Idag är en sådan dag där man helst inte vill tänka det allra minsta. Illamåendet som började i lördags har inte gett med sig ännu, så fort jag känner lukten av mat mår jag illa. Jag har levt på knäckebröd i fem dagar nu, haha, och Johan är väl inte direkt glad över det om man säger så... Jag längtar verkligen till jag får gå hem för dagen då jag ska sätta mig framför datorn och finpolera lite på slutet av min bok, i hopp om att varenda stavelse, varenda mening, ska bli färdigskriven tillslut.

Inget som har något tips för hur man botar illamående? Loka med citronsmak hjälper till viss del men inte mycket... och det kan vara precis vad som helst som utlöser det, lukten av mat, tanken på mat, synen av mat. Usch. Men i och för sig kanske det har med ångesten att göra, biverkningar som sitter i ännu. Tankarna som bara åker runt, runt där inne i skallen kanske blivit så åksjuka att de inte orkar längre, och därför säger ifrån. Jag önskar att jag kunde göra detsamma, säga att nu är det färdighaft med ångest och osäkerheten och bli en normal, lycklig människa igen som inte oroar sig det allra minsta över vad som kommer hända i framtiden.

Jag vet att rutiner är det enda sättet för kroppen att återhämta sig, rutiner och semester. Jag har jobbat och gått skola varenda dag i över ett års tid så det har väl satt sina spår på stress-faktorn. Men semester...? Vem har tid med det? Jag hinner knappt öppna ögonen på mina lediga dagar och så är dagen redan slut, hinner bara andas ut så ska man till jobbet igen!

Missförstå mig rätt, jag älskar mitt jobb och det jag gör. Men det börjar bli svårare och svårare att stiga upp varje morgon när man börjar tidigt, börjar bli svårare att hålla upp den där fasaden att jag är och var skitbra på det jag gjorde och fortfarande gör. Jag sålde resor till höger och vänster för hutlösa siffror i månaden, jag blev omnämnd i flera, flera av företagets veckostatistik och tänkte att fan, jag är faktiskt bra på det här. Men gud, det var innan stressen kom. Innan hjärtat började slå oerhört fort i bröstet. Jag vet faktiskt inte varför det nu har börjat göra det igen, förmodligen på grund av hösten och att jag inte vet var vi hamnar. Men som allt annat så gå det ju över, det är bara inte så roligt att gå runt och ständigt må illa, få sitta ute och äta i restauranger även när det blåser halv storm, när stanken av mat där innifrån är för överväldigande. Men det finns de som har det värre, jag hatar att klaga och vara "sjuk". Jag är tåligare än många tror, tåligare än jag ser ut. Det är först när jag själv börjar klaga som folk fattar att det verkligen inte står till något vidare med mig.

Men äh... livet är som en brustablett, allt löser sig. Om ett år kan jag se tillbaka och skratta åt hur dåligt jag mådde "bara för att jag tänkte på det och det och det..." Och som farfar alltid brukar säga, vilken tid det än är på året; till jul har det gått över.

Nä, nu ska jag sätta gång och jobba igen. Lunchen är slut för idag. Jag ska hoppas och be och hoppas igen på att jag presterade så bra under juli så hotelltävlingen fick sig ett avtryck av min hand, även om jag inser att jag inte ens är nära en vinst. Everything happens for a reason, always be aware of that.

   

Hej!

Så var det dags att kravla sig upp ur sängen för ännu en dags jobb. Ikväll ska jag och min Bettan köra hela vägen till Kallax för att plocka upp pappa, förhoppningsvis orkar min gamla Saab den långa springturen. Frågan är ju bara om min far står ut med tanken på att inte åka BMW längs efter E4:n, och istället för 140 ligga och puttra i max 90... jag erkänner, jag kör inte alltid lagligt, inte alltid enligt hastighetsbegränsningen, men sedan jag började köra den gamla Saaben så insåg jag att det är slut med det... det går liksom sällan över 80, max 90 om jag har tur ;-) Men det han inte vet, det lider han inte av. Han fick sig faktiskt en helt underbar semester så han ska inte klaga - och jag ska inget säga förrän vi går ut till bilen, haha ;-)

Jag är trött som ett får idag och hade mycket hellre stannat kvar under täcket med Johan, men plikten kallar även om man var och rantade runt i Umeå hela dagen igår. Lägenheten vi var och såg... ååh, behöver jag säga mer? Jag tror stjärnorna dansar framför ögonen. En trea med en walk in-closet lika stor som ett pyttelitet sovrum, charmig planlösning, jättesnygga tapeter i vardagsrum och sovrum! Jag såg oss leva där, inreda där, bo där... men jag visste att det var en olycklig kärlek, för Johan är inte såld på att bo i Umeå och blev inte heller jättesåld på lägenheten. Och jag tänker inte välja mellan den finaste lägenhet jag någonsin sett och honom, han är värd mer än livet för mig. Lägenheter kommer och går, även om det inte finns någon som är lika fin och lika billig som den där... åh, usch. Jag önskar att vi aldrig varit och sett den, för då hade jag aldrig blivit kär och insett att det krockade med mina andra drömmar.

Vi vill båda till Australien, har så enormt sjukt mycket resfeber att det finns inte. Men om jag går skola i ett år till så är Australien minst ett och ett halvt år bort och jag vet att Johan inte vill vänta så länge med att fara. Det är så mycket som spelar in, väger upp och väger ner. Pengar... boende, jobb. Åh, ibland vill jag bara att allt ska flyta på lika lätt som rinnande vatten. Att man kunde bestämma sig, säga "Det här SKA jag göra nu, och det här ska jag göra sen". Vem vet hur livet ser ut ens om ett och ett halvt år? Då är jag tjugo, typ nästan tjugoett. Herregud. Och Johan är tjugosju och ett halvt då, haha.

Och ibland önskar jag att man bara kunde VÅGA. Släppa taget om allt man tidigare trott på, släppa tag om sina vänner och familj och bara resa iväg. Men hur ska man våga göra det? Jag vore ingenting om jag inte hade de vänner och den familj jag faktiskt har, men visst, jag har börjat bli mer självständig nu, är inte lika konflikträdd och hemmakär. Men det tar tid att utvecklas. För ett halvår sedan skulle jag inte haft en tanke på att flytta hemifrån - och nu när jag väl är utflyttad skulle jag nog inte kunna bo hemma längre, inte någon längre stund. Nu är det bara jag som behöver bry mig om det är stökigt, odiskat... Och Johan då, förstås.

Vad gör man? Hur gör man? Vad ska vi göra sen? Vad ska vi göra nu? Det enda jag vet säkert är att jag inte tänker göra någonting utan Johan, aldrig någonsin att jag tänker. Jag levde inte förrän han kom in i mitt liv, så varför skulle jag någonsin slänga bort den som är mittpunkten i det? Han kommer alltid att vara min mittpunkt, mitt livs medelpunkt. Alltid. Det finns inget annat. Så om jag måste säga nej till den lägenheten, fastän det svider, fast jag inte ens vet varför det svider. Vill jag ens bo där? Var vill jag bo istället? Var vill vi bo istället?

Jag gör det. Jag säger nej till den om Johan inte vill flytta dit. The things I do for love. Jag är inte naiv, i alla fall inte barnsligt naiv. Jag vet vad jag säger, jag vet varför jag säger det. Jag är inte beroende av Johan, jag måste inte ha en pojkvän. Ingen måste det. Jag måste inte lyda honom, inte göra honom till lags. Jag har mina drömmar även om jag är tillsammans med honom, och han har sina, obrytbara. Men när man mött den människa som förändrat ditt liv till det bättre, till det motsatta, och fått din jord att snurra och allt att bli så mycket bättre... kan man någonsin säga nej till det då? Säga nej till att vara med honom? Aldrig. Jag vill aldrig vara utan honom. En hel livstid är inte nog, det heller. No measure of time with you, will be long enough. But we'll start with forever.

Och vet ni? Imorgon ska jag och Johan på lägenhetsvisning i Umeå, en trea i utkanten av stan har vi fått sjätte tjing på!! :-) Så vi åker det första vi gör imorgon bitti, sova är för mesar och det får jag göra i bilen i värsta fall. Vi plockar även upp mamma i Piteå så att hon får följa med. Jag är så glad nu, det värsta man kan bli är besviken :-)

Hej! 

Underbart varmt väder idag och jag är inringd för jobb mellan 14:45 - 23:00, haha. Men jag är ändå så oerhört glad, jag satt senast igår och beklagade mig över att det snart är augusti och det har knappt varit över tjugo grader varmt. Idag när jag slog upp ögonen var det 37 i solen och 23.7 i skuggan, vadå leende på läpparna?!

Illamåendet som hållt i sig i två dagar efter ångestattacken har även den försvunnit, mer eller mindre. Och jag har suttit hela dagen och skrivit på min bok och nu tänker jag inte skriva en mening mer, för nu är den klar. Från början till slut. Alla de 510 sidorna. Öh, äntligen, eller vad säger man? Det tog bara en sisådär ett och ett halvt år att skriva första meningen till den sista... men mitt första projekt i bokväg är jag ännu inte riktigt nöjd med. Det är ännu ett trettiotal sidor som ska korrekturläsas men sedan, sedan kan jag också äntligen säga att den är klar, färdigskriven, finito.

Livet går bättre nu, det är då en sak som är säker - och jag hoppas att det håller i sig länge den här gången. Hösten är ännu långt borta och mycket kan hända innan dess, så varför stressa upp sig över någonting som man inte kan styra över? Allting löser sig i slutändan, och gör det inte det så är det inte slut ännu. Nåja, nu ska jag kila iväg till jobbet och till min finaste man :-D

   

Hej!

Jordens värsta ångestattack grep tag i mig på jobbet idag. Det var som att köra hundraåttio kilometer i timmen rakt in i en betongvägg - det tog tvärstopp. Det flimrade framför ögonen och svartnade sedan ett par sekunder när jag skakade på huvudet för att få bort känslan. Jag hade känt det komma, men det är så länge sedan jag hade en attack nu så jag nästan glömde hur det känns. Men bara nästan. Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag bara gick halvtid idag men var tvungen att tacka nej till en mamma- och systerdejt för att jag mådde så sanslöst illa.

Det är gräsligt att inte veta vad som är upp och ner på världen, att inte veta varför man får attackerna och inte ens varför de dyker upp. Men när de dyker upp undrar man om man ska gå under. Tankarna bara snurrar, utan början och utan slut. Missförstå mig rätt, jag är lycklig över mitt liv och det jag har, men jag vet att det finns mer att hämta där ute. Men förståendet säger en sak, hjärnan en annan och hjärtat en tredje. Den enda sak i hela världen som jag är absolut säker på är att jag aldrig vill mista Johan, men det jag blir så rädd för är att jag inte vet vart vi kommer hamna ens om en månad, ett halvår. Jag vill ut och upptäcka saker, tex Australien, ett land jag har dragits till ända sedan jag var liten och som jag alltid, alltid drömt om. Nej, jag längtar inte efter städerna, men landsbygden. Där det inte finns en granne på fem kilometers håll, där folk fortfarande bor och verkar, där de har sina farmar, bondgårdar... där de föder upp boskap.

Och Colorado, Texas, Wyoming... samma sak där, jag vill dit så jag blir galen. Jag kan inte förklara det, inte förklara just varför min kropp står i lågor varje gång jag tänker på de som bor där och vad de gör. Vad är det som lockar så ofantligt mycket med ogästvänlig terräng, urinvånare som har gjort samma sak i trehundra år, där deras gårdar är äldre än något annat och gått i arv, från son till son till son till son?

Jo, jag vill skriva. Jag vill skriva böcker om hur det är att leva där även fast jag vet att det redan skrivits massor. Jag vill känna hettan i luften, dammet som blåser upp när jeepar kör förbi, smutsen som rörs upp av hästars hovar, höra ljuden av en främmande stad, ett främmande land med en främmande accent. Och jag vill uppleva det med Johan. Med min familj, fast jag vet att de inte längtar efter just det - att åka dit, menar jag. Det har alltid varit jag som varit den mest äventyrslystna av oss alla, alltid varit jag som drömt om fjärran platser. Jag är ingen storstadsmänniska, ingen stadsmänniska över huvud taget. Jag vet inte var min plats på jorden är men trots - eller tack vare - att jag längtar så innerligt inför att få åka till de platserna jag just beskrev vill jag inget hellre. Jag vill dit.

Okej, det finns risk för att det här låter komplett hjärndött och det är jag medveten om. Men eftersom att jag aldrig någonsin fäst mig vid att folk skrattar bakom ryggen på mig tänker jag inte göra det nu heller, utan jag följer mina egna vägar och tankar som ångestattacken styrde in mig på och jag tänker inte sluta förrän den sista obehagliga känslan har lämnat mig helt och hållet.

Min hjärna frågade mig när jag satt där på golvet i duschen och inte visste vad som var upp och ner på världen, att varför gör du inte det som du vill innerst inne, det som du har drömt om så länge? Du håller redan på att uppfylla två av dina drömmar, varför inte infria de övriga samtidigt? Om jag ska vara ärlig har jag inte ett svar på det. Det är ju hur dumt som helst, jag menar, varför gör jag inte det? Varför? Det finns inget svar på det annat än feghet. Jag är feg. Jag är en riktig jävla fegis som aldrig någonsin har gjort saker som inte har innefattat min familj, inte förrän jag träffade Johan. Och vi kom fram till att vi delar på så många saker, så många tankar och åsikter och funderingar, vi delar nästan samma mål, åtminstone är de så oerhört lika varandra. Vi vill båda ut i världen, ut och se saker, göra saker, uppleva sånt som inte många andra gör.

Jag håller på att skriva en bok, det är ett av mina livsmål. Att skriva tillräckligt bra så att folk känner igen mina verk och vet vem jag är - "att skriva mig ett namn". Arkeolog har jag velat bli i alla tider... och det ska jag nu bli, åtminstone i teorin. Och sedan, förhoppningsvis bli så bra och framstående även i det att jag får fara utomlands och gräva... kanske, gärna till de platserna jag nämnde ovan, Australien eller Colorado...

Och det tredje är att se mig omkring i världen. Australien har alltid varit ett av mina livsmål, och vad har jag egentligen som håller mig fast? Ingenting! Jag har precis gått ut skolan, har jobb fram till augusti-september, tänker studera distans och får ett heldundrandes belopp av försäkringskassan i september därför att jag har diabetes. Diabetes har aldrig varit något jag någonsin velat ha, men bara för att jag är kroniskt sjuk och kommer vara det under resten av mitt liv tänker jag inte låta den stoppa mig i vad jag vill göra. Men vet ni varför? Vet ni varför jag vill göra alla de här sakerna, varför jag tror att jag kommer klara av dem allihopa?

Jo, just därför att jag har en familj här hemma, en familj som alltid kommer att finnas där och vänta på mig vart jag än befinner mig i världen. De har stöttat mig och min syster i allt som vi har velat göra och hela tiden sagt "sikta på stjärnorna, så kanske du i alla fall når trädtopparna!". Och nu när jag har blivit vuxen... kanske det är dags att vidga mina vyer, göra alla de saker som jag alltid har velat göra men varit för ung eller för feg för.

Nu är jag inte för ung. Jag är fortfarande ung, men nu är jag nitton år gammal. Jag har längtat efter äventyr hela livet. När passar bättre att åka ut och resa än nu? Jag är ung nog att klara av att sova på en bänk om det blir nödvändigt medan vi väntar på nästa flyg. Jag vet att min fantasi är större än andras och att jag är så oerhört naiv, men om man inte hoppas, längtar, vill... vart tar man sig då? Till kassan på Ica som trebarnsmamma?

Jag älskar barn. Jag vill ha flera stycken, fyra, fem, kanske till och med sex barn. Men jag vill uppleva saker först... och vem vet, kanske man fastnar där i vildmarken i Australien eller i Amerikas vila västern ihop med Johan, och skapar oss ett nytt liv där... ett liv som våra barn kan växa upp i... en egen gård, en egen farm med djur... mycket mark... en konststudio och ett bibliotek. Jag vill bli ihågkommen. Jag vill att mitt namn ska finnas kvar även när jag dör. Och om jag inte gör något åt det nu, när ska jag göra det? Om två år kanske jag är mamma, inte avsiktligt men... olycksfall i arbetet kan ske när som helst även om jag inte tänkt mig ens åt det hållet.

Nej, jag vill åka till alla de fjärran ställena och uppleva saker, uppleva så mycket att jag kan skriva mig en fantastisk bok om det sedan. Mitt hjärta må finnas här hos Johan och min familj, men min själ längtar efter att få bege sig ut i världen, sträcka på vingarna tillsammans med den finaste människan på jorden som jag är dödligt förälskad i... vi kan ju alltid vända om och flyga hem om det inte bär sig. Men om man inte har försökt... så kan man aldrig veta om det var värt det. Om det var som man trodde. Och även om det visar sig att det trots allt var helt värdelöst, att man kastade pengarna i sjön och tycker att amerikanarna eller australiens hetta var för mycket... så är man en erfarenhet rikare och kommer att därefter se världen med nya ögon. Världsvanare ögon. Och man börjar kanske drömma om någonting annat... någonting annat vi kan göra, någonting mer. För en sak är säker, det enda jag vet med tusen procents säkerhet... det är att jag vill göra allt det här med Johan.

Eftersom att inga ord räcker till för att beskriva det vi har låter jag bilden tala för sig själv. Jag har aldrig i mitt liv varit så lycklig och känt mig så hemma som när jag är med dig. Jag älskar dig nu, och jag har älskat dig hela tiden. Jag önskar att jag kunde beskriva det bättre än så, önskar att det fanns ett sätt att visa det för dig, typ öppna min hjärna så att du kunde se vad som fanns där (om man nu inte tar det riktigt sååå bokstavligt). Du är mitt allt i evighet, föralltid. Förevigt.

Ett år ♥♥♥

Och juste... Johan kommer skratta ihjäl sig när han kommer hem och jag säger det här åt honon: Efter en titt på youtube, där jag skrev in "Skyrim final ending" så såg jag... att jag redan spelat ut det. För öh... tio levlar sedan... Men spelet har ändå fortsatt i och med att det fortfarande finns massor av saker kvar att göra, men själva "huvudspelet" är färdighaft, det kommer ingen mer main quest och jag har dödat den största draken som hotade att ta över hela Skyrim, och jag fattade inte ens att det var slutet. Haha, såååå dumt. Kvinnlog logik när den är som bäst ;-)

(Ni som spelar det, kolla inte in denna video... eller gör det, för den är riktigt jävla superhäftig och snygg!)

Hej!

Nu sitter jag i en alldeles tom lägenhet och lyssnar på musiken och människorna utanför. Johan är i Luleå på bio och Frida for för... ett par timmar sedan, redan, hem till sig efter att vi sett första Ice Age och ätit räkmackor med majonnäs. Johan kanske skulle sova borta inatt och om han gör det blir det andra natten sedan april som vi sover isär, och jag måst medge att det faktiskt känns ganska så dåligt... Och man filosoferar i sin ensamhet om att man inte vet hur man ska formulera orden till den vackraste personen på jorden för att få honom att inse hur kär man faktiskt håller honom. 

Okej, jag erkänner. Ni som läser min blogg varje dag kanske förstår vid det här laget att jag är himlastormande jävla kär, men det gör inte jag. Jag kan inte förstå att jag varje dag får vakna lycklig, få leva lycklig och somna lycklig invid hans sida, en grabb jag drogs till redan första gången jag såg honom. En sekund tog det, och sedan var jag fast, på momangen. Det fanns inte ett uns av tvivel att jag inte skulle ha honom, vara med honom. Inte en sekunds tvekan, inte någonstans under de tolv månader vi haft och fortfarande har ihop. Imorgon är det trehundrasextiofem dagar sedan jag stod här, just i denna lägenhet, i mina slitna jeansshorts, min gröna, långärmade tröja och slängde ner handväskan med två kavlar i eftersom att vi bestämt oss för att baka bullar på vår första "träff" utanför jobbet.

Jag minns att en av bullarna blev missbildad, minns att vi skrattade som dårar åt den, minns hur han tog tag i mina händer och viskade "hej" i mina öron när han försiktigt dragit mig intill sig så att jag kunde känna hans hjärtslag, och sedan... sedan kröp jag in i hans famn och tänkte "det får bära eller brista, jag är redan såld och jag orkar inte stå emot längre". Det gör mig fortfarande alldeles sladdrig inombords och jag minns det som om det var igår det hände, haha :-)

Jag skäms inte för att jag säger det. Varför ska jag göra det? Jag tänker inte dölja att det är honom jag älskar, att jag önskar att det är vi för resten av livet. Jag vill det. Jag önskar det, det gör jag verkligen. Och de som inte står ut med allt smör jag sitter och häver ur mig... jag kan bara ursäkta, men samtidigt säga att det är vad som finns i mitt hjärta, som cirkulerar runt mig dag som natt. Jag kan inte dölja den jag är tillsammans med Johan. För första gången i mitt liv känns det som att jag lever på riktigt och inte bara lite halvt, liksom väntar på att något större, intressantare ska hända. Att få vara med honom... det gör mig hel, på något sätt jag inte kan förklara annat än att det bara är. 

Jag önskar att det fanns ord som kunde beskriva det, önskar att det fanns handlingar jag kunde göra så att han kunde se rakt in i min hjärna och läsa av allt det som flyger runt där inne. Det är antagligen kvällströttheten som talar nu, men det är just nu under de sena timmarna som jag brukar fyllas med en oerhörd mängd kreativitet och skapargläde. Varför inte lika gärna vara ärlig då också? Jag skiter i om jag inte skriver precis som alla andra bloggare gör, skiter i om ingen tycker att det är intressant. Det är min blogg och huvudsaken är att jag får skriva av mig, få utlopp för mina känslor och det som hänt under dagen. Det är klart att jag bryr mig om Johan skulle tycka att detta är höjden av pinsamhet, men det är som det är och han kan blunda och låtsas att han aldrig såg detta inlägg, haha. Att någon vill läsa allt meningslöst trams är bara ett plus i kanten och något som gör mig varm inombords :-)

You are gravity, when I'm upside down

You help me find a way back to the ground
And this is why

You're everything good, everything true

When all the world is fading

You're everyhing new

You are my eyes, when I can't see
When all the world is broken,
you will always be everything good