Jobbet slut för denna vecka och det kändes extra skönt att komma hem då Johan hade lovat att laga plättar till middag. Jag har sett framemot det ända sedan igår morse. Det var så HIMLA gott. När jag väl bestämmer mig för att sjunka ner i träsket gör jag det rejält. Två stora matskedar jordgubbssylt, stora klickar vispgrädde och så vira ihop plättan och in i munnen! Mmmm!!! Dagens första insulin på det och det visade sig vara för mycket då jag fick trycka plätta nummer tre timmen därpå för att överleva. Ännu mer grädde och sylt... ännu mer plättar... Mums!

Jobbet har flutit på bra i veckan och jag börjar få in jargongen nu. Ekvationerna ser inte lika skräckinjagande ut längre och mina jobbkompisar är så fina allihop. Satt i över en halvtimme och pratade diabetes med tre andra från en annan avdelning... en av dem har en dotter som vill börja föreläsa om vikten att sköta sitt blodsocker, speciellt runt en graviditet som är sååå livsviktigt. Hennes historia var fruktansvärd. Absolut fruktansvärd. Jag vet inte ens om jag vill skriva det här. Jag ville bara gråta och samtidigt slå en näve i bordet för att världen är så hemsk. Jag sköter min diabetes. Det skulle jag göra även om jag inte visste att jag väntade barn. För mig är det livsviktigt. Jag tänker nästan aldrig på hur hemsk sjukdom det faktiskt kan vara. Om man slarvar. Om man inte sköter sig. Speciellt jag som kvinna... jag kan förstöra betydligt mer än mitt eget liv för all framtid... och måste leva med den vetskapen under resten av mitt liv om det går illa. 

Jag vet att min diabetes kanske inte kommer att vara såhär medgörlig alltid. Jag förstår det. Men enligt alla de bloggar jag har läst och diabetiker jag pratat med som alla äter liknande kost så kan jag hindra sjukdomen från att vinna. Jag kan leva ett normalt liv minst lika länge som friska människor. Äter jag som jag ska och tränar ett par gånger i veckan så behöver jag inget måltidsinsulin. Jag går inte högre än 10.0 mmol/l trots plättar. Men att sluta med det... att börja äta massa pasta och ris och vitt bröd igen... sluta träna... sluta med grönsakerna... börja supa som fan och röka, strunta i att ta mitt insulin... Det fattar man ju själv att det är dumt även för en frisk människa, men för oss med diabetiker, kan det vara döden.  Diabetesen vinner inte över mig. Aldrig någonsin att den ska få göra. Jag tillåter det inte. JAG ska vinna över den. Jag äger min kropp, kan inte låta bukspottskörteln styra mitt liv. Jag har diabetes, ja. Men jag är inte diabetes. 

Ä ntligen hemma efter en halvdag på jobbet och en halvtimme på gymmet. Jag tränade löpning idag, intervallträning med lutning. Tuuungt! Det var fullt av folk redan vid fyra, men jag ställde in maskinen och tog av mig glasögonen, försvann in i min egna värld med sylvassa piskningar från den inre rösten - du ger inte upp nu, din jävel, du kan det här, det vet jag. Det är svårt att låta bli att jämföra sig med andra när man står där och inte orkar lika mycket eller länge, men idag struntade jag i det, jag var där för min egen skull och för mina egna mål, inte för den spurtande grannens eller hon där borta eller bodybuildern jag såg nere vid de fria vikterna. För min skull. Min. Jennies. 

Det är när man börjar jämföra sig med andra som de egna prestationerna faller i bitar. Det är då man tycker att ens framgångar och alla delmål man passerat inte spelar någon roll, "för jag kommer ju ändå aldrig orka lyfta lika mycket som henne, jag kommer ändå aldrig bli så stark..." Det handlar inte om dem. Det handlar inte om någon annan än dig själv. När du står där, sitter, går eller springer, vad vet jag, det du gör på gymmet... då ska du bara lyssna till en röst och det är det där jäkla anammat jag vet finns där inuti oss alla. Den där lilla, lilla rösten som piskar oss, som skjuter ut adrenalin i musklerna, som får benen eller armarna att orka bara lite, lite till. Visst fan duger vi. Var och en gör sina olika saker, lyfter olika, springer olika, men det vi alla har gemensamt är att vi är där för att kämpa. Kämpa för att bli smalare, starkare, snyggare, lugnare... För att få lite ensamtid, för att vinna den där bodybuilder-tävlingen, för att rehabilitera en gammal skada. Alla har sina olika mål och alla är lika viktiga. men framförallt kämpar vi för ett bättre, mer hälsosammare liv. 

Jämför aldrig din resa med någon annans. Du är inte någon annan. Och allting har två sidor. Jag har gått hela helgen och trott att min chef är arg på mig för att jag gick hem i torsdags med låsningen, för hon hade skrivit ett mail om att hon loggar in på min dator för att göra klart vissa, jätteviktiga grejer jag hade på agendan som inte kunde vänta. Så jag har haft ångest hela helgen och kommer till jobbet med svansen mellan benen på måndag, idag, och hon är lika trevlig och gullig som alltid och jag förstår ingenting... så hittar jag ett mail... skickat just före det där jag just beskrev, som på något sätt halkat undan: "Men gumman då!! Klart att du ska gå hem om du har så ont, det är ingen fara! Om du vill kan jag logga in på din användare och hjälpa till med några uppgifter om det är ok? Så sliper du drunkna på måndag!" :)

Döm inte allt du ser. Tro inte allt du hör. Det finns två sidor av allting... av allting. Och tji fick jag för min egen dumhet som inte tänkte på det... bara en hel helg med tankar på jobbet, tänk om... till ingen nytta. Dumt va :) 

Har ni förresten hört denna? Den här skivan har gått på repeat så himla många gånger hemma i huset sedan jag fick den av pappa som elvaåring. Lunatica - Fable of Dreams kom 2004 och är fortfarande mitt favoritalbum genom alla tider. De sjunger som ingen annan, om en annan värld, om fantasi och drömmar utan logik. 

Taggar: #träning #hälsa #träningsblogg #fitness #lchf #gym #sats #täby #stockholm #lunatica #musik #muskler #tankar #åsikter #ångest #citat #diabetes #diabetiker 

Sons of Anarchy sågs under fem timmar under gårdagskvällen och natten, sen var det ett par timmars sömn och så började karusellen om. Nu är säsong två slut och vi tittar upp och inser att det håller på att bli mörkt. Jösses. Vi har hittat nya avsnitt på Netflix, hade de på datorn också men det är ju så skönt att bara slå igång xboxet, lägga sig i soffan och så spelas avsnitten upp en efter en om man inte pausar då försås. Nu förstår jag äntligen vad de säger och tycker att serien är sååå bra, riktig nagelbitare emellanåt. Även om Jax inte direkt är någon snygging värd att hänga i granen ;)

Kycklinggryta på spisen, nyätna och snart på väg mot gymmet. Någonting måste man ju göra så att det känns bra i samvetet... eller ja det gör det ju, har varit så underbart att ligga uppkurad bredvid Johan hela helgen, men inte har vi varit produktiva. Fast såna dagar kan man också behöva ibland. Ladda om batterierna. Bara slöa, mysa. Så himla skönt. Ny vecka imorgon, nya tag. Men det är inte än. Det finns fortfarande en hel eftermiddag och kväll kvar att lägga beslag på... och det är precis vad jag tänker göra. ♥  

Mmmm... så sugen på ost och vindruvor. God ost. Och mitt nya favoritvin... det där utan alkohol. Jag köpte mörk choklad 70 % att tugga på tidigare idag och det tog bara en rand så var jag "mätt". Fiffigt och bra, lite roar små heter det ju. Men ost och vindruvor hade verkligen varit gott. Får ta en rödbets-smoothie efter att jag duschat tror jag. Har en detoxhelg nu med bara-bra-mat, morotssoppa till lunch och middag och så nu rödbetssmoothien till kvällen och morgonen, magnesiumtillskott och ProbiMage. Halsen river lite så det lenar skönt med mat gjord från grunden, bra mat med massor av naturliga vitaminer. Morotssoppan innehåller förutom de uppenbara även en stor bit ingefära och purjolök med antiinflammatoriska egenskaper. Fast äh, skit i det, det är fruktansvärt gott och det är huvudsaken ;) 

Nu är ljusen tända och duschen är igång inne i badrummet så dit ska jag nu bege mig. Johan på gym, jag hade för lågt blodsocker för det och var proppmätt, njuter av hemmahelg och hemmamys och tycker att helgerna är alldele för korta. Har även börjar slipa på ett nytt träningsprogram... igen... Men för att undvika skador som hände i onsdags måste jag stärka bålen och ryggen (så att höfterna stabiliseras). Så massor av långsam löpning, core och rodd i ett par veckor framöver så stärker jag mig själv sakta men säkert inifrån djupet. Utvärderingen får ske om en månad tänkte jag... ytterligar ett mål att jobba för detta år.

Fönstren vidöppna och den kalla vinterluften fyller lägenheten och tar med sig alla dammpartiklar ut. Sägkläderna hänger i karmen och i tvättstugan molar torktumlaren på de sista minutrarna. Det snöar och är uppehåll om vartannat och jag har sån energi trots min onda rygg, tänkte det är lika bra att städa så vi har fredagsfint här sen!

Det känns bättre än igår, Johan knådade och idag när jag var ute och promenerade så knakade det härligt och låsningen släppte markant - men jag tror jag håller mig från träningen till imorgon och på söndag, då får jag i alla fall ihop fyra pass den här veckan. Och det räcker gott och väl. Imorgon blir det ett konditionspass igen, ska börja kära mer sånt för att stabilisera upp kroppen från topp till tå - löpning ger otroligt till alla muskelgrupper och kan nog hjälpa mina stela höfter litegrann. Jag är inte så bra på det, just konditionsträning... har ju fått asma på senare dar??? och får ingen luft när jag springer ute, men inomhus går det bättre. Så nu ska jag försöka börja med det varann gång jag tränar. Många bäckar små. 

Jag har även flera idéer om vårt hushåll. Nya gardiner skulle inte vara helt fel, likaså en ny matta i sovrummet och ett överkast. Tror att IKEA eller Rusta får sig ett besök sen när jag får lön. Vi har bott här i fyra månader så det kanske är dags att börja flytta undan hyresvärdens grejer lite mer... jag har mina ideer som sagt, vi får se efter lönen hur det ser ut. Jag skulle till och med vela måla. Fotografera. Rita. Åh så kul. Skapa någonting. Men tills dess får jag använda händerna till städningen... och inköp av gomiddag... och göra mig fin inför kvällen... det är ju trots allt fredag. ;) fast Johan ska visserligen på AW ikväll... Justja! Nåja, jag får väl äta gomiddag själv och fara och dö på gymmet en sväng, skaka mina lurviga där... löpbandet kanske? Gammal-mormor-promenad?  Cykel? Eller nä... vi får se... är man skadad så är man! 

Benpasset igår måste verkligen ha tagit mer än jag trodde... brakade i säng igår vid niosnåret med feber och stumma, varma ben. Liksom hallå, okej. Varför. Och som om inte det vore nog vaknade jag i morse med ryggskott... eller låsning... mellan skuldrorna, och det gör så j&%#!"¤kla ont så jag inte precis känner mig sugen att springa ett maratonpass... eller ens två meter den stundande framtiden eller någonsin, hehe. Johan slutade fyra och for och tränade efteråt, men när han kommer hem blir det knåda och trycka och förhoppningsvis släpper det då. 

En annan grej som hänt under dagen... jag fick personligen mail av synskonline.se som berättade att jag hade ett fritt 50-minuterssamtal att hämta ut i helgen, värde 1000 kronor! De hade hittat min blogg och sett att jag skrivit om andlighet och det stämmer ju, så nu får jag alltså ringa till en sierska/spådam/andlig människa... om jag vill, och fråga om precis vad jag vill. Jättekul och jätteläskigt tycker jag... jag har sett för många skräckfilmer... brrr. Vad frågar man? Vad vill jag veta? Jag tror ju faktiskt på sånt. Ska jag fråga om tidigare liv... om min skyddsängel, som följt med mig i alla år...? Vem hon är? Om min synskhet som barn som nu "växt bort"...? Om mina många deja vys? Varför alla barn och djur dras till mig på ett sätt jag inte kan förstå...? Jag har ingen aning och jag är jättenervös haha. Om det är någon som har erfarenhet av sånt får ni gärna höra av er - innan söndag, för då måste jag ringa senast för att ta del av erbjudandet... Jag tror ju att allt händer av en orsak och kanske var det meningen att jag nu skulle ta steget och ringa en spådam, jag som funderat på det väldigt länge men inte vågat :) 

Taggar: #tankar #funderingar #spådom #spådam #andlighet #medium #utvald #jennize #låsning #träning #hälsa #fitness #benpass 

Har befunnit mig på gymmet nästan hela morgonen, blev två och en halv timme inklusive dusch och bastu och diverse ritualer. Benpass med skivstång och kettlebells och en massa strechning då mina höfter är jättestela och jag svankar när jag gör benböj. Lite slit och tänj och snart gick det jättebra. Igår kväll var jag, Johan och Johan och såg the Wolf of Wall Street på bio och den var faktiskt riktigt bra och inspirerande. Fördomar har vi alla och det är väldigt lätt att se ner på "de rika" och tänka att de är helt blåsta i huvudet och jätteytliga... men då får man tänka en extra gång, vad har de gjort för att hamna där de är idag? Hur har de gjort och hur är det möjligt? Deras resa startade också på noll en gång i tiden. Alla föds vi nakna.

Men jag blev lite irriterad. Eller mycket irriterad... När han åkte fast för svindleri efter att ha sålt aktier för många hundra miljoner kronor och blivit stormrik passade det plötsligt inte frugan längre, som ville ha skilsmässa och skulle då fan ta båda barnen med sig och han skulle inte ens få se dem mer. Och där har hon levt i lyx och flärd i tre år och fått allt hon pekat på och mer därtill och vänder ryggen till så fort saker och ting går lite snett och beskyller honom för det ena och det andra och det tredje (okej att han var drogberoende och allmänt irriterande men han hade sina anledningar). Det jag menar är att kvinnor har sådan makt. Jag som kvinna kan säga precis vad jag vill till min man om att jag ska ta barnen och om jag inte har några bevis på att jag är en dålig mamma så är det oftast alltid jag som får vårdnaden. Han behöver bara så mycket som gapa åt mig en gång och jag kan få honom fälld. Bara genom en fingerknäppning. Jag kan vifta med brösten och visa klyftan och använda kort kjol och jag får precis som jag vill, bara sådär. Jag är inte feminist och vill heller inte bli det. Det gnälls så mycket om sånt, att världen är så orättvis mot kvinnor.

Jaha... Liksom... det där med skilsmässan. Kvinnor har sån otrolig makt. Det pratas det minsann inte om. Det är kvinnan som bestämmer. Och det gör mig så arg. Det är naturligtvis inte ALLTID så, visst finns det undantag, men i grova tag så är det fasiken kvinnorna som har makten. I filmen sexvägrade hon en dag. Visade härligheten för honom men han fick inte röra. Han kunde inte göra någonting, för det var hennes val. Usch vad jag är trött på feministsnacket. De som gnäller har ingen aning om vilken makt kvinnor egentligen har. I Sverige, i alla fall. Klart jag tycker att det är jättehemskt med våldtäkter och elvaåriga flickor som blir bortgifta. Men hallå. Kom inte och säg att kvinnor inte har någon makt, för det är precis det vi har. Vi må vara det svagare könet, men vi har tuttar och rumpor och kan rock their socks off   huuuur enkelt som helst. Och den som säger tvärtemot är antingen lesbisk eller har för små tuttar. 

Det sägs att det finns sju dödssynder i världen. Jag tänker prata om en av dem. Lättja. Eller ett ord som de flesta av oss känner till, ett ord som de flesta av oss kämpar emot varje dag, vinst, förlust, vinst, förlust, förlust. Ett ord som är så starkt att det krävs total viljestyrka för att ta sig förbi det. Latmasken. Latmasken grep tag i mig idag. Ett löst grepp, från någonstans mellan alla soffkuddar, snälla Jennie kan du inte stanna hemma ikväll? Vi kan mysa, bara du och jag, vi kan äta gott - grönsaker med dipp och vi kan spela Tomb Raider till vi somnar med morgonrocken på och lägga ansiktsmask, måla naglarna, snälla Jennie, bara ikväll...

Klart att jag var sugen. Förbannat sugen var jag! Latmasken är ju en del av mig, en del av mitt inre. Den där lilla delen som allt för många människor inte klarar av att stå emot. Som jag inte klarat av att stå emot många, många gånger. Men när latmasken sätter in måste man stålsätta sig. Titta åt ett annat håll. Tänka att vad får jag ut om jag stannar kvar i soffan idag också precis som jag gjorde igår, och dagen före det. Vad får jag ut att stanna hemma och se skräpteve, jämfört med om jag ställer mig tjugo minuter på crosstrainern, jämfört med om jag lyfter två hantlar tio gånger eller gör femton benböj hemma i vardagsrummet? Jämfört med om jag slår den där jäkla säcken så hårt jag kan i trettio sekunder. Du kan tänka positivt och du kan tänka negativt. 

Latmasken är negativ. Latmasken vet att träning är jobbigt. Men livet ska inte vara glasklart och rosenrött. Livet ska vara hårt och svårt ibland för annars kan man inte uppskatta de bra sakerna man faktiskt har. Du kan inte vara på toppen om du inte sett botten. Att sitta hemma i soffan förändrar ingenting. Men tänker du positivt, att "om jag tränar idag så kan jag sitta här hela kvällen imorgon" istället för det negativa, "jaha inte blev det nån träning idag inte, att jag aldrig lär mig, suck och pust och stånk", som suger så oändligt mycket livsenergi ur kroppen och lämnar dig lealös, tom, tyst.

Vardagsträning behöver inte betyda att du tränar så hårt att du har astma och inte får luft, att det svider i armarna och händerna plötsligt förlorat sin greppstyrka och benen inte längre bär dig. Så länge du reser dig upp, gör step up på din köksstol, bench dips från soffbordet, benböj och utfall och armhävningar mot samma soffbord... bara NÅGONTING som får svetten att lacka i en kvart så har DU vunnit mot latmasken den här kvällen. Det är sant så som jag säger, efter ett träningspass känns soffan skönare än någonsin, då man VET att man har gjort sig förtjänad av att sjunka ner bland dynorna. Latmasken var på mig idag. Men latmasken vann inte. Jag gav henne en snyting och jag gick till gymmet. Det var jobbigt. Men jag gjorde det. Jag vann.

Varje gång någon frågar mig: Varför tränar du så mycket? Varför äter du som du gör?

Så säger jag...

Varför gör inte du?