Människan är inte skapt för att hälla i sig socker, det vet vi alla. Men när jag såg hur mina kollegor hällde upp liter efter liter med saft och fika i mängder, muffins, gifflar, bullar till barnen som skulle dyka upp inom kort rös jag litegrann. Ganska mycket, faktiskt. 

Så mycket att jag kommenterade det vid lunchbordet, sittandes över en tallrik kalops/köttgryta med massor av grönsaker och två små potatisar. Men det är inte lätt att lära gamla hundar sitta. Det är inte lätt att ens få dem att försöka förstå. Det är som att en gräddigare livsstil skär i ögonen på folk. Och ändå är jag ingen extrem sådan. Helfet creme fraiche i matlagning och dippen, lite vispgrädde i teet, riktigt smör att steka i. Mycket grönsaker, fet fisk, äggröra, bacon, rotfrukter. Och alla mina tester från sjukhuset var normala. Alla mina tester var perfekta. 

Nåja, personen i fråga tyckte att barnen var värda lite godis så här en onsdag, skrattade åt mig när jag föreslog att en  fruktsallad hade gett ett jämnare humör och bättre koncentrationsförmåga. "Som att du aldrig äter fika eller dricker saft, då?" frågade denne. Nej, svarade jag, det gör jag inte. Och när jag får barn kommer de inte heller äta det på daglig basis. Vad är det för fel med det? Vad är det för fel med att ge barnen bra mat så ofta man kan? Se till att de håller sig borta från socker och gluten i mesta möjliga mån? 

Då hurvade personen på sig, fnös igen och sade att en torftig fruktsallad är väl inte lika gott som fika. Barn vill ha fika hellre än tråkiga fruktsallader, det vet ju alla. 

Jag klarade inte av att äta godis när jag var liten. Jag blev hypad, speedad, galen. Jag kunde inte sitta still. Jag kunde inte behärska mig. Varför skulle jag vela göra så mot mina barn en lördagkväll innan de ska gå och sova? Ge dem falsk energi och ett beroende efter mer? Om de ärver mamma-mormor-mormorsmorsmagen så tål de inte laktos och är redan känslig mot gluten. Jag kan inte styra över vad de får för mat i skolorna, men jag kan styra över vad som serveras hemma hos oss. Och när man läst in sig på mat, när man sett vad som funkar, när man vet vad som fungerar, varför hoppa över skaklarna då? Barn ska vara barn säger dem. Ja, barn ska få vara barn. 

Men det är fan ta mig inte barnplågeri att servera fruktsallad istället för gifflar och BOB-saft. Varför måste man ideligen mata dem med Frosties och Kalaspuffar så att de är hungriga igen om en och en halv timme? Varför är man en bra mamma om man gör det? För att alla andra gör det? Kan någon nämna en enda bra anledning till att proppa barn fulla med socker så jag kan förstå. Nämn även då vad som är så hemskt med en hälsosam livsstil, var någonstans barnet kommer i kläm, så jag vet. För jag vill veta vad det är som gör att vi måste ge våra barn godis till frukost. Snabba kolhydrater efter en fotbollsträning är ju givet. Långsamma kolhydrater före är också givet, det handlar inte om det. Det handlar om vad som är så förbannat fel med den där fruktsalladen. Vad som får vuxna människor att se rött vid tanken på att ersätta bullarna mot det.

Ja vi klagar inte :-)

Long time no seen. Jag lever, jag har bara påsklov. Igår fyllde jag 21, så nu är jag officiellt vuxen i alla länder, buhu. Johan är också ledig så vi har tillbringat dagarna med utomhuspromenader, gymbesök och lite shopping och restaurangätande, filmkvällar i soffan och umgänge med Johan nummer 2. Har även tänkt boka en hemresa här nu snart, de kommande två veckorna är ju tredagarsveckor så då tänkte jag passa på, har inte varit hem sen i julas :-) 

Nu står mer tvätt och gymmande på agendan, jag har ju som mål att bli i så bra form så jag skulle kunna söka till Gladiatorerna haha. Om det nu går så långt som dit spelar ingen roll, men det är mitt mål med träningen nu. Jag vill fortfarande ha mina slanka kurvor men magen ska stabiliseras och jag ska minska i fettprocent. Vi åker ju utomlands om en månad och då vill man ju ha något att visa upp ;-) Och jag blev såååå glad igår när jag orkade köra 2x6 med fjortonkiloshantlarna i hantelrodden! Fjorton kilo, jääää! Det tar sig! Har även hunnit beställa två bikinis till resan, mina andra har på något sätt försvunnit så det kändes som en bra idé. Nu längtar jag efter varma dagar i solen med min man... Grekisk mat och upptäckardagar. Det är inte länge kvar nu. Det ska bli så jäääkla skönt så jag vill gråta av lättnad. 

Rhodos 2012, unga och vackra. Var tog tiden vägen? Snart treårsjubileum! 

En underbar - och lång! - helg har passerat då jag tog helg redan på onsdagen. Tvåhundra sidor är skrivna, jag har passat på medan Johan har jobbat och sen har jag lagt ett par strötimmar här och var, filat och slipat och utvecklat. Det känns nästan som att jag skulle kunna stänga in mig i ett kontor och skriva tills boken blir klar, som att jag inte har tid att lämna hemmet... 

Men imorgon är det tillbaka till jobbet som gäller för bägge två och sen benpass på gymmet när jag slutar. Jag har fått konstiga ont i halsen och täppt i näsan-anfall när jag går ut så jag vet inte hur det går med löpandet, blir i så fall på bandet. Jag har hunnit med tre pass där sedan onsdag, fick hjälp med marklyften av en jättetrevlig karl i pappas ålder och fått beröm av Börje Salming haha. Nu har vi precis sett Jurassic Park 1, nötat hela Breaking Bad säsong 2, Johan har lagat middag och så är resan bokad i maj.

En jätteunderbar helg och nästa blir lika lång den. Både jag och min man är lediga och sen är det någon som fyller år också på långfredag. That would be me. I alla fall, jag tänkte bara skicka ett livstecken och inte bara utklipp ur boken även om det är den jag lever för just nu. Boken, tuggummi och te. Jag åt mitt första mål mat vid två idag, det blir som att man glömmer äta när man är så inne i sitt författande. Synd att jag inte är överviktig, jag hade rasat en hel del kilon efter det he he. Nåja, ny arbetsvecka till veckan och sen kan jag köra igång på nytt med den. Mitt mål är att publicera den under 2014, då har jag jobbat på den i fem år (!).

Okej. Här kommer det. Fram med glasögonen, anteckningsblocket och pennan. Öppna era sinnen och tänk bortom alla ord. Eller nej förresten, tänk på dem. Gnugga energiknölarna och läs, och låt mig för guds skull veta vad ni tycker. Skippa alla stavfel eller ändelsefel, för jag har inte korrekturläst som sagt. Här kommer en del ur fjärde kapitlet.

Titel har jag ej. En engelsk titel har jag, men det passar inte lika bra på svenska. The Silversword Secret. Så, bara läs.

Hon slog upp ögonen, slöt dem igen för en stund. Av alla de saker hon kunnat förvänta sig att se, tillhörde inte de isblå ögonen något av det. Hon undrade återigen om hon fortfarande drömde. Det gjorde hon inte.          
     ”Jaså, du är vaken nu.” Det tjocka håret hade lockat sig vid tinningarna. Han luktade skog och regn. Fönsterrutorna var strimmiga av regnvatten och herrgården var omringad av en tunn dimma. Inte konstigt att hon drömt om piskande regn mot fönsterglaset. ”Herregud”, mumlade hon och satte sig upp med stöd av sänggaveln. ”Var är jag någonstans? Och vad fan gör du här?”          
     Hon såg sig omkring. Rummet var litet och vitt med blankpolerat trägolv och ett skrivbord i bortersta änden. Hela kortsidan var täckt med inbyggda garderober skickligt och snitsigt utformat. Vid skrivbordet stod en gammal kontorsstol i trä med mönstrat sittunderlag och på den satt Johannes med ena armbågen stödd emot bordet framför och den andra armen hängandes över stolsryggen.                
     ”Du är i säkert förvar. Här, drick.” Han höll fram ett glas med något som Jasmine hoppades var apelsinjuice. Hon tog emot det och drack med giriga klunkar. Det kände strävt emot hennes strupe. ”Var är jag?” upprepade hon och ställde ner det på det matchande sängbordet i mahogny. Magen kurrade av en hunger hon aldrig tidigare känt. ”Och vad gör du här?”
    ”Du är fortfarande kvar på Västernäs om det är det du undrar, även om jag gärna önskade att du befann dig tusentals mil härifrån. Det ska vara släckt och tyst klockan tio i stugorna och vad händer? Jo, jag får leta efter dig halva natten. Halva, jävla natten.”                
     Hennes ögon smalnade. ”Det hade du inte behövt göra”, sade hon snävt. ”Jag behövde ingen hjälp av dig.”
     Han grymtade till, en blandning av medlidsamhet och irritation. ”Jag såg dig försvinna bort efter ån och när du inte kom tillbaka på ett par timmar började jag fundera. En fullständigt normal reaktion för en herrgårdsägare med femtiotusen hektar mark med diverse terräng, ännu okänd för en storstadsbo.”          
      Jasmine grimaserade. Det mindes hon inte. Hon visste att hon lämnat middagen och alla de andra, men hon hade ingen aning om hur länge hon varit borta eller hur hon hittat tillbaka till herrgården.                
    Johannes böjde sig fram och stödde sig på sina knän. Jeansen var slitna och nerstoppade i höga cowboystövlar. ”Letade du verkligen efter mig?” undrade hon, tänkte tillbaka på middagen och han glödande ögon som bett henne försvinna dit pepparn växte.               
     ”Ja, det gjorde jag.” Hans röst var lugnare nu. ”Jag bar dig hit”, fortsatte han som om det var den mest självklara saken i världen. Jasmines ögon smalnade på nytt medan hjärtat började banka i bröstet och hon lade på sig en högst värdig min.            
     ”Du klädde av mig”, väste hon, plötsligt medveten om att hon var naken så när som på underkläderna. ”Och jag är arg på dig för det.” Hon drog täcket tätare omkring sig. ”Faktum är att jag är väldigt arg på dig, när jag tänker efter.”           
     Han fnös. ”Och jag är fortfarande din chef, vilket gör mig berättigad till att säga och göra precis vad jag anser.”
     ”Det struntar jag i, jag tänker ändå skälla på dig. Du kan inte bara…”           
     ”Jag räddade förmodligen ditt liv. Du borde tacka mig för det.” Jasmine fnös högt. ”Jag befann mig inte vid någon tidpunkt det senaste dygnet i akut livsfara, förutom när jag blev jagad av en galen tjur mitt i natten. Du är ingen hjälte och jag behöver inte räddas. Speciellt inte från någon som dig. Jag gillar inte ens dig.”          
     ”Tro mig, det är ömsesidigt”, svarade han och reste sig upp. Jasmine hasade sig upp ur sängen med täcket hårt virat runt kroppen. ”Jag tänker inte tacka dig, och jag tänker inte ändra uppfattning om dig, bara så att du vet. Du må vara min chef, men du är fortfarande en idiot.”    
     Johannes stack in huvudet i dörröppningen och iakttog henne med hetta i de blå ögonen. ”Det finns frukost nere i köket. Jag föreslår att du går och äter innan de andra kommer in för lunch.”      
     Jasmine tog ett par snabba steg i riktning mot garderoben och fick syn på ytterligare ett par kritvita, snortighta ridbyxor som någon uppenbarligen lagt dig för hennes räkning. Hon drog på sig dem med ett tyst jämmer, lät dem glida över alla skrubbsår som sved av beröringen. Därefter stack hon armarna i t-shirten och drog collegetröjan över huvudet. Håret hängde ner som ett enda lockigt virrvarr över ryggen och brösten och hon såg hopplöst nyvaken ut när hon tittade sig i spegeln ute i hallen, men magen värkte efter en lång tid utan mat och hon skyndade sig ner för spiraltrappan.                
     Det fanns både äggröra och bacon. Jasmine slevade upp en ordentlig portion av de båda rätterna och satte sig vid långsidan av bordet och hällde upp ytterligare ett stort glas apelsinjuice. När tallriken var tom fyllde hon på det ännu en gång, lät sig väl smaka och inte förrän den sista skivan var uppäten kunde hon andas ut. ”Jösses”, muttrade hon och stödde sig mot sin högerhand.
    ”Kaffe?” Johannes klev in i köket. Hon hade inte hört honom komma. Hon viftade lamt på vänsterhanden och såg honom gå bort emot spisen. ”Hur mycket är klockan?”     
     ”Tio i nio”, svarade han. Han var blöt i håret, mer duschblöt än regnblöt. En svag doft av schampo fyllde köket. ”Ge mig en kopp, då.” Minuten därpå hade hon en rykande het kopp kaffe mellan sina händer. Hon såg på ångorna som bildades och försvann i den tomma luften, snurrade koppen mellan händerna i väntan på att den skulle kallna. ”Jag tänker inte be om ursäkt”, sade hon till den svarta massan. ”Det tänker jag inte göra.”     
     ”För ditt nattliga äventyr eller för gårdagens middag?” Han slog sig ner mittemot.            
      ”Ingetdera. Mmm, så gott det här var. Nej, jag tänker inte göra det, för jag har ingenting att be om ursäkt för.”
      ”Somliga skulle säga att en utspilld tallrik med varm köttgryta över chefens byxor är någonting att be om ursäkt för.”  
      ”Somliga skulle säga att hotelser om en uppsägning baserad på felaktiga, för att inte säga påhittade, grunder är någonting väl värt att be om ursäkt för”, genmälde hon.     
    Hon såg på honom. Blicken i hans ögon gick inte att tolka. De utstrålade både isande kyla och oerhörd hetta som spred sig längs efter kroppen på Jasmine, och det var inte bara kaffet som gjorde det.

Uppdatering bokfront.

Skriver en sida, går tillbaka två. Eller tre. Eller fyra. Jag vill göra allt på en gång men jag vet ju att det funkar inte så. En dag i taget. De är fortfarande på förstadiet, de retar sig på varandra men ändå finns det någonting där som pyr. De har ännu inte kommit fram till den där svettiga affären som gör att luften sprakar om de så mycket som tittar på varandra, men det kommer. Det närmar sig med stormsteg.

Jag vill skriva om en stark huvudperson. Inte någon man tycker synd om, som de flesta YA-böckerna handlar om idag. Jasmine har vänner, kärnfamilj, är omtyckt av killar men faller för fel sort såklart. Hon är klipsk, söt, rastlös, stolt - ibland tjurskallig. Hon trampar ofta rakt ner i klaveret utan att tänka sig för. Hon gör det som faller henne in även om det handlar om en svettig affär med en rik herrgårdsägare. Vilka böcker är så idag?

Jag vill inte gömma mig bakom en mesig huvudperson längre. Jag vill visa att det finns sjutton-artonåriga tjejer med skinn på näsan. Som mig. Som jag var. Jag gick min egna väg. Trampade i klaveret många gånger och blånade folks tår mer än en gång. Jag vet inte hur man ska bete sig som en tjugoettåring. Jag hoppade liksom över det där festa natten lång och komma hem klockan fem på morgonen och gick rakt in på samboskap och jobbmöjligheter, för det var precis det jag ville göra.

Jag var aldrig ung och dum. Klart jag gjorde misstag, men aldrig katastrofala sådana som inte gick att rädda. Jag föll för killar som inte var benägna att älska mig tillbaka på det där sättet jag önskade, jag snärjde slutligen in mig med min... chef (Johan) vilket kanske inte egentligen var så himla bra, och det är väl det största problemet jag har, beroende på hur man ser det - mitt stora hjärta. Mitt stora, blödiga hjärta som liksom snärjs åt varje gång jag far med fingrarna genom Johans hår och tårna drar ihop sig av kärlek. Det känns som att jag har väntat på honom i hela mitt liv.

Jag ville skriva. Och nu skriver jag.

Jasmine är lika mycket jag som hon är lik någon annan. Vi är lika i mångt och mycket men vi är olika i det mesta. Boken är inte min historia. Det är hennes.

Imorgon kommer ett litet tjuvkik.

Ett litet.

Bra/dåligt? Säg till då.

Hundrasidors nybok-jubileum imorgon också. Det ska jag fira. Idag skulle jag fira min ensamma kväll med ost. Köpte fel ost. Dyr, fel ost som inte smakade någonting alls. Mindre bra firande. Äckligt. 

Jag såg en fråga hos Kostdoktorn alldeles nyss. Eller snarare en spekulation. Vad är det som gör att mer och mer vuxna människor drabbas av diabetes typ 1? Stress, sade någon. Medfött, sade andra, och en kombination av känslig mage där tarmluddet luckrats upp och kroppen på så sätt angriper sig själv. Alla alternativ har faktiskt en, vad jag tror, sanning.

Jag har känt av min diabetes hela livet trots att den inte bröt ut förrän jag var 18. Jag har inte kunnat dricka läsk, ätit godis, jag har mått illa, behövt pissa tio gånger på två timmar, blivit trött, seg, slut. Har det gått nog länge mellan måltiderna har jag blivit gnällig, nästan fått panik, mamma jag måste ha mat nu. Allt det har jag börjat reflektera över nu i efterhand. 

När jag fick min diagnos var jag mitt uppe i ett heltidsjobb som jag varvade med sista året på gymnasiet. Jag var igång från morgon till kväll, varje dag, jag vilade aldrig, jag hade ingen fritid. Upp halv sju på morgonen till skolan, sedan jobba fram till åtta eller tio, köra hem, äta, gå och sova. Slutade jag åtta hann jag i alla fall träffa min familj, men läxor, vad var det? Allt mitt skolarbete gjorde jag bort på skolan för jag hann bara inte hemma. Jag började känna mig trött hur mycket jag än sov, jag drack hutlösa mänger vatten och pissade tjugo gånger på en dag. Minst. Jag tänkte egentligen inte på orsaken. Jag var bara törstig, hela tiden. Otroligt törstig. En törst som inte allt vatten i världen hade kunnat släcka. Jag älskade mitt jobb. Jag levde för mitt jobb.

Och sen... BANG. Jag var så trött så jag knappt orkade mig ur sängen. En och en halvlitersflaskan på sängbordet var tom. Jag hällde i mig en till den morgonen. Tre liter vatten på tolv timmar. Sex liter vatten på arton timmar. Sex liter. Dagen därpå satt jag på en brits på vårdcentralen medan läkaren bekräftade det jag egentligen retan visste. Jag kommer aldrig att glömma den första gången jag fick en riktig insulinkänning där jag låg med slangar överallt. Jag kommer aldrig att glömma dagen när jag fick diagnosen som ställde hela mitt liv på ända. Ingen i min släkt har diabetes. Ingen. 

Jag vet inte vad som orsakade det. Jag har ingen aning. Men det här är min historia. Såhär gick det till. Jag var döstressad, lycklig, men stressad. Jag vet inte om det har med det att göra. Jag önskar jag visste. Jag undrar om det varit annorlunda om jag inte jobbat kvar, om jag fortsatt lunkat på i min vanliga takt. Det kan man inte veta. Jag kommer aldrig att få veta det. Men det är skönt att veta att man inte är ensam och att jag, med rätt sorts mat, bara behöver sticka en nål sex millimeter ner i huden en gång om dagen. Jag önskar att jag en dag kommer säga att jag brukade ha diabetes. Men allting händer av en orsak. Nu tränar jag fyra gånger i veckan och äter lågkolhydratkost som fått mig att må bättre än någonsin. Jag mår bättre nu än innan jag blev sjuk. Och bara det måste jag vara glad över. 

Just nu är jag så less på datorskärmen så jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag är så less på teknik, på att alla sitter lutade över sina telefoner på tåget och kommer få gamnacke inom fem år, en sån fruktansvärd gamnacke att ingen massage i hela världen kommer kunna råda bot på det. Och inte ens för någon egentlig nytta. De kollar Facebook, totalt meningslösa statusar, Aftonblaskan, Instagram. De spelar Candy Crush, totalt meningslöst spel som inte betyder någonting om samma fem år annat än missade upplevelser för att allting man ser är den där fördömdade telefonskärmen och inte på världen utanför.

Min telefon är trasig och jag känner mig handikappad. Det är så hemskt så jag vill grina. Det är inte hemskt att den är trasig. Det är hemskt att jag känner mig så tom utan musik på morgonen. Jag har inte näsan i skärmen men jag lyssnar på inspirationsmusik till min bok jag sitter och skriver framför skärmen när jag kommer hem, jag jobbar framför en skärm och jag är omringad av teknik. Jag vill inte. Jag vill bara sitta i en solstol vid ett hav så långt ifrån teknik som möjligt, jag vill inte behöva läsa "höga partikelhalter - sänkt hastighet" varje dag och andas in vägpartiklar varje dag, vägpartiklar som säkert fastnar i lungorna och ger dödliga sjukdomar åt var och en av oss gamar.

Jag vill bort ifrån teknik. Jag vill ut och resa, sitta i min solstol med en bok. Jag står inte ut med alla gamar på tågen och trafikljus och bilar och avgaser. Jag vill åka till en varm plats där de enda gamar som finns är måsar och flyger i skyn. Jag vill äta bra mat, nyttig mat, inte transporterad mat, jag vill odla min egen potatis och jag vill aldrig få igång min telefon igen, bara sitta där i mitt torp. En vecka. Två veckor. Två månader. Jag kvävs av all teknik. Inte undra på att kineserna högst uppe i bergen lever längst av alla i världen och är friskast av alla långt bort ifrån all teknik.

Jag menar inte att jag vill bli eremit. Jag vill bara ha min solstol och mitt citronvatten och ett parasoll för en stund. Bara en liten stund. Jag skulle göra vad som helst för det. Bara en enda liten stund bort ifrån alla bilar och avgaser och gamar. Bara en liten liten stund.