmer alltså nä... det går bara inte.

Hej!

Ibland får man gnälla. Ibland får man vara en riktig bitterfitta. Ibland får man ta mer än man ger för att orka. Ibland får man inget annat än tystnad, där vissa förväntar sig att allt är tip top och precis som vanligt. Jag kan räkna på ena handens fingrar hur många som på riktigt frågat, "hur mår du nu?" sedan jag opererades. Och det är det jag tänkte gnälla om.

För att besvara mina "vänner" på den frågan. Jag mår skit. Det gör ont, det värker överallt, matlusten finns inte, jag känner nästan inga smaker - allt smakar papper, jag ältar, oron har vuxit sig så stor att jag blir rädd både för mig själv men också att gå utanför dörren. Jag är rädd för allt för att jag har förlorat så mycket. Jag har förlorat tron på mig själv, mitt självförtroende, min självkänsla, jag kan knappt göra mig förstådd för att orden fastnar i halsen och slår knut på tungan. Kort och gott - jag mår skit även fast jag ler och låtsas vara sååå glad och låtsas att allting är precis som vanligt.

Det är inte som vanligt. Jag står mitt i en livskris och vet inte hur nästa steg ser ut. Ärligt talat. Jag har inget svar på min egen fråga. Sen gör det så vansinnigt ont när folk stampar mig på tårna, spännet blicken i mig och vänder allt det mot mig, fastän de inget vet för de har inte frågat. Det får mig att kura ihop mig till en boll och krypa tillbaka till hålet jag kom ifrån och som jag trodde att jag kunde lämna bakom mig. Men jag kryper tillbaka dit, gömmer mig i mina egna tankar, för stunden. Det är bättre så. Man kan inte bli sårad av andras tystnad där. Man kan inte låtsas att andra bryr sig, för man känner ingenting. Inte där. Man bara är. Och väntar på att allting ska bli bättre.


Jag vill inte tvinga folk att bry sig, att ställa upp och lyssna på mitt gnäll. Jag vill inte slänga fram mina problem i deras ansikten, inte ringa dem för att klaga och bara ge dem dåligt samvete. Det enda jag skulle velat är att någon, någon gång frågade mig, och verkligen menade det: "Är du okej, Jennie?"