Hej! 

Den här filmen såg jag igår och den var faktiskt riktigt bra, fick någon slags aha-känsla när jag såg långhåren, skinnjackorna och brallorna och inte minst bilarna. Varför är Sverige så tråkigt nu för? Då såg alla ut sådär, körde amerikanare och var allmänt häftiga, nu klagar Sverige istället på hen och jämställdhet och Gud vet vad som jag inte ens orkar ta upp med tanke på att jag bara somnar av tristess. Nä jag tycker detta land och människorna som bor här ska skärpa till sig lite och inte ta allt så jäkla seriöst utan slänga alla sorger över axeln och LEVA LIVET... eller nåt åt det hållet, i alla fall. Det är inte vid datorn det händer, det är all annanstans! 

Mark Wahlberg var förresten ganska söt i långt hår och sin sorglösa attityd till skillnad från hans rollkaraktär i Max Payne (filmen). Jag gillar den här, lite annorlunda, lite bättre. Kolla själva! 

Hej!

Pappa, Anneli och Johanna kom förbi efter att jag varit ute och promenerat i det underbara vårvädret (bring the spring please???) och bjöd med mig på bowling. Efter en vinst och resten förluster gick jag hem, bytte om och sitter nu i Nyborg i väntan på Gourmet-middag "Fransyska med ugnsrostade grönsaker" a la P och A. Gymmet får vänta tills imorgon, blev ytterligare ett träningspass hemma på vardagsrumsmattan idag och det får räcka, man ska ju vila nån gång. Och bättre sällskap kan jag inte tänka mig för stunden :-)

Hej! 

Sitter i soffan och dricker te och lyssnar på Excalion - Wingman efter ett tips av pappa, har faktiskt aldrig hört dem tidigare men jag gillade dem direkt och här sitter jag nu, Wingman går på konstant repeat. Idag har jag varit på IKEA med farmor och farfar, överlevt första dagen på månadens härliga vecka (mensvärkens mekka) och kommit hem med två lampor och en stekpanna bland annat. Gick därefter på Coop och köpte skruvar till att sätta upp hyllorna i köket och jag lyckades! Så nu är hela köket i ordningsställt så när som på en matta som saknas. Vardagsrummet börjar likna ett vardagsrum med gardiner, fönsterlampor och krukväxter, en lurvig grön matta och en vansinnigt skön soffa. Åh som jag trivs ♥

Har precis slukat en tallrik korvgryta efter gårdagens recept, satte dit lite fler kolhydrater men äh, det är ju fredag. Tränat fyra gånger sedan i lördags, varav två hemmapass (armhävningar och magövningar jag hittade i iForm). Hoho vilken däckad fisk jag var i morse, armljumskarna ömmar och kombinerad mensvärk och träningsvärk är väldigt jätteskönt inte. Men mer ska det bli för jag har gett mig fan på att komma i min livs form. Nu har jag gymmat i snitt fyra gånger i veckan i elva veckor, två och en halv månad lite drygt och jag ser och känner skillnad både på kroppen och psyktet. Jag älskar det här, helt klart. Förstår inte hur jag kunde vara utan det så länge, vilket latdrev jag blev när jag och Johan blev tillsammans alltså, det är helt sjukt haha. Från att ha varit på gymmet ett par gånger i veckan till att inte vara där alls på mycket över ett år, inte bra...

Nä nu ska jag inte tråka ut er med en hel radda text, men livet känns faktiskt oerhört kul och inspirerande för tillfället bara att det känns så fel att skriva det... Jag vill inte skryta, men skriver jag hur fantastiskt jag mår så låter det precis som det och folk tycker att jag är dryg. Dryg är jag definitivt inte och vill inte framstå som det heller, hellre som levnadsglad och jag mår BRA, det känns som att jag äntligen landat nu, får gå här i lägenheten och dona och pyssla hur mycket jag vill... Det är mitt hem nu, vårt hem, vårt fina hem. Och jag antar att det är sant så som Johan säger, Yin och Yang. I höstas var jag nere, deprimerad, gick in i väggen och var alldeles för överstressad och hade miljoners med saker i huvudet. Nu är jag arbetslös och har ändå massvis med saker som snurrar men nu har jag liksom landat, insett att jag bor faktiskt här, vi bor faktiskt här, även om det är i Kalix så är den känslan oerhört skön. Jag vet inte hur länge vi ska bo här, men det gör ingenting. Det gör faktiskt inte det, för nu är allting bra. Nu mår jag bra.

För det här är hemma. Och när Johan kommer hem kommer han också att se det, att känna det, åtminstone så småningom när han har "landat" i tillvaron, han försvann ju så fort :-( Det här är vår fristad, tillsammans. Och det måste vara en av jordens bästa känslor - att veta att man kommit hem.

En dikt om livet

A thousand years,
a thousand fears,

a thousand tears

we shed

for each other,

like moth to flame,

a deadly game,

lost children

looking for their mother,

and when hearts sing

the music bring

magic

like no other

the winter cold,

no hands to hold,

the summer

brief

and sunny,

and in the mornings,
pressed

close to you

cherished moments,

tender, loving,

funny,

we danced

we laughed

we flew

we grew

we dared

we cared

more than any soul

could know

or reason,

the light so bright,

the fit so right,

for a hundred

precious

seasons,

the mouth,

the flame,

the dance

the same,

then broken wings

and treasured

things

in pieces

all around us,

the dream

the only one

I long for,

here or there,

our souls laid bare

a million years from now

my heart

will

ever

hold you.

Hej! 

Hoh vilken dag! Kunde inte sova igår kväll när jag väl gått och lagt mig, låg vaken till bortåt två och väckaren skulle ringa bara sex timmar senare. Avdelningen för felanmälan av vår lägenhet stängde nämligen 09.00 och vi har haft stock i avloppet sedan dag ett (som de förra hyresgästerna måste ha "glömt bort" att fixa). Halv tio dök de upp, fixade både det och alla hål ??? i badrumsväggarna från tidigare skåp och tavlor. Jag var trött som Gud vet vad men det fick lov att gå för kort därefter dök farmor och farfar upp på vad som skulle vara en snabbvisit, men de hjälpte mig snart att montera ner den gamla soffan, sätta upp nya gardiner och att packa upp nya soffan som jag köpte igår efter att TRADEMAX.SE idi#"¤#&¤erna BESTÄLL.INTE.DÄRIFRÅN ägnat sig åt falsk marknadsföring som hette duga - vår soffa var inte alls i lager som det stod på hemsidan och leveransen hem till vår dörr var oklar när den skulle ske. Kuuuul!

Så jag gick till Royal Möbler, hittade en jättefin soffa om än inte i samma färg som den vi ville ha och jag köpte den. Den är djup och lång och har jättebred divan så nu ryms vi utan att trängas :-) Och våra besökare också!

Sedan ringde farmor upp dem, idag alltså, och sade att hon hade ett otekniskt barnbarn, var själv inte så vidare teknisk och hade en invalidiserad karl så kan ni inte komma och hjälpa oss få upp den! Farfar och jag skrattade ihjäl oss inifrån vardagsrummet, vadå invalidiserad?! Farfar är frisk som en nötkärna om än lite äldre än vad en soffbyggare bör bara, men invalidiserad? Det kommer bli ett internskämt här framöver, det lovar jag ;-)

Pappa kunde inte igår men jag hade tänkt ringa honom idag och anlita honom som möbelihopsnickrare, men Royal Möbler kom och skruvade ihop den på fem minuter så nu får jag visa honom den i sin helhet istället! Egentligen borde jag ju skriva att jag byggde ihop den alldeles själv, men äh, jag är nöjd med resultatet och nu börjar lägenheten mer och mer att kännas som ett hem, vårt hem. Bara min man nu kunde komma hem också så är allting perfekt ♥

Och imorgon blir det förmodligen detta till middag efter IKEA-besök och gym. Ha en bra torsdag och fredag, alles!

Hej! 

I slutet av en diskussion jag förde med en tjej angående diabetes, själsliga murar och "taggarna utåt av en anledning" skrev hon det här som slutreplik: Du är falsk och elak, du ljuger och du är en jävla bitch och totalt jävla dum i huvudet. Du kan inte hjälpa mig och jag tar inga råd från dig. Du tror att du är älskad av alla, men det är du inte. (Och massa andra påhopp och saker som förmodligen gjorde tungan alldeles svart.)

 

Jag svarar då, till henne och till alla där ute.

"Jag vet mina brister, jag vet vem mina närmaste är och vad jag är kapabel till. Jag vet att jag inte har ett jättebra självförtroende, men det växer och det är på grund av de vänner jag har, min familj och Johan. Jag önskar dig all lycka i livet, chansen att hitta den rätta och han kommer visa dig att du var arg förgäves. För han kommer komma, förr eller senare. Likaså de äkta vännerna, de som älskar dig för vad du är och inte för den fasad du målar upp. Släng inte bort fler människor. Ta till dig av de som vill vara dig nära och tänk inte på ditt ex. Men vill du ha tillbaka honom, säg det. Säg vad du tycker, men ljug inte, och stå för det sedan, vem än som lyssnar, vad det än gäller. Tjejer är starka. Vi kan stå på egna ben. Men ibland är det väldigt skönt att ha någon att luta sig emot, som kan bära en genom motgångarna man möter. Och jag lovar dig, en dag kommer du förstå. "

Det är inte att vara svag. Det är inte att inte orka. Det är tillit. Tillit är grunden till allt. Trust built the world. Det är tillit till de personer som finns runtomkring, som vissa kommer att krossa dig, som vissa kommer att älska dig. Man kan inte veta allt. Man kan inte gå genom livet och tro att man aldrig blir bränd, lika lite som om man blivit bränd tror att det inte finns en bättre morgondag. För det gör det. Det kommer att bli ljusare bara man vågar chansa.

Jag har klivit på många minor. Jag kommer att kliva på många även i fortsättningen och jag kommer att bli sårad av de personer som står mig närmast, av de personer jag just lärt känna och de som jag ännu inte känner. Jag vet det, men det finns ingenting jag kan göra åt det, det går inte att ta omvägar förbi det, att gömma sig bakom en själslig mur. Att fela är mänskligt. Att vela är mänskligt. Men en sak kan jag göra någonting åt, och det är att släppa på försvarsmurarna och släppa in de som vill in. Det kan vara en dålig sak att göra så, men man behöver inte släppa in dem ändå in, inte ända in i själen. Men fyller man hjärtat med massor av saker, massor av platser, saker, människor, så gör det inte lika ont än om man bara har en sak där i, och så försvinner den, lämnar kvar ingenting utom sprickor, frustration, tårar, ångest, stress, förbannelse, ilska.

Jag är inte perfekt. Jag var inte den snyggaste tjejen på skolan, jag har umgåtts med fel personer i mina dagar, gjort förödande misstag, sårat dem som bara velat mig väl. Jag kan inte ändra på de misstag jag gjorde då, men jag kan se till att liknande saker inte händer igen trots att jag vet att jag förmodligen kommer trampa på minor även i fortsättningen. Men att fela är mänskligt!! Jag felar varje dag. Jag har ett så stort hjärta som släpper in sådana som inte ens behöver vara där inne, som inte vill vara där inne, jag bryr mig för mycket. Det är min största negativa egenskap, men samtidigt är det den jag är. Alla förtjänar en andra chans. Nästan alla.

Att fela är mänskligt. Att rätta till felen är starkt. Beundransvärt. Jag kanske är en bitch, jag vet inte. Men jag vet i alla fall vem vem jag är, vart jag står om än inte var jag är påväg, jag behöver inte hävda mig själv för någon. Jag är en obetydlig plutt i rymden för de allra flesta, men det gör ingenting. För jag är trygg i mig själv. Jag välkomnar livets äventyr vad än som har hänt innan den sextonde januari 2013. Man har bara ett liv. Varför inte se till att leva det till max?

 

   

 

Och så en låt jag egentligen hade kunnat lägga ut först och bespara er all text som kom ifrån hjärtat, när the Script ungefär redan sagt det i denna.

 

 

You can throw your hands up
You can be the clock
You can move a mountain
You can break rocks
You can be a master
Don't wait for luck
Dedicate yourself and you can find yourself

Standing in the hall of fame
And the world's gonna know your name
Cause you burn with the brightest flame
And the world's gonna know your name
And you'll be on the walls of the hall of fame

You could go the distance
You could run the mile
You could walk straight through hell with a smile

You could be the hero
You could get the gold
Breaking all the records that thought never could be broke

Do it for your people
Do it for your pride
Never gonna know if you never even try

Do it for your country
Do it for you name
Cause there's gonna be a day

When your, standing in the hall of fame
And the world's gonna know your name
Cause you burn with the brightest flame
And the world's gonna know your name
And you'll be on the walls of the hall of fame

Hej! 

Sitter och stirrar in i min nya bokhylla, sedan ner på de öh, fyra flyttlådorna som endast innehåller böcker och det i mängder och inser att ekvationen tyvärr tyvärr är olöslig, får hjärtesorg och kramas därefter lite extra med varje bok innan de åker upp i hyllan, blir fotograferade och skrivna "TILL SALU". Jag är en bokmal. En bokälskade bokfanatisk boksamlande bokmal. Jag älskar böcker. Böcker älskar mig. Jag har massvis. Hundratals. Och jag har läst dem alla, vet vad huvudpersonerna i varje bok heter, vem de är kär i och jag har tagit del av allas livsproblem, följt med dem längs vägen där nya problem uppstått och där gamla har ebbat ut och försvunnit, och sett dem gå i hamn, trygga, lyckliga, oftast, eller i bitar, som i vissa böcker. Halshuggna. Mördade. Eller bortrövade. 

Eller lyckliga i alla sina dagar, som i de flesta av Polluxböckerna, hästböckerna, jag fick två av varje månad i tre år. Resten har jag köpt, fått, hittat, tiggt till mig, gått med ljus och lykta till Blå Huset där de hade massor av böcker i en låda som jag alltid köpte, no matter what. Herrejösses vad jag har läst. Och vad jag är sentimental. Mina böcker är mina bebisar, varenda en. Nästan. Jag har minnen från dem allihopa.

Och jag har köpt en bokhylla för att få plats med dem alla, från när jag var fyra år och började läsa "Vi fem" av Enid Blyton, bara för att inse att de inte får plats. Inte alla av dem. Nio av tolv hyllor är redan upptagna och jag har två flyttlådor kvar, tre till och med. Håhå jaja. Åh hur sjutton kan jag välja vilka som ska vara kvar? Jag har till och med sparat mina gosedjur. Nästan alla. Kunigunda, en älskad kanin jag hade när jag var liten, blev kvarlämnad och till och med det sved. Vad är det för fel med mig? Hennes omgifte man befinner sig just nu i farmor och farfars bokhylla bakom glasdörrar där han är söndernött och alldeles, fortfarande, underbar. Indra, hans nya fru, eller ny och ny, de har varit ihop sedan jag köpte henne som elvaåring, finns i en låda ute i hallen och jag kan inte låta bli att titta dit med jämna mellanrum.

Vilket äventyr jag varit med om. Vilken barndom jag har haft. En trygg, fin barndom med massor av böcker och fina fina nallar. Jag har minnen från dem alla, även där. Jag minns hur jag vann Drutten på ett nöjesfält, hur (snopp)Dino (en brontosaurus min farmor har sytt som har en hals formad som en snopp, inte med mening dock) kom till mig, hur lycklig jag var när pappa och mamma köpte Nalle Lufs till mig och hur Kalle, Indra och Kunigundas man, har följt mig genom livet, hela vägen till farmor och farfars bokhylla när jag var tretton. Och hur Kalles son/bästa kompis Kalle har funnits där i fotändan av sängen varenda natt tills jag blev, hur gammal? Sexton, sjutton? Hur Rufs kom till mig, gifte sig med Indra när Kalle försvunnit och vilka "barn" de fick. Kalle var en tjej när jag fick honom. En fet liten kanin med rosa rosett mellan öronen och en blommig, rosa pyamas. Han har alltid varit Kalle för mig. Min första kärlek. Mitt universum, han har följt mig alltså överallt, till dagis, till skolan (i alla fall i början), på läkarbesök, till tandläkaren.

Kalle är värd mer än allt för mig. Mer än guld. Jag skulle varken slänga honom eller sälja honom för alla pengar i världen, inte ens för en miljon. Jag menar det. Det är inte riktigt detsamma med böckerna, men minnena är ändå så starka att jag fortsätter att stirra på lådorna, tänka på ekvationen (jag är inte duktig i matte) och hur jag ska gå vidare. Ibland är det skönt att bli vuxen. Ibland är det bara jobbigt. Det känns som att jag slits ifrån min barndom när böckerna inte får plats, när Indra ligger i hallen tillsammans med Nalle Lufs (deras björnbetjänt), Kanarieöarna-Rufs och alla barn, Lambi och Lambi mini och den numera grå, söndernötta Kalle bredvid Johannas minst lika söndernötta Kalle 2. Och jag vill bara ha kvar alltihop, som en sista länk mellan mig och mina tidigare år när pappa nu säljer huset och börjar ett nytt liv här i stan. That's life, jag vet det. Men det gör det inte mindre jobbigt ändå att bli vuxen... Inte under stunder som dessa.

Jag vill bara gråta som ett barn, leka som ett barn, lägga mig i sängen med alla böcker och börja om att läsa dem, en efter en. Tillsammans med Indra, Nalle Lufs, Kalle, Kalle och Kalle 2 (fast egentligen nummer tre, men alla heter bara Kalle) och Kunigunda och hela kaninfamiljen. Bokhyllan får jag tänka på sedan. Jag är snart tjugo år gammal och jag erkänner, öppet och ärligt, att jag älskar mina nallar och mina böcker. Jag ljuger inte och säger "nej fyfan, släng dem", fastän jag egentligen är ledsen innerst inne och inte vill annat än att behålla dem, bara för att det är töntigt att äga dem. Jag kan inte ljuga. Jag vill inte ljuga. Ärlighet varar längst. Det gör faktiskt det.

Ärlighet och Kalle.

Hej! 

Sitter och kollar igenom working holiday-visum, uthyrning av hus/lägenheter och jobb åt min kära man så att vi kan åka till Melbourne. För en sak är säker, jag åker inte utan honom. Det räcker med avståndet Kalix-Stockholm och att inte få se varandra på två och en halv vecka, men bor jag i Melbs och han i kalla Kalix, nä usch... Det vill jag inte. Men jag är så sugen på att åka dit med honom, jag drömde om Aussie land hela natten, haha. Vilket äventyr det hade varit och familjen verkar sååå härlig! Tänka sig, lillJennie från Kalix åker jorden runt med sin pojkvän för att vara borta i flera månader! 

För en sak har jag lärt mig nu när jag både är skollös och arbetslös. Kalix är ingen framtid. Här finns ingen framtid. Jag vill ut och vidga mina vyer, se andra saker. Kalix finns alltid kvar när man kommer hem igen, och personerna som bor här. Släkten. Familjen. Vännerna. Skype finns, flyg finns, mobiltelefon och brevpapper finns, mail! Och med Johan med mig klarar jag vad som helst.

Åh om Johan kunde komma hem så vi kunde diskutera, det är inte kul att göra det telefon- eller sms-vägen. Hade jag vågat åka så hade jag inte bara brytit alla mina säkerhetsbarriärer, jag hade även kryssat ett av mina livsmål, att åka till Australien. Jag blir nervös av bara tanken, men samtidigt så har Aussieland alltid lockat mig. Alltid. Det kanske är lite väl magstarkt att börja där på den första längre resan man gör men hallå... tjugo år gammal och arbetslös, vad gör man inte? Det är nu man ska åka för tusan! 

   

Och åker vi dit, till Point Cook, Melbs, så kommer jag ha min gamla brevvän från södra Sverige sedan 9-10 år tillbaka som långväga granne i samma by, samma förort, samma land. Hur liten är inte världen?! Åh om jag ändå skulle våga!