Hej!

Igår var vi på lägenhetsvisning två mil åt andra hållet. Den var fin och vi får hyra den från och med nu om vi vill, men när vi klev av tunnelbanan "hemma" kändes allt så trist igen. Gubbängen är ju hemma. Regnet som dalar ner genom löven, doften av tallbarr och ljudet av skrattande barn som jollrar på småbarniska. Fyra månader har snart gått och det är först nu som jag inser att Gubbängen har blivit hemma för mig. Oss. Ska vi bo kvar här är det Gubbängen jag vill bo i. Men... Sånt får man inte välja, inte här i storstan. Här tar man det som finns. Och lägenheten igår var verkligen fin. Mysig. Men man kan inte få allt. Den låg på ett helt okänt område, i andra änden av stan...

Nåja. Vi ser var vi hamnar. Kanske lär jag mig älska det området också. Kanske lär jag mig älska det när det redan är försent. Som här. I Gubbängen. Hela sommaren har gått och det var först igår som jag insåg hur lyckligt lottade vi var som fick bo där i nästan fyra månader, tillbringa en underbar sommar där. Gubbängen kommer alltid att betyda lite extra för mig, var vi än hamnar i slutändan.

När man kämpat länge och väl, när man gråtit tills tårarna tagit slut, när man finner sig stående på ett ben bara därför att nästa steg är dolt i dimma, försvunnet, borta, blankt, när man känner värken i hjärtat av längtan, av ren och skär olycklighet och när man suttit på en stenhäll mitt ute i skogen mellan lägenheterna och den stora vägen och sett tornseglare flyga förbi där uppe i takt med molnen som sveper förbi, när man plötsligt inser att sommaren är slut och helt plötsligt inte minns vad man gjort under den perioden, men man kämpar och kämpar med att minnas men allt man tänkte göra blev inte... och ändå var det en underbar sommar, säger mitt undermedvetna försiktigt, och jag vet, det är sant, det är så, för även om jag skulle tillbringa mina dagar instängt i en madrasserad, svart cell och Johan var med mig skulle det vara det bästa någonsin - för det var med honom.

Men just nu har jag inga ord. Allting är blankt. Jag vet inte vad jag ska göra eller säga eller ta mig till. Idag låg vi på ängen och myste och pratade men ledsenheten låg ändå och pyrde. Den pyr länge. Jag vet inte vad det är för fel med mig. Jag längtar efter sånt som är orealistiskt och blir så grymt ledsen och besviken när det inte händer även om jag vet att det bara var en önskedröm. Jag har varit så ledsen idag. Det var samma sak för ett år sedan, samma då, bara hemma i Kalix. Jag kan inte säga med ord hur mycket jag saknar lilla sketna Kalix med Coop och Ica och samma människor överallt. Jag vet inte varför jag saknar det. Jag vet att det inte finns en framtid där. Men. Men. Jag vet att vi borde bo här, borde fixa oss ny lägenhet här. Ett hem är allt jag vill ha. Ett eget hem för mig och Johan som är vårt hem. Vårt egna. Det skär i mig av längtan, skär i mig när jag vet att drömmen är alldeles utom räckhåll.

Jag vet inte. Just nu är allting bara blankt. Tomt. Skärande. Tyst. Johans värme är det jag lutar mig mot, det jag klamrar mig fast vid när marken gungar under fötterna. Han är allt för mig. Fattar ni det? Allt. Hans inre, hans yttre, hans lena hud på undersidan av armarna, hans leende och ögonen som är blygrå; allt, det är allt för mig. Jag är lycklig med honom. Jag älskar honom. Jag vill vara med honom nu och för alltid, jag vill tillbringa varje dag med honom till dagen jag dör. Vakna upp bredvid honom, somna bredvid honom, äta frukost tillsammans, middag, göra saker, uppleva saker, se saker. Förstår ni det? Mitt hjärta är hans. Det kommer alltid vara hans. Det är det enda i mitt liv som inte är blankt, för det är Allt. Det har alltid varit Allt. Mitt Allt. Mitt liv. Min önskedröm nummer ett. Alltid. 

Jag är bara så rädd att jag inte ska räcka till för det där Alltet han utstrålar och ger mig. Hur ska jag någonsin kunna mäta mig med honom? Med allt? Jag mot allt? Lilla jag mot allt? Vi synkar så bra. Vi passar så bra ihop, utan skarvar, bara så tätt, tätt ihop. Jag hoppas, hoppas, verkligen att det är så för en lång tid framöver. Igår, idag, imorgon. Här och nu. Så länge vi båda andas. Jag hoppas.

Fredag och migrändag 2. Kände det redan igår eftermiddag på jobbet, tog två Alvedon när jag kom hem men det hjälpte inte ett dugg. Usch och fy. Med halvstängda ögon klev jag in på jobbet 11:40, dunkande huvud och spända käkar och nacke. Stod ut till 18:00 och sen åkte jag hem i hettan på tåget som inte direkt hjälpte det heller...

Jag känner mig så trött. Axlarna åker omedvetet upp mot öronen, nacken är stel och muskelknutarna ömmar vid beröring. Inte konstigt att jag får ont i huvudet. Jag skulle behöva sova ut i ett par dagar, vila, kanske på annan ort, hemma, få massage. Jag börjar springa i kugghjulet av stress och det känns inte bra. Käkarna är alldeles spända... Biter ihop hela tiden. Gör till och med ont när jag böjer bak huvudet, det blir liksom varmt på en gång i nackverksamheten, knakar som en rostig ledning. Haha.

Lite senare väntas x-pass hela helgen, MED Johan!!! Kommer vara trött trött trött men då har vi både en solig lördag och söndag att se framemot. Justja. Fredag idag. Måste nog gå och titta till fredagsmiddagen, kyckling och kroketter, innan hämtning av tvätt och läggdags. Det luktar så gott i hela lägenheten... :) doft av sommar.

Efter en överraskningsutgång för en jobbkompis som lämnar oss för kängurur nästa vecka ställde jag väckaren för att inte sova bort heeela halva min lediga dag. Klockan nio masade jag mig ut med filten, Spotify och Fifty Shades 3 för tredje gången, lade mig i solen och bara njöt. Lätt ångest över att det redan är augusti, längtan efter att få åka bort någonstans med Johan och en igelkotte blev min underhållning när det blev för ljust för att läsa.

23 jobbpass kvar och sen är det förmodligen finito. En sak är säker och det är att vi måste hitta en ny lägenhet om vi får förlängt kontrakt. Jag sparar alla pengar jag kan så vi kan fara och resa sen i höst/vinter, förlänga sommaren ännu lite till. Jag är inte redo för hösten ännu. Jag har knappt hunnit reagera på att det är sommar och så är den snart slut, vi är på upploppet nu med både det och jobb och lägenhet. Hmmm. Vi får se var vi hamnar i slutändan. Jag har i alla fall en -hemlis - att se framemot här nu snart framöver kanske, som får hjärtat att banka ännu hårdare på lyckorussyndromsknappen. Hihi.

Vi får se helt enkelt. Vi får se snart :)

Morgonstund har guld i mun heter der ju, men jag tycker mest att hela dagen har varit guldinspirerad och guld värd. Nu sitter jag på jobbet, extratimmar fram till 19:45 i Club One Gold check in. Min namnbricka är i guld, morgonstunden var lugn och skön och dagen bjöd på många guldklimpar. Just nu är jag så tacksam över vad livet har att ge så jag tänker bara luta mig bak och andas in alltihop, njuta av stunden... Allt känns helt fantastiskt just nu :)

Inspiration under kategorin #jenniesdrömhus. Helt underbart vackert :) Mitt mellan Gävle och Uppsala. Sååå min stil. Jag äääälskar detta! Följer möblerna med på köpet? Please?

Taggar: #inspiration #hus #villa #drömhus #sol #sommar #krämfärgat #kök #20tal #chabbychic #romantiskt

Hej!

Som någon kanske märkt så har jag tagit bort kontakten mellan Facebook och min blogg. Dels för att jag inte bryr mig om hur många besökare jag får - min blogg är inget skyltfönster utan ett sätt att för mig bearbeta dagen som varit i form av skrift. Jag får ibland höra på konstiga omvägar om någonting de läst i min blogg, att jag skriver helt sjuka saker folk blir upprörda över. Förlåt men då måste det vara så. Jag har yttrandefrihet och nämner sällan namn på personer eller platser som berörs av mina texter och jag håller ingenting inom mig. Mitt allra innersta möjligtvis, men jag måste få skriva av mig, måste få ventilera... om det är någon som inte tål att höra mina åsikter kan ni sluta läsa eller prata om det bakom min rygg även om skitsnack alltid lär förekomma :)

Om jag hädanefter skriver för ingen annan än mig själv gör det inte mig något. Jag kan gärna göra mina inlägg hemliga, lösenordsskydda dem, men då kan jag ju lika gärna skriva dagbok istället och det är inte riktigt meningen med en offentlig blogg. Men jag tänker inte ändra mig för någon, inte skriva falska saker som jag inte helhjärtat tror på, inte föra osanning eller överdriva. Jag önskar ibland att jag kunde spela någon annan, men det kan jag inte, det har aldrig gått och jag klarar inte av det. Det här är jag, mig, Jennie, som ibland kanske skriver konstigt, fel, ålderdomligt, ostrukturerat, sorgligt, glatt eller lesset, men det är mina åsikter som jag står för.

Jag trivdes inte på jobbet till en början. Det är ett faktum. Förändringen var så stor. Nu trivs jag. Det är också ett faktum. Det är sant. Nu går det bra att jobba. Och den som säger annat vet inte, kan inte föreställa sig hur det kändes att som lantlolla komma in i en storstad och göra samma sak som hemma. Det går inte, det kan man inte, det är så skilda världar så det går inte att förklara. Skrivandet blev en slags terapi för mig att bearbeta alla intryck och det har nu stärkt mig, fått mig att bli starkare, bättre, tålmodigare, i mitt jobb och i att bo här. Det går faktiskt det med, även om jag så klart saknar Kalix väldigt mycket. Jag saknar ett Hem, vårt hem, som finns där hemma. Men det betyder inte att vi inte kan hitta oss ett hem här med. Jag och min fina :) och jobba kvar på ett företag vi uppenbarligen tycker mycket om när vi befunnit oss här i två + sju år. :)

   Hej! 

Världens åskväder svepte plötsligt in och jag har för tillfället utsikt över ett par lägenheter på Lidingö. 25 grader varmt, jag missade mitt tilltänkta tåg till jobbet, åt frukost i ett stökigt kök medan sambon diskade och låg länge och väl och myste i morse innan vi klev upp. Idag för två år sedan jobbade jag A-pass till 16:00. Jag minns att pappa kom upp till mitt rum och frågade om inte jag skulle jobba, klockan var ju ändå tjugo i nio. Tjugo i nio??? Jag var på jobbet efter tjugo minuter och mina jobbkompisar och säljledare skrattade åt mig, jag som dagen innan sagt att jag försover mig aldrig, åtminstone inte så det märks.

Jag var pirrig i hela kroppen. Jag minns att Jens frågade om jag kunde jobba över en timme extra som kompensation, men det blev en sorts lycklig klump i halsen och leendet var inte långt borta när jag sade att jag hade andra planer. Jag chattade med en dundersnygg kille hela dagen, åkte hem efter fyra, bytte om tio gånger, åt middag, bytte om tio gånger igen... chattade med samma kille... okej nu kommer jag, jag börjar köra nu. Mamma vars fan ska jag ställa bilen? Min fula bil som han bara inte får se? Kan jag stå vid Coop? Nej är du dum unge, då tror han ju att du skäms för att vara med honom! Parkera nere vid Frasses om du måste, men INTE vid Coop. Jaja... bara han inte ser min bil.

Okej... jag körde dit. Jättefort tyckte jag fastän det gick 90 efter landsvägen. Jag skakade i hela kroppen. Golfbanan svepte förbi, solen sken, händerna var vita. Parkerade bilen, gick mot hans lägenhet, jäääklar vad skakis :) såg hans namn på skylten, gick en trappa upp, såg skylten på dörren maaah, inte vågade jag. Stod där som ett fån och gick runt runt i det lilla utrymmet innan jag tog mod till mig och knackade den mest mesiga knackningen jag någonsin har hört med kallsvetten rinnandes och hjärtat pickandes i bröstet och det kändes som att jag skulle svimma när han öppnade dörren, han, den dundersnygga killen jag var såååå kär i att hjärtat exploderade och sprutade ut massa rosa fluff genom öronen så fort han tittade på mig. Och nu tittade han på mig med samma rädda ögon och bad mig stiga in, du hittade, ja sade jag och tänkte att det var den längsta väntan genom historien, en mil och det tog fyrtio minuter innan jag vågade mig in, till honom, till hans mörka tröja och jeansshorts och sandaler och jag satte mig ner i soffan medan han gick runt, vad gör du, äh säg inget jag är nervös bara, jag har kollat på recept, men inte hunnit handla än... ska vi gå tillsammans?

Vi bakade kanel-vaniljbullar på vår första dejt. Vi bakade bullar, jag kastade mjöl på honom och han grep tag i min hand, mina händer, sänkte dem så att vi stod öga mot öga och han var så mycket äldre än mig, vad skulle han med mig till? och då kysste han mig, bara sådär lätt, lite, och jag kysste tillbaka, sen bakade vi klart, åt bullar framför Rango och såg inte ens slutet av filmen och jag var kvar där till elva, tolv innan jag for hem och fick det där smset som fick hjärtat att på riktigt explodera, det där om att "hej sötnos, vill du ses imorgon igen?" eller nåt, ja såklart jag ville, ingen tvekan, ingen svårfångad-het, aldrig, jag ville ju, klart jag ville, och jag for dit, dagen efter det och dagen efter det och sen kom han hem till mig och jag har aldrig ångrat mig en sekund, aldrig någonsin, och kvar är jag, hos min fina älskade underbara som nu är min sambo, min fina Johan sedan två år och här, stannar jag kvar ♥ 11.07.27 ♥ Två år idag ♥