Hej!

Då fick man stifta bekantskap med den värsta panikångestattacken någonsin. Vaknade mitt i natten av att jag inte kunde andas, jag flög upp i en sittande ställning och kippade efter luft, det låg som en hinna över luftrören och jag trodde jag skulle kräkas för att jag inte fick bort den. Aldrig mått sådär dåligt förut. Bara att tänka på det gör mig svimfärdig. Jag fick frossa efter det, försökte blunda och tänka på annat och gud vet vad jag hade gjort om Johan inte varit där och smekt mig över händerna och fått mig att slappna av. Sen säger han på morgonen att han blev livrädd för hur jag blev, till vad jag förvandlades till. Herregud. Jag vaknar varje morgon med ont i magen, det bränner i övre delen av magen men går oftast över efter ett tag, imorse var det samma men eftersom att vi hade sovmorgon låg vi kvar och pratade och myste och det försvann efter en stund. Stress???

Jag är livrädd att få magsår eller magkatarr, fyyy. Nu vet jag hur jag ska tackla anfallen, slappna av och tänka på annat, men jag tar med mig jobbet hem, drömmer om det... och jag kan inte släppa jobbet. De här typerna av ångestattacker har jag aldrig varit med om tidigare, de är så starka, de är inte på samma sätt som de jag är van med. Och det gör mig så jäkla rädd. Vad är det för fel med mig? Vad är det som händer i min kropp? Varför blir det så, vad ska jag göra? Inte kommer vi att hinna hem heller i helgen... för det går inga flyg hit sen varken på lördag eller söndag. Åh jag försöker andas regelbundet och lugnt men det är svårt. Vissa dagar mår jag hur bra som helst, och vissa så dåligt att jag bara vill gömma mig och gråta någonstans. Hur ska jag kunna slappna av i en stad som denna, hur ska jag låta bli att vara samma gamla arbetsnarkoman jag en gång var, hur ska jag låta bli att ta med mig jobbet hem varje varje varje dag? Och hur ska jag LÄRA MIG DET :-(

Tack för att du finns, utan dig vet jag inte vad jag skulle ha gjort. Du är allt ♥

Hoho vad jag är trött! Varit vaken sen tre inatt, blä. Ruskigt jobbigt. Har aldrig stigit upp så tidigt någonsin ever. Galet. 20 bilar i bilincheckningen som tog en kvart att checka in, sedan var klockan tio i sju och jag var hungrig och sugen på lunch. Min dygnsrytm blev helt vrickad alltså. Nu ligger jag i sängen och har just duschat, plockat lite och packat upp min nya väska. Jag hade beslutsångest deluxe i en timme och kunde inte bestämma mig, så jag fick prova hem en i en vecka. En vit. Snygg var den, men vit? Fanns en snygg brun också. Med nitar. Alla var snygga, så nu kan jag inte sluta tänka på den bruna. Gräset är alltid grönare... tror man. Kanske ska nöja mig med den vita? Den matchar ju till allt. Men i och för sig... Den bruna var liksom snygg... Varför bryr jag mig ens? Jag ska stoppa alla inköp nu härefter och istället spara spara spara. Eventuellt byta den vita. Vi får se. Nu är jag trött. Jag somnar snart. Kanske kan vila lite? I en halvtimme eller då? Hjälp vad hemskt att stiga upp 03:15. Aldrig igen... Inte på två veckor eller nåt sånt... Såatteh. Haha. Internhumor. Jag kan förklara nån gång. Nu ska jag spika upp mina ögonlock och fortsätta lyssna på Bandit fastän jag egentligen tänkte skriva ett inlägg om nåt helt annat, om dumma feministanspråk om nationalsången, avundsjuka och dålig självkänsla... Men som allt transporterades till en plats långt bortom sömnens gränser där jag inte orkar reflektera nåt just nu. Fyyyy vad trött jag är!!!

Hej!

Blev glatt överaskad när jag kom hem idag och Johan ledde ut mig på fotbollsplanen/ängen nedanför oss och bjöd på picknick. Smörgåsar med skagenröra, kyckling + paprika + turkisk yoghurt-blandning, nätmelon och vindruvor. Mumma!!! Sååå mysigt var det och värmen har äntligen kommit! Kommer att jobba TX-pass imorgon och börjar då 05:45, men slutar redan vid två och då blir det genast hem och sola hehe, och invänta Johan som går TP-pass till 20:00... :) sååå underbar dag! 

Hej!

AW igår med mina fina ur utbildningsgruppen och så Johan förstås efter ett stressigt terminalpass med incheckande av One Love Cruise-resenärer. En höll på att kasta sig genom rutan efter att den kom försent och jag inte kunde skriva ut biljetterna... men det är sånt man får räkna med. Jag hade en superrolig kväll i alla fall och fick somna själv för att Johan min Johan följde med mina utbildningskompisar ut men det gjorde inte så jättemycket, jag visste att de skulle ta hand om honom och tvärtom ;) Annat var det med vissa andra blondie bitches, hoho litade inte på dem det allra minsta... Det gick liksom att se hur vissa av dem försökte påkalla mannen i frågas uppmärksamhet, tur att tunnelbanedörrarna stängdes och alla BB:s blev utlåsta och ifrånåkta. Bye bye blondies! 

Jag gillar verkligen inte alkohol. Inte lukten, inte smaken, inte hur det förvandlar folk till någon de egentligen inte är. Fasen vad pinsamt och bli full på en AW alltså, där man sitter inklämd i ett pyttelitet och mörkt kök... ehm. Tjattrande BB:s, öl och dricka i mängder och värmen som hela tiden steg inuti köket, gnälliga bitterfittor så fort man rörde sig, men himla underbara kompisar som jag hade så roligt med ♥

Nej jag dricker inte, jag röker inte och jag snusar inte och det spelar ingen roll vad någon säger, jag tänker inte börja och jag står för det. Men varför i all världen måste man börja förklara VARJE gång någon kommer fram till en och frågar om man ska ha nåt att dricka? Varför räcker inte ett nej tack? Kanske jag borde börja säga att jag är gravid så folk inte ifrågasätter när jag ger dem ett enkelt "nej tack"... haha. Magen får vi fixa senare, jag vill bara slippa drickandet och ifrågasättandet.

Nu ska jag strax gå på lunch och pysa ner till Frihamnen, sedan hem och mysa med Johan, planera hemfärd och återvända till jobbet imorgon. Ledighet och 27 plusgrader väntas på måndag, kanske kan vi till och med bräcka Kalix som haft varmast i hela Europa tidigare i veckan? Utlandskänsla jatack!

Jag är långsam att checka in, min engelska är knagglig för att jag får dåligt självförtroende och självkänsla när kjolen känns för kort och jag har människor i ansiktet hela tiden, människor som knappt själva kan något utav de språk jag talar. Jag blir stressad av att ingenting göra när systemet hänger sig, jag blir frustrerad när jag inte kan svaret på frågan människan i kassan ställer och stressad när det kommer människor i sista sekunden och säger åt mig att checka in dem fort som fan. Mitt system jobbar inte snabbare för det... Och min kropp stänger liksom av, vilken knapp var det nu igen?

Jag vill ha dem i örat hellre än i ansiktet. Jag vill definitivt inte ha dem krånglandes, krävande och påträngande när jag inget kan och när jag gör mitt bästa för att utbilda mig och tycka om det. Shit, två dagars utbildning och de tänker redan kasta ut mig till bilchecken med tre avgångar och tre båtar samtidigt, där man måste vara snabb som attan, undvika krångel i mesta möjliga mån och samtidigt ha det där eviga leendet på läpparna. Mitt leende falerar när jag får hjärnsläpp. Det blir kortslutning. Blankt. Det hettar i ansiktet. För tusan, nej!

Jag kan lära mig, men inte över en dag, inte med allt stressande det innebär, inte när jag är grön som en zucchini... Nej. No way, never. Ni får skicka nån annan. Jag vill lära mig i lugn och ro. Andas. Andas. Andas. Göra det jag ska, lära mig under tiden. Ingen stress, bara lära sig. My god att jag klarar av att vägleda tusen bilar rätt varav tjugo procent är obetalda eller har någonting konstigt på sin bokning som måste kollas upp innan man trycker på kör, varsågod, din biljett. Usch och fy. Inte redan. Inte nu. Och definitivt inte imorgon.

Definitivt inte.

Hej!

Sitter stationerad på jobbet i terminalen i mina bästa sekreterarkläder (känner mig faktiskt väldigt... uhm, uppklädd) och ska strax börja checka in dagens kvot av båtgäster. Träningsvärken i bakdel och baksida lår är härligt smärtsam, det blev korta men tunga övningar igår efter Johan den blivande PT:ns förslag och jag var inte sen att haka på. Körde även axlar, bland annat en övning jag inte tidigare kört och det känns också nu i axlarna och runkmusklerna hehe. Härligt skönt och smärtsamt på samma gång, förhoppningen är att hinna dit imorgon bitti före jobbet och köra lite armar + mage. Jag vill ha den där killer bodyn och jag ska kämpa för att få den. Jag är på god väg och är nöjd med vad jag ser och känner, men det kan alltid bli mer så nu tänker jag äta ännu mer striktare/hälsosamt och fortsätta på det där kortare-reps-tyngre-vikter, jag är på gång nu och det känns så jvla braaa.

Återigen, att äta kolhydratfattig mat så som LCHF och GI är inte skadligt för kroppen och definitivt inte för oss diabetiker. Jag äter bara kolhydrater om jag ska träna samma dag, annars hoppar jag helt över det och därför är mitt blodsocker jämt och stabilt 90 % av tiden.

Det beror inte på att jag "är nybörjare inom sjukdomen" eller att jag fortfarande har en fungerande bukspottskörtel. Körteln är död och jag har hunnit lära mig enormt om sjukdomen och märkt att kolhydrater bara gör skada så länge man inte tränar. Jag lider inte av min sjukdom. Jag tar långtidsverkande insulin på kvällen och that's it, jag behöver inte mäta mitt sockervärde, inte ta vardags-insulin, OM jag sköter mig i form av bra mat och träning. Och jag är inte ensam, jag följer massvis med tjejer med diabetes typ ett som lever efter samma filosofi. Om så många lyckas hålla sin sjukdom i schack, varför skulle det vara så hemskt att börja leva efter den principen för alltid? Det skadar inte att prova heller. Vem vet, man kan faktiskt må bättre...  och förlänga livet med flera år!

Onsdag och en ledig sådan, för oss båda! Äntligen kunde vi somna tillsammans, vakna tillsammans och veta att vi kunde ligga kvar huuur länge vi ville! Vet ni hur glad jag känt mig idag? Vi myste framför tre avsnitt av Californication, åt frukost i lugn och ro och lade oss för ytterligare två avsnitt. Klädde inte på oss förrän vid ett och då var det gymmet som lockade... Axel+ben för min del och ryggpass för mr handsome himself.

Hann en sväng på H&M efteråt och köpte mig en svart pennkjol, det är klädkod (sekreterar/kostym-looken ni vet, himla stiligt) i terminalen och kjolen jobbet erbjöd var tio storlekar för stor i princip, det gick inte hur jag än försökte... Så jag sket i den och köpte mig en egen. Johan verkade då tycka om den hehe så nu är jag redo för incheckning av passagerare i Frihamnen under morgondagen. Men än är vi inte där, fortfarande är det en ledig onsdag som jag inte tänker sova bort i första taget. Sååå glad och lycklig jag varit idag. Bara av att göra ingenting. Eller vi har inte gjort ingenting. Vi har gjort mycket. Vi har gjort det tillsammans! Och bättre än så kan det inte bli... åååh! Så glad är jag, ni förstår inte! Så fånigt glad!!

Vi är numera juridiskt betraktade som sambos också, beslutet kom igår... (Tack eller nåt???) Herr och fru Nytorget 1B ;) men just nu får Getfoten duga så länge. Gud vilket fult gatunamn haha. Stockholm är inte som hemma. Definitivt inte. Men jag trivs rätt bra ändå, i överlag... Och just nu hade jag inte velat ändra på någonting. Inte idag.

Först och främst vill jag säga tack till alla som läser min blogg. Det är jätteroligt med era kommentarer, leenden och diskussioner kring det jag skriver - skrivelser jag oftast inte tänker igenom förrän efter att jag postat inläggen. Jag skriver om det som kommer ifrån hjärtat, det jag går och tänker på, och skrivandet för mig är ett sätt att slappna av, att ventilera, att lufta tankarna. Därför är det så himla kul när någon säger hur mycket de kunde relatera till något av mina inlägg, hur de antingen satt och skrattade åt mina beskrivningar eller sjönk in i irrationsträsket tillsammans med mig.

Mitt liv är inte en dans på rosor, men bara genom att flytta till Stockholm har stärkt mig. Jag har köpt mina första pumps jag trampar omkring med oberoende av hur de låter, som jag alltid störde mig på tidigare, jag har kommit till insikt om många saker och insett att flytten var bra för mig, för oss, och börjat skissa på en plan för de kommande månaderna. Jag har fortfarande grym ångest, sur IBS-mage och diabetes men när jag tacklat de oroliga tankarna, tagit mig förbi surmagen och sabiliserat sockret känns allt så jäkla SKÖNT! Tänk att jag skulle stå här och säga så fyra veckor efter flytten. Fyra veckor! Det längsta jag någonsin varit "hemifrån", och mer än så lär det bli.

Ännu en gång TACK för att ni läser min blogg, det värmer och ger mig energi och optimism att fortsätta på den väg jag påbörjat nu med jobbet och allt. Tack!!! Nu ska jag invänta mys med min sambo och bjuda honom på jordgubbar och grädde, lördagsgotta när det är som allra bäst. Mumma :)