Jag har alltid en bok med mig i väskan, bokmal som jag är. Ett hus utan böcker fungerar inte för mig, jag måste få vara omringad av dem, antingen på sängbordet, på bordet eller i badrummet (kisspauserna blir ibland väldans långa när jag hittat en bra dassbok). Jag skulle utan problem kunna stänga in mig i ett kontor med en skön, härlig soffa, en mjuk pläd och en bok och en tekopp bredvid. I timmar skulle jag kunna stanna där, i en sorts bubbla där omvärlden inte existerar. 

Det är livsfarligt att begrava näsan i en bok på bussen och tunnelbanan på väg till och från jobbet. Jösses. Jag sugs så hårt in i mina berättelser att jag inte hör eller ser någonting annat. Ibland så kommer jag på mig själv och tvingar upp ögonen ur boken och inser att oj, jag ska kliva av på nästa station eller som igår, oj, jag glömde kliva av över huvudtaget. Jag älskar böcker. Jag behövder böcker. 

I vår nästa lägenhet, som jag hoppas blir en trea, ska jag göra ett slags kontor i det tredje rummet. Ett skrivbord med bra belysning (viktigt för min syn och koncentration) och plats för min dator, pennor, papper, pärmar, var sak på sin plats - en härlig, mysig soffa och självklart bokhyllor. Bokhyllor som dignar av böcker jag ännu inte läst, böcker jag läst och älskat. Mitt egna krypin. Där jag kan läsa. Där jag kan skriva. Det blir inte samma känsla halvliggandes i en soffa med fötterna mot bordskanten och datorn som vilar mot magen och höfterna.

Sen rumlar den snygge, sexige Johan in genom dörren, kastar ett leende åt mitt hål, sätter sig bredvid mig och slår igång teven som skrålar igång Simpsons. Hej, skriver du? Och det blir liksom kortslutnig i hjärnan - mina bokkaraktärer är mitt uppe i ett gräl eller sin hittills enda sexakt och så ska jag på bara ett par millisekunder släppa dem för att komma tillbaka till verkligheten och ha en normal konversation efter att ha spenderat två timmar på Västernäs hos Johannes och Jasmine. Inte konstigt att man får hjärnklåda. Inte konstigt att jag mumlar något ohörbart och han inte förstår mig på ett par minuter.

Nu kom han precis hem så nu kan jag inte längre koncentrera mig, haha. Därav mitt kontor. Jag måste få ett kontor. Lugn och ro och koncentration så att jag kan skriva färdigt min bok en gång för alla. Så att jag kan göra en sak i taget. Jag är inte bra på att göra en sak i taget, speciellt inte när Johan är i krokarna och är så förbannat attraktiv så allting inom mig smälter så fort jag tittar på honom. Jag kommer knappt ens ihåg vad jag skrivit här sedan han klev in genom dörren. Det var någonting om kyckling, eller hur? Den stundande kycklingmiddagen? Åh, vad han gör med mig. :-)

Fyra och en halv kilometer i uppförsbacke. Det var en jäkligt lång och brant backe för jag höll på i fyrtiosex minuter innan jag var klar. Så himla skönt. Jag har inte hunnit, orkat, träna på en hel vecka nu. Långhelgen hemma i Norrbotten hade bara plats för god mat och umgänge, men det behövde jag. Det var oerhört skönt att ladda batterierna. Näring för själen :-) 

Nu har jag precis ätit kyckling, kokt broccoli och massa bea. Efter tre dagar med absolut skyhögt blodsocker vågar jag inte äta kolhydratshöjande mat förrän jag är säker på att jag kan hålla sockret nere. Jag har ätit LCHF-inspirerad mat nu i snart tre år, till och från, och det är under "från"-tillfällena; intag av kolhydrater jag mår som allra sämst. Mitt blodsocker låg på 25 igår och det krävdes tjugo enheter utdelat på sju timmar för att få ner det till 9.1 Tjugo enheter måltidsinsulin är vad jag vanligtvis tar per vecka. Max.

Så nu... nu är det tillbaka till lågkolhydratkost på heltid. Jag klarar inte av att må sådär jävla dåligt. Det är inte värt det. Mina ögon var alldeles rödsprängda igår, det dunkade i dem när jag blundade och ansiktet och nacken gjorde ont. Allting gick som i ultrarapid. Blä. Jag hatar det. Jag hatar det mer än att vara låg.

Att vara låg är också helt fruktansvärt, men det skadar inte kroppen på samma sätt, om man inte låter det gå så långt vill säga. Att vara låg går inte att beskriva för en ickediabetiker. Det går inte. Man MÅSTE ha mat. Nu. Kallsvetten bryter ut; paniken får hjärtat att skena. Nu. Nu. Man kan inte vänta. Kroppen blir alldeles loj, orkeslös, det känns helt kallt och tomt i bröstkorgen. Allt man kan tänka på är vad man ska äta. Och man kan äta hur mycket som helst. Man äter och äter och äter tills blodsockret tagit sig upp på en högre nivå, tills marken slutat gunga. Våldsam frenesi. 

Jag har inte lidit av min diabetes. I början var jag hög ofta, innan dosen blev rätt. Men nu, av en enda smörgås utan insulin visar mätaren på 23. Sedan stiger det. Det stiger och stiger. Man känner sig hopplös när ingenting hjälper. När kroppen inte svarar. Man inser att man inte är oövervinnlig. Man inser att man faktiskt har en kronisk sjukdom, att man lever med den varje dag, varje natt. Och man gråter och gråter om man inte får mat när man är sådär låg så man tror att man ska dö.

Jag har trott att jag ska dö flera gånger.

Men jag vill inte dö. Jag tänker inte låta diabetesen styra mig. Kan jag kontrollera den med bra mat så tänker jag göra det. Jag vill inte proppa kroppen full med insulin heller när jag inte behöver, det känns inte bra det heller. Det är en balansgång. Rätt eller fel. Rätt nu kan vara fel imorgon, fel då kan vara rätt en annan gång. Man vet aldrig. Man kan aldrig veta. Jag vill ju bara leva lika länge som alla andra.

#diabetes #blodsocker #hba1c #diabetiker #funderingar #ketoner #insulin #kämpa #övervinna #lchf #lågkolhydratkost #glutenfritt #träning #hälsa #gym #wellness 

Jag vet inte vad som är mest pinsamt av följande alternativ:

• Att vi har bott i vår lägenhet i nio månader med trasig ugn och ingen av oss har engagerat oss tillräckligt för att ringa elektrikern.

• Att vi har vridit på alla knappar och ingenting har hänt, och därför konstaterat att ja, den är trasig.

• Att ugnen i själva verket var barnlåst.

Det finns helt enkelt ingen väg runt det, så jag säger det bara rakt ut, precis som jag hört att man gör hos Anonyma Alkoholister (i alla fall på film), fastän nu hos blondinklubben. Hej, jag heter Jennie och jag är en dum blondin. Hej, jag heter Jennie och jag har bott nio månader i en lägenhet med en "trasig" ugn utan att kolla närmare på den, förrän min eminente pappas-flickvän och min mor hemma i norr undrade om det fanns ett barnlås. Aldrig, sade jag, så dum är inte jag.

Nej, så dum är inte jag. Så dum är jag inte så jag sätter mig på huk framför ugnen och det tar sjutton sekunder förrän mekanismen går igång och jag faller baklänges mot väggen och skrattar så jag kiknar. Nej, så dum är inte jag.   

Jo, så dum är jag. Jag förtjänar till och med ett diplom för det här. Och det gör min käre sambo också. Vi är jordens dummaste blondiner men det gör ingenting för vi har ju tack och lov varandra. Alltså. Barnlås. 21 och 27, snart 28 år gamla och fattar det ändå inte. 

Det är inte alls som "jamen skärtorsdag du vet, det var ju en torsdag i år", "kör inte så fort så du mister körkortet, för då får jag ju inte köra bilen", "vi ses samtidigt", och liknande kommentarer som förgyller mina nära & käras liv när jag är i närheten. Det är inte som när jag provade skor på affären och gick hem med nylonstrumporna på fötterna, som när jag råkade ta en mandelpåse för mycket från gatuhandlaren och smekte en gammal tant på röven för att jag trodde att Johan stod kvar bredvid mig, inte som när jag tog med mig en tjuga till OK för att köpa glass och sedan tappade glassen på farstun, och i Gamla stan: Detta var den godaste glass jag någonsin ätit *ploff* ner i marken. Som tjugoåring. Inte som när jag ringde till mamma och slängde på luren när jag hörde att det ringde i hennes telefon för att jag var tvungen svara...

Det här handlar om ett jäkla barnlås. Nio månader utan mat, fattar ni. Nio månader utan mat helt i onödan, bara för att jag i hela mitt liv slagit ifrån mig faktumet att jag är en dum blondin. Nu kan jag inte ljuga längre. Hej, jag heter Jennie, och jag är en dum blondin. ;-) 

Nu har jag landat hemma i lägenheten. Det var lite surrealistiskt att kliva på tunnelbanan igår kväll. Jag var så himla trött sedan flygningen och allergipillren men så fort jag kom ut i T-centralen så var det miljarders med människor som sprang runt som yra höns och jag tror hjärnan förvandlades till mos. Jösses. Nästan så att jag hade svårt att tänka mig att jag verkligen var en del av det, efter att ha tillbringat fyra, lugna dagar "hemma" i lugnet. Att jag faktiskt bott där, här, i ett helt år.

Jag tänkte fara till gymmet efter jobbet, men mitt blodsocker har bråkat hela dagen och nu känner jag mig svullen i varenda cell av all insulin. Började på 19.9 och arbetade mig ner till sju, vilket tog sju timmar. Grattis. Undrade just varför jag hade dimmig syn och kände mig tung i kroppen. Nåväl, är det något jag lärde mig från i helgen så är det farmor, min underbara farmors, visdomsord. Man vet inte hur länge man lever, så det är bara att göra de sakerna man vill göra, klä sig hur man vill och köpa det man vill (till viss mån, om man inte är miljonär alltså) och gå med huvudet högt, att skratta och le åt det man ser. 

Jag tänkte häromdagen, i flyget, när motorn rosslade och vi aldrig lyfte och den där listan på vad vi människor ångrar på vår dödsbädd flög förbi hjärnkontoret, att jag inte vill dö nu. Jag har så mycket kvar att göra, att se, att uppleva; skulle jag dö nu skulle alla de fem sakerna stå högst även på min lista. Nu menar jag inte att man ska spendera alla sina pengar på kortsiktiga mål, men vill jag ha en massage ska jag boka det, vill jag köpa två nya, snygga klänningar att ha på mig i Grekland med mina födelsedagspengar ska jag göra det.

Och jag ska inte skämmas över det. Inte gå med näsan i brösten och ögonen nere i golvet, i marken, undvika all ögonkontakt med världen runt i kring och missa allt det härliga som händer.

Min farmor är grym. Min farmor är så himla härlig. Farfar också för den delen. Sjuttiosex år gamla, driver eget företag i form av en hel jäkla kör som de åker land och rike kring och uppträder med, klär sig och beter sig som femtio. Snacka om att leva i nuet. De är pensionärer men är nästan alltid ute på språng. Möten, körövning, kör-resor, sånguppvisningar, modevisningar (ni skulle se dem!), middagar, träningar, och ändå, trots det, så stressar de aldrig. Jag menar det. Aldrig. Att komma dit är som att komma till den lugnaste, mest fridfulla delen av jordklotet. 

Varför komplicera allting? Gör vad som gör dig lycklig. Det är hög tid att börja tänka på det nu när sommaren är i antågande. När resten av livet är i antågande. Jag vill både hinna med att jobba, pussa på Johan, resa, dricka Strawberry daiquiri, spela krocket, kortspel, åka upp till fjällen, Öland med min syster, Grekland med min sambo, fira tre år med denne fantastiske individ, se på solnedgången, bada i havet, fiska, hyra båt, löpträna, köra crossfit, cykla, äta på restaurang... Tillsammans med Johan.

Han gör mig så himla himla lycklig. Jag vill se allt med honom, uppleva allt detta med honom. Ibland får man göra uppoffringar, sacrifice och surrender to one another, ibland måste man ta ett steg bakåt för att se hur långt man kommit och var man är påväg. Men under dessa två år och tio månader har det inte varit en dag där jag tänkt att jag ska gå en annan väg än den vi befinner oss på, hur knögglig den för tillfället än varit. Inte en endaste dag. Jag är ledsen om det verkligen blir ett smörigt inlägg men alltså... den känslan. Fortfarande efter så lång tid. Där han är, där vill jag vara.

Jag hoppas, önskar & vill... att det fortsätter så i många, många år till. :-)

Ja... det kanske märks att jag blev nykär igen efter att ha varit utan honom i fem dagar... haha... 

Hemmaveckan har varit lång, givande, rofylld, avkopplande och underbar. Jag skulle kunna boa in mig här i lugnet hur länge som helst, men imorgon väntar allvaret och det är tillbaka till jobbet som gäller. Alltså som jag har njutit. Inga stressande människor, inte någonstans. Ringer man och säger att man är påväg så är det ingen stress att hinna med, för alla väntar. Det är sånt man gör här. Sånt jag värdesätter. Sånt jag glömde att jag behöver. Jag har sovit så himla bra och djupt, betydligt mindre än "hemma" - sju, åtta timmar och jag är utvilad. 

Skärgådsluft, skratt, bebishäng, umgänge med pappa och Anneli, mamma och Christer, farmor och farfar i stugan, långa kortspel med min syster och hennes pojkvän, mer skratt och Trivial Prsgfuiit spelet halva natten, film med surroundsystem och busande med fyra hundar i varierande storlek tills jag till slut satte mig mot solväggen och andades in mer skärgårdsluft. Aaah så lycklig jag har varit. Det enda som saknades var Johan, med honom här hade allting, precis allting, varit ännu mer perfekt. Gissa vem jag ska pussa på ordentligt ikväll :-) 

Bilder kommer senare. Jag ville bara skriva ner hur veckan varit så att jag kan gå tillbaka och läsa när längtan efter norr blir för stor. Minnas hur lycklig jag var fastän det bara var fyra dagar i slutet på april 2014. Det är sådant man minns. Sådant man värdesätter. Åh, det här kommer jag leva länge på. Just nu längtar jag efter Johans armar, men först ska jag säga hejdå till Piteå genom ett stadsbesök, en god lunch och en eventuell grillmiddag innan det är dags för hemfärd. #thisishappiness

Men Gud, vad det går segt. Skriver ett halvt stycke och sedan vandrar musen iväg till andra sidor. Ha ha ha ... Ja datormusen alltså. Fast den andra vandrar också iväg mer än vad jag skulle vela. Hämtar nytt te, går och gräver med bara fingrar i salladsskålen och fiskar upp lite kassler, doppar kassler i senast nytillskottet av Eriks såser som står på bordet sedan middagen. Det funkar det också. Men jag får liksom ingen ro. Jag vet inte hur jag vill ha det. 

Eller jo, det vet jag. Men någonstans så tvekar jag. Jag tänker på redaktörerna på jobbet som läser manus, kommer med kilometerlånga kommentarer, ifrågasätter (precis som man ska när man är redaktör). Men jösses, att behöva förklara varje ord, varje mening, jamen det ska stå såhär för att... Nej det låter så himla omständigt. Jag vet inte om jag är redo för att folk ska syna mig i sömmarna heller, folk som läser min bok. Komma med svidande kritik. "Sån jävla smörja", "kärleksgnabb, "du lever i en drömvärld", nåt sånt. Men jag antar att det är så alla författare har det.

Kanske skriva under annat namn. Det vore ju något. Kanske bosätta mig på Bahamas när boken släpps. Ha ha get a grip, Jennie. Bo där i ett halvår tills ingen längre kommer ihåg min bok. Sen kanske smyga hem till ICA sent en måndagskväll för att handla vatten och bröd. Nä men det gäller ju att tro på sig själv. Och visst tror jag på mig. Men min bok är bara... min bok. Alla skriver ju annorlunda. Jag skriver med känsla. Vissa skriver bara praktiskt. Händelser, inte känslor. Skulle jag vara en händelseförfattare skulle jag redan ha publicerat fem sex romaner. Medelmåttiga. Varken bu eller bä.

Jag har läst många medelmåttiga romaner. Många konstiga romaner. Många superbra romaner. Och de romaner som är bra är de som har lite känsla i sig. Som man får veta bakgrunden till deras agerande. Typ Innan jag dör - Jenny Downham. Jamen gud så bra bok. Jag grät från första till sista sidan. Mest på sista sidan, eller de sista kapitlen, där det blev längre och längre mellan styckena, där hon dråsade bort mer och mer och man räknade dagarna hon hade kvar. Jösses. Jag vet att jag skulle bli en ännu bättre författare om jag skrev lite mindre känsla, men dock, så är det min bok. Min stil. Jag kräver inte att folk ska tycka om den. För jag tycker om den. Och det borde räcka. Det räcker för mig.

Säljkonferens, halvdag, telefonsamtal med Johan, pappa, farmor, Frida, mamma (i den ordningen), promenad in till Täby med ballerinaskor och klänning, tre shoppingpåsar och ett par sidor ur boken mot solväggen i 24 grader. Sen gick jag till gymmet och kände den där doften, den där underbara doften som fick hela magen att vända sig i ett enda leende och minnen efter varma sommardagar rumlade över mig... Hägg... Min favoritdoft på hela planeten. Häggen blommar och det är bara april. Alltså ååååh.

Väl på gymmet blev det en genomkörare av hela kroppen. När jag kom in i styrketräningsrummet tog det fyrtio sekunder innan jag fick hjälp att ställa in grejerna utan att ens ha öppnat munnen. Man tackarrrr. Haha. Jag tycker sådant där är jättefantastiskt. Jag blev glad. Jag drog inte igång feminist-moodet och krävde att de skulle hjälpa mig för att jag har en skarp hjärna istället för en bakdel som ser bra ut i yogapants och som går att använda i de flesta tillfällen. Som nu uppenbarligen. Förlåt. Jag menar inte att provocera. Man måste få skoja också. 

Mig gör det ingenting om jag blir hjälpt på gymmet för att jag är tjej. För att jag är kort. För att jag har storlek 34 på mina ballerinaskor. För att jag verkligen är så himla liten. Om det kommer fram ett par killar och sträcker fram redskapen jag uppenbarligen lallar runt och letar efter och sedan hjälper mig hitta en förlängningskabel för att jag är just det, för kort, så blir jag bara glad. Jag fastnar inte i tanken på att de hjälper mig därför att jag är en varelse med bröst och rumpa och ett någorlunda vackert yttre. Det är sånt beteende jag stör mig på. Där folk - kvinnor - letar fel där det inte finns några för att spela på jämställdhetsgrejen som uppenbarligen saknas, "för varför skulle de annars hjälpa mig? Hade de hjälpt mig om jag varit ful? Om jag var frånstötande och hade en fyrkantig rumpa som hängde ner till knäna?" Varför ska man bry sig om sånt? Jag fick ju min hjälp?

Jag är inte en komplicerad människa. Jag är inte en enkel människa heller, det ska gudarna veta. Men jag orkar bara inte lägga någon större energi på feministgrejen. Jag kan snappa upp den, börja gå igenom den, sedan kasta den åt ett håll och gå åt ett annat för att jag helt enkelt inte ids. Återigen inte för att provocera. Det är bara en grej jag inte är särskilt brydd om att försöka förstå. Åsikter måste man få ha. Man måste få uttrycka dem också. Man har tyckfrihet i detta avlånga land vi lever i. Och nu ska jag gå och ställa mig i köket och laga middag och lunchlåda till mig och min sambo. Jag lagar inte mat om han städar. Jag lagar inte mat om han plockar undan i hallen. Jag lagar mat för att jag vill. Jag städar för att jag vill.

Jag sitter i soffan och äter gurkstavar när Johan diskar. Han sitter i soffan och spelar xbox när jag lagar mat. Ibland. Ofta hjälps vi åt. Men det är heller ingen big deal om det blir gurkstavar eller tevespel när den andra gör någonting annat. Jämställdhet, hur mäter man det? 50/50? Kan man inte bara få vara i fred utan att bli synad i sömmarna? Varför måste allting vara så jämställt och feministiskt för? Kan man inte bara få njuta av sitt eget liv utan att lägga sig i ALLA andras där ute och ändra sig för att någon annan vill det - för att det är så man ska vara? Jag vill bara äta min minutkyckling och se serier till jag somnar. Jag kickar inte ut Johan ur soffan det första jag gör när han kommer hem och lägger sig ner bredvid mig och säger att han får ta mig fan diska för att jag har lagat mat. Jag gör inte så. Det funkar inte så.

Jag vägrar leta problem där det inte finns några.

Vägrar ändra mig för att samhället har bestämt att man ska vara feminist och jämställd och kriga för min egen rättighet som kvinna. Jag lutar mig tillbaka i soffan, tänker på gymmet och de hjälpsamma killarna. Det kanske inte hade varit samma sak om jag varit två meter lång, haft jättevårtor i ansiktet och dubbla rumpor. Men nu ser jag inte ut så, så jag orkar inte bry mig. Det är så här jag är. Det är såhär mitt liv är. Jag vill inte ändra på det.

Att det har varit en underbar helg. Klarblå himmel, 22 grader i skuggan och barbent. Ändå är det bara april. Det är liksom inte naturligt, inte någonstans. Jag var rädd att "klä av mig" för tidigt med vetskapen om den där vårförkylningen som alltid kommer så fort man börjar lufta lite på vinterklädseln. Men här har det som aldrig varit vinter. Det har aldrig varit kallare än tio minus. Alltså jag vet inte vad jag ska säga. Det är så långt ifrån mitt tidigare liv så det finns inte. Jag klamrade mig fast vid vinterkappan länge, men den är instuvad i skåpet och ska inte fram något mer förrän till hösten. Vårjacka var för varmt idag. Barbent i klänning var nästan för varmt det också, med en temperatur på dryga 35 grader i solen. Jösses. I april.

En sak som jag lärde mig där hemma. Eller rättare sagt tre saker. Grynet sade "ta ingen skit", pappa sade "ge aldrig upp ditt skrivande för någon eller någonting, aldrig" och farmor sade "skriv vad du vill och känner, om vem du vill, och vad du vill, för du har gåvan. Skäms aldrig över det. Det är de andra som ska skämmas över att deras handlingar för evigt fastnade i dina texter." Helt enkelt, jag skriver vad jag känner, om det som kommer ifrån hjärtat, så att jag kan gå tillbaka och läsa om vad som hände i mitt liv där och då och hur jag kände.

Jag läste igenom gamla blogginlägg för ett tag sedan, blogginlägg jag skrev förra sommaren. Och jag blev så fruktansvärt ledsen, trots att det gått så lång tid. Hur lycklig jag var, sittandes på balkongen i morgonsolen och äta frukost, läsa tidningen, höra fågelkvitter och ingen trafik över huvudtaget. Hur ångest jag fick när jag gick därifrån för att åka på jobbet, ett jobb jag hatade. Ja jag kan säga det nu. Jag ångrar så djupt att jag inte sade ifrån, att jag bara tog all skit, precis tvärtemot vad Grynet alltid sade i mellanstadiet. Jag tog all skit, jag blev skrämd till tystnad, "tänk på vad du skriver, skriver du fel saker kan det gå riktigt illa för dig". Och jag tappade bort de tre lärdomarna på samma gång. De bara ploff försvann.

Jag är uppvuxen i en liten by där allt som inte tillhörde normaliteten frystes ut. Jag är uppvuxen i en by där min pappa är uppvuxen, där min farfar och farfarfar är uppvuxna. Där gamla åsikter fortfarande härskar. Så jag må vara trångsynt, irriterande, dum, ålderdomlig, född under en sten - listan kan göras lång med alla kommentarer jag fått - men det jag menar är att om jag känner mig glad, så skriver jag om varför. Har jag ångest skriver jag det och blir jag skrattad åt så skriver jag det. ALDRIG personangrepp, ALDRIG namn på platser, saker eller människor, varken bra eller dåliga. Jag hoppar inte på folk. Jag reflekterar över saker och ting som snurrar runt min värld. Jag är som ett spindelnät, som en radar, snappar upp känslor - allting fastnar.

Spara minnen i skrift. Det är vad jag gör. Varken mer eller mindre. 

Det är jag. Det är sån jag är. Om det är en dålig sak, om jag råkar trampar någon på tårna när jag reflekterar över någonting DE gjort MIG så är det inte min mening, men när jag blir "gammal" och ser tillbaka på mitt liv tänker jag inte se en feg, blyg stackars tjej som aldrig sa ifrån, som smälte in i tapeterna och svalde all skit.

Det är inte jag. Det är inte så jag vill vara.

#sommar #stockholm #jobb #tankar #inspiration #helg #värderingar #skrift #författare