Hej! 

Hoh vilken dag! Kunde inte sova igår kväll när jag väl gått och lagt mig, låg vaken till bortåt två och väckaren skulle ringa bara sex timmar senare. Avdelningen för felanmälan av vår lägenhet stängde nämligen 09.00 och vi har haft stock i avloppet sedan dag ett (som de förra hyresgästerna måste ha "glömt bort" att fixa). Halv tio dök de upp, fixade både det och alla hål ??? i badrumsväggarna från tidigare skåp och tavlor. Jag var trött som Gud vet vad men det fick lov att gå för kort därefter dök farmor och farfar upp på vad som skulle vara en snabbvisit, men de hjälpte mig snart att montera ner den gamla soffan, sätta upp nya gardiner och att packa upp nya soffan som jag köpte igår efter att TRADEMAX.SE idi#"¤#&¤erna BESTÄLL.INTE.DÄRIFRÅN ägnat sig åt falsk marknadsföring som hette duga - vår soffa var inte alls i lager som det stod på hemsidan och leveransen hem till vår dörr var oklar när den skulle ske. Kuuuul!

Så jag gick till Royal Möbler, hittade en jättefin soffa om än inte i samma färg som den vi ville ha och jag köpte den. Den är djup och lång och har jättebred divan så nu ryms vi utan att trängas :-) Och våra besökare också!

Sedan ringde farmor upp dem, idag alltså, och sade att hon hade ett otekniskt barnbarn, var själv inte så vidare teknisk och hade en invalidiserad karl så kan ni inte komma och hjälpa oss få upp den! Farfar och jag skrattade ihjäl oss inifrån vardagsrummet, vadå invalidiserad?! Farfar är frisk som en nötkärna om än lite äldre än vad en soffbyggare bör bara, men invalidiserad? Det kommer bli ett internskämt här framöver, det lovar jag ;-)

Pappa kunde inte igår men jag hade tänkt ringa honom idag och anlita honom som möbelihopsnickrare, men Royal Möbler kom och skruvade ihop den på fem minuter så nu får jag visa honom den i sin helhet istället! Egentligen borde jag ju skriva att jag byggde ihop den alldeles själv, men äh, jag är nöjd med resultatet och nu börjar lägenheten mer och mer att kännas som ett hem, vårt hem. Bara min man nu kunde komma hem också så är allting perfekt ♥

Och imorgon blir det förmodligen detta till middag efter IKEA-besök och gym. Ha en bra torsdag och fredag, alles!

Hej! 

I slutet av en diskussion jag förde med en tjej angående diabetes, själsliga murar och "taggarna utåt av en anledning" skrev hon det här som slutreplik: Du är falsk och elak, du ljuger och du är en jävla bitch och totalt jävla dum i huvudet. Du kan inte hjälpa mig och jag tar inga råd från dig. Du tror att du är älskad av alla, men det är du inte. (Och massa andra påhopp och saker som förmodligen gjorde tungan alldeles svart.)

 

Jag svarar då, till henne och till alla där ute.

"Jag vet mina brister, jag vet vem mina närmaste är och vad jag är kapabel till. Jag vet att jag inte har ett jättebra självförtroende, men det växer och det är på grund av de vänner jag har, min familj och Johan. Jag önskar dig all lycka i livet, chansen att hitta den rätta och han kommer visa dig att du var arg förgäves. För han kommer komma, förr eller senare. Likaså de äkta vännerna, de som älskar dig för vad du är och inte för den fasad du målar upp. Släng inte bort fler människor. Ta till dig av de som vill vara dig nära och tänk inte på ditt ex. Men vill du ha tillbaka honom, säg det. Säg vad du tycker, men ljug inte, och stå för det sedan, vem än som lyssnar, vad det än gäller. Tjejer är starka. Vi kan stå på egna ben. Men ibland är det väldigt skönt att ha någon att luta sig emot, som kan bära en genom motgångarna man möter. Och jag lovar dig, en dag kommer du förstå. "

Det är inte att vara svag. Det är inte att inte orka. Det är tillit. Tillit är grunden till allt. Trust built the world. Det är tillit till de personer som finns runtomkring, som vissa kommer att krossa dig, som vissa kommer att älska dig. Man kan inte veta allt. Man kan inte gå genom livet och tro att man aldrig blir bränd, lika lite som om man blivit bränd tror att det inte finns en bättre morgondag. För det gör det. Det kommer att bli ljusare bara man vågar chansa.

Jag har klivit på många minor. Jag kommer att kliva på många även i fortsättningen och jag kommer att bli sårad av de personer som står mig närmast, av de personer jag just lärt känna och de som jag ännu inte känner. Jag vet det, men det finns ingenting jag kan göra åt det, det går inte att ta omvägar förbi det, att gömma sig bakom en själslig mur. Att fela är mänskligt. Att vela är mänskligt. Men en sak kan jag göra någonting åt, och det är att släppa på försvarsmurarna och släppa in de som vill in. Det kan vara en dålig sak att göra så, men man behöver inte släppa in dem ändå in, inte ända in i själen. Men fyller man hjärtat med massor av saker, massor av platser, saker, människor, så gör det inte lika ont än om man bara har en sak där i, och så försvinner den, lämnar kvar ingenting utom sprickor, frustration, tårar, ångest, stress, förbannelse, ilska.

Jag är inte perfekt. Jag var inte den snyggaste tjejen på skolan, jag har umgåtts med fel personer i mina dagar, gjort förödande misstag, sårat dem som bara velat mig väl. Jag kan inte ändra på de misstag jag gjorde då, men jag kan se till att liknande saker inte händer igen trots att jag vet att jag förmodligen kommer trampa på minor även i fortsättningen. Men att fela är mänskligt!! Jag felar varje dag. Jag har ett så stort hjärta som släpper in sådana som inte ens behöver vara där inne, som inte vill vara där inne, jag bryr mig för mycket. Det är min största negativa egenskap, men samtidigt är det den jag är. Alla förtjänar en andra chans. Nästan alla.

Att fela är mänskligt. Att rätta till felen är starkt. Beundransvärt. Jag kanske är en bitch, jag vet inte. Men jag vet i alla fall vem vem jag är, vart jag står om än inte var jag är påväg, jag behöver inte hävda mig själv för någon. Jag är en obetydlig plutt i rymden för de allra flesta, men det gör ingenting. För jag är trygg i mig själv. Jag välkomnar livets äventyr vad än som har hänt innan den sextonde januari 2013. Man har bara ett liv. Varför inte se till att leva det till max?

 

   

 

Och så en låt jag egentligen hade kunnat lägga ut först och bespara er all text som kom ifrån hjärtat, när the Script ungefär redan sagt det i denna.

 

 

You can throw your hands up
You can be the clock
You can move a mountain
You can break rocks
You can be a master
Don't wait for luck
Dedicate yourself and you can find yourself

Standing in the hall of fame
And the world's gonna know your name
Cause you burn with the brightest flame
And the world's gonna know your name
And you'll be on the walls of the hall of fame

You could go the distance
You could run the mile
You could walk straight through hell with a smile

You could be the hero
You could get the gold
Breaking all the records that thought never could be broke

Do it for your people
Do it for your pride
Never gonna know if you never even try

Do it for your country
Do it for you name
Cause there's gonna be a day

When your, standing in the hall of fame
And the world's gonna know your name
Cause you burn with the brightest flame
And the world's gonna know your name
And you'll be on the walls of the hall of fame

Hej! 

Sitter och stirrar in i min nya bokhylla, sedan ner på de öh, fyra flyttlådorna som endast innehåller böcker och det i mängder och inser att ekvationen tyvärr tyvärr är olöslig, får hjärtesorg och kramas därefter lite extra med varje bok innan de åker upp i hyllan, blir fotograferade och skrivna "TILL SALU". Jag är en bokmal. En bokälskade bokfanatisk boksamlande bokmal. Jag älskar böcker. Böcker älskar mig. Jag har massvis. Hundratals. Och jag har läst dem alla, vet vad huvudpersonerna i varje bok heter, vem de är kär i och jag har tagit del av allas livsproblem, följt med dem längs vägen där nya problem uppstått och där gamla har ebbat ut och försvunnit, och sett dem gå i hamn, trygga, lyckliga, oftast, eller i bitar, som i vissa böcker. Halshuggna. Mördade. Eller bortrövade. 

Eller lyckliga i alla sina dagar, som i de flesta av Polluxböckerna, hästböckerna, jag fick två av varje månad i tre år. Resten har jag köpt, fått, hittat, tiggt till mig, gått med ljus och lykta till Blå Huset där de hade massor av böcker i en låda som jag alltid köpte, no matter what. Herrejösses vad jag har läst. Och vad jag är sentimental. Mina böcker är mina bebisar, varenda en. Nästan. Jag har minnen från dem allihopa.

Och jag har köpt en bokhylla för att få plats med dem alla, från när jag var fyra år och började läsa "Vi fem" av Enid Blyton, bara för att inse att de inte får plats. Inte alla av dem. Nio av tolv hyllor är redan upptagna och jag har två flyttlådor kvar, tre till och med. Håhå jaja. Åh hur sjutton kan jag välja vilka som ska vara kvar? Jag har till och med sparat mina gosedjur. Nästan alla. Kunigunda, en älskad kanin jag hade när jag var liten, blev kvarlämnad och till och med det sved. Vad är det för fel med mig? Hennes omgifte man befinner sig just nu i farmor och farfars bokhylla bakom glasdörrar där han är söndernött och alldeles, fortfarande, underbar. Indra, hans nya fru, eller ny och ny, de har varit ihop sedan jag köpte henne som elvaåring, finns i en låda ute i hallen och jag kan inte låta bli att titta dit med jämna mellanrum.

Vilket äventyr jag varit med om. Vilken barndom jag har haft. En trygg, fin barndom med massor av böcker och fina fina nallar. Jag har minnen från dem alla, även där. Jag minns hur jag vann Drutten på ett nöjesfält, hur (snopp)Dino (en brontosaurus min farmor har sytt som har en hals formad som en snopp, inte med mening dock) kom till mig, hur lycklig jag var när pappa och mamma köpte Nalle Lufs till mig och hur Kalle, Indra och Kunigundas man, har följt mig genom livet, hela vägen till farmor och farfars bokhylla när jag var tretton. Och hur Kalles son/bästa kompis Kalle har funnits där i fotändan av sängen varenda natt tills jag blev, hur gammal? Sexton, sjutton? Hur Rufs kom till mig, gifte sig med Indra när Kalle försvunnit och vilka "barn" de fick. Kalle var en tjej när jag fick honom. En fet liten kanin med rosa rosett mellan öronen och en blommig, rosa pyamas. Han har alltid varit Kalle för mig. Min första kärlek. Mitt universum, han har följt mig alltså överallt, till dagis, till skolan (i alla fall i början), på läkarbesök, till tandläkaren.

Kalle är värd mer än allt för mig. Mer än guld. Jag skulle varken slänga honom eller sälja honom för alla pengar i världen, inte ens för en miljon. Jag menar det. Det är inte riktigt detsamma med böckerna, men minnena är ändå så starka att jag fortsätter att stirra på lådorna, tänka på ekvationen (jag är inte duktig i matte) och hur jag ska gå vidare. Ibland är det skönt att bli vuxen. Ibland är det bara jobbigt. Det känns som att jag slits ifrån min barndom när böckerna inte får plats, när Indra ligger i hallen tillsammans med Nalle Lufs (deras björnbetjänt), Kanarieöarna-Rufs och alla barn, Lambi och Lambi mini och den numera grå, söndernötta Kalle bredvid Johannas minst lika söndernötta Kalle 2. Och jag vill bara ha kvar alltihop, som en sista länk mellan mig och mina tidigare år när pappa nu säljer huset och börjar ett nytt liv här i stan. That's life, jag vet det. Men det gör det inte mindre jobbigt ändå att bli vuxen... Inte under stunder som dessa.

Jag vill bara gråta som ett barn, leka som ett barn, lägga mig i sängen med alla böcker och börja om att läsa dem, en efter en. Tillsammans med Indra, Nalle Lufs, Kalle, Kalle och Kalle 2 (fast egentligen nummer tre, men alla heter bara Kalle) och Kunigunda och hela kaninfamiljen. Bokhyllan får jag tänka på sedan. Jag är snart tjugo år gammal och jag erkänner, öppet och ärligt, att jag älskar mina nallar och mina böcker. Jag ljuger inte och säger "nej fyfan, släng dem", fastän jag egentligen är ledsen innerst inne och inte vill annat än att behålla dem, bara för att det är töntigt att äga dem. Jag kan inte ljuga. Jag vill inte ljuga. Ärlighet varar längst. Det gör faktiskt det.

Ärlighet och Kalle.

Hej! 

Sitter och kollar igenom working holiday-visum, uthyrning av hus/lägenheter och jobb åt min kära man så att vi kan åka till Melbourne. För en sak är säker, jag åker inte utan honom. Det räcker med avståndet Kalix-Stockholm och att inte få se varandra på två och en halv vecka, men bor jag i Melbs och han i kalla Kalix, nä usch... Det vill jag inte. Men jag är så sugen på att åka dit med honom, jag drömde om Aussie land hela natten, haha. Vilket äventyr det hade varit och familjen verkar sååå härlig! Tänka sig, lillJennie från Kalix åker jorden runt med sin pojkvän för att vara borta i flera månader! 

För en sak har jag lärt mig nu när jag både är skollös och arbetslös. Kalix är ingen framtid. Här finns ingen framtid. Jag vill ut och vidga mina vyer, se andra saker. Kalix finns alltid kvar när man kommer hem igen, och personerna som bor här. Släkten. Familjen. Vännerna. Skype finns, flyg finns, mobiltelefon och brevpapper finns, mail! Och med Johan med mig klarar jag vad som helst.

Åh om Johan kunde komma hem så vi kunde diskutera, det är inte kul att göra det telefon- eller sms-vägen. Hade jag vågat åka så hade jag inte bara brytit alla mina säkerhetsbarriärer, jag hade även kryssat ett av mina livsmål, att åka till Australien. Jag blir nervös av bara tanken, men samtidigt så har Aussieland alltid lockat mig. Alltid. Det kanske är lite väl magstarkt att börja där på den första längre resan man gör men hallå... tjugo år gammal och arbetslös, vad gör man inte? Det är nu man ska åka för tusan! 

   

Och åker vi dit, till Point Cook, Melbs, så kommer jag ha min gamla brevvän från södra Sverige sedan 9-10 år tillbaka som långväga granne i samma by, samma förort, samma land. Hur liten är inte världen?! Åh om jag ändå skulle våga! 

Hej! 

Usch vad trist att vara ensam. Blä på det. Gick ner på stan i en knapp timme när solen just höll på att gå ner, tänkte gå och promenera men det sket sig och jag tog mig inte längre än till Chili, haha. Måste verkligen hitta på något att göra mer än att vanka runt här i en radie av en kilometer. Inte ens mat är kul längre, jag är aldrig sugen på något men vet att jag ändå måste äta tre gånger om dagen minst... Nåja, jag har i alla fall fyndat en liten grej som kommer imorgon med mamma och då har jag den dagen avsatt för äventyr, sen på tisdag blir det förhoppningsvis en sväng till Luleå för att hälsa på min fina kusin. :-) 

Åh vad jag är sällskapssjuk! Jag mår inte bra att inte ha någonting att göra och inte ha någon att prata med. Pappa kunde inte komma på middag, farmor och farfar svarade inte i telefonen och Johan är hiskeligt långt borta. Så vill någon komma på kaffe (i alla fall principen, vi har inget kaffe) så hör av er! Haha det är verkligen hemskt. Och gym tar bara en-två timmar och så har man hela dagen kvar sen när man är klar. Blä.

Och eftersom att jag precis kommit hem från gymmet, rödflammig i ansiktet och nyduschad känner jag mig inte precis på humör för cambilder att lägga ut här, så det får bli en gammal från back in the days 2010 HAHA, nåja ansiktet är det samma och vi kan låtsas om som att den är nytagen. Puss och hej!

 

Hej!

Johans dator stänger av sig själv efter tre sekunder och så håller den på i alla evighet, internet går vansinnigt sakta och mitt i allt det så ska jag ha en intervju med en familj angående Au Pair-jobb som faktiskt lät väldigt intressant och lockande. De bor utanför Melbourne, Australien och mamman i familjen är från Sverige så hon pratar svenska. Jag bara vet att Johan skulle åka dit imorgon om det gick, det är egentligen bara hos mig det sitter - att ta steget, att våga. Men vi får se hur det går på söndag med intervjun, jag är sugen och har råd och har drömmen, både min och Johans, inom räckhåll. Varför inte hoppa på tåget när det ändå kör förbi mitt framför näsan?

Hej! 

Nog är det härligt med tvåsamhet. Att ha någon att dela vardagen med, små, enkla saker som egentligen inte spelar någon roll men som blir så himla mycket roligare och mer minnesvärda med någon, istället för ensam. Bara en sån sak som att äta tillsammans, laga mat, slänga ur sig något fint när man går förbi varandra i lägenheten, mysa upp sig i soffan och bara "vara". Kärlek för mig behöver inte vara rosor, choklad, guld och gröna skogar. Kärlek för mig är någon att komma hem till, någon att vakna upp bredvid och någon att dela livet med, dess upp- och nergångar, och allt vad det innebär. Kärlek för mig är tillit, respekt; humor. Jag är fortfarande lika attraherad av Johan nu som då, jag blir fortfarande matt i knäna efter att han har kysst mig och jag ryser fortfarande när han drar med fingrarna genom mitt hår eller kommer och kramar mig när jag sitter vid datorn.

Varför jag skriver detta är för att jag nu idag verkligen inser hur lyckligt lottad jag är. Jag har aldrig mött en man som Johan förut, har aldrig ens drömt om att kärlek kunde kännas såhär vansinnigt bra, där varje dag är än bättre än den förra och där varje dag är minnesvärd. Och nu är han i Stockholm och jag ser honom inte på två veckor, så det är klart att det känns jobbigt när man är helt ensam och inte längre har honom hemma. Men det är sånt som man måste gå igenom ibland också, man kan inte alltid vara på samma ställe samtidigt. 

Det jag ville få sagt var egentligen bara: Ta hand om era nära och kära. Vänta inte tills imorgon med att säga hur mycket ni uppskattar dem, för imorgon kan det vara för sent. Skratta som att ingen hör dig, dansa som att ingen ser, sjung som att ingen lyssnar och älska som att du aldrig blivit sårad. 

Hej! 

Nu ligger jag i sängen i en alldeles tom lägenhet och lyssnar på alla ljud utifrån. Skjutsade Johan till Kallax tidigare idag och vinkade av honom för två-tre veckor framöver, måste säga att det känns konstigt att inte vara med varandra dygnet runt, så som vi alltid annars är. Vi är ett väldigt sammansvetsat par, haha, som i princip gör allting tillsammans utan att lessna. Det är magiskt och jag önskar att det kunde vara så resten av livet för han har någonting speciellt, den där Johan, min sambo!! :-)

Kalix må vara Kalix och vi må vela härifrån för att vidga våra vyer men nog är det någonting visst med att ha skrivit kontrakt och flyttat in i en ny lägenhet tillsammans med den man tycker om mer än allt annat. Vi har redan haft mer besök än jag någonsin haft på en och samma vecka och det är så kul med folk som kommer hit och hälsar på och jag får visa upp vad vi har skapat och gjort och vad vi tycker, för det här är vårt hem. Vårt fina hem. Jag säger inte att det kommer vara det föralltid, men just nu njuter jag av att veta att vi just har landat och bosatt oss just här.

Jag måste säga att det är helt underbart med ett eget kök och kunna laga mat när man vill!!! Johan är en lycklig man för jag tänker hädanefter ställa mig vid spisen varje dag - matlagning är något jag älskar nästan lika mycket som karlen själv... Och att äta mat är ju inte precis tråkigare det heller ;-)