Hej!

Idag börjar skolan för många och det känns jättekonstigt att veta att jag inte längre hör dit, att all skola någonsin är över för min del, i alla fall för stunden. Mina arkeologistudier börjar på måndag, men det är både distans och halvtid och bara någonting att syssla med om dagarna, trots att jag ser väldigt mycket framemot att börja läsa just det ämnet. Under alla mina år i skolan har jag fått välja tre ämnen som jag verkligen ville läsa - jägarexamen (som jag senare valde bort), Engelska C och trafikkunskap. Tre ämnen på femtio!

I tvåan sade SYO:n att "du har för många poäng och får inte läsa fler ämnen", trots att flertalet ämnen gick att byta bort och alltså inte var obligatoriska. Jag ville så väldigt gärna läsa Svenska C för att utvecklas i mitt skrivande men icke, istället fick jag traggla alla möjliga videokurser jag inte var såå jätteintresserad av (men det gick faktiskt bra för vi hade en jättehärlig lärare!), och sitta i hundra miljoners med timmar på Media och fara land och rike runt för att fotografera och filma saker jag inte brydde mig ett dyft om - typ gruvan i Kiruna, Jokkmokk i -37 grader... när jag istället hade kunnat läsa Svenska C och Matematik B som jag väldigt gärna hade velat läsa... gymnasiet är ju för fasen ett ställe där man ska få välja sina egna ämnen! Min kusin gick Naturvetenskapliga programmet och hon bytte bort - om jag inte minns fel - det mesta av matten, fysiken och kemin, och en annan kompis som gick samma linje läste bara fordonskurser under sitt sista gymnasieår.

Men nejdu, inte jag, och det gjorde mitt sista år till ett helvete. Jag blev sjuk, först diabetes, sedan halsfluss fyra gånger om som till sist ledde till körtelfeber, ögoninflammation... och varje dag, om jag kom fem minuter sent, hade lärarna ringt mig tre gånger och frågat om jag över huvudtaget hade tänkt komma till skolan något mer, jag var ju sjuk så himla ofta nu för tiden. Inte så konstigt då jag var överhopad med stress och hade lärarnas ögon på mig hela tiden. Diabetesbesöken på sjukhuset såg de rött för, likaså om vi slutade elva och jag började jobba kvart i tolv - vi fick nästan alltid sitta över flera, flera timmar och jobba, till och med tillbringa helger, kvällar och lov på skolan och klippa en värdelös skitfilm om Norrbotten!!!

Nej, jag kan inte med ord beskriva hur skönt det är att slippa det där, att nu bara göra saker som jag vill göra. Jag ska börja läsa arkeologi nästa vecka, jag har haft världens bästa jobb i fjorton månaders tid och jag har, om man nu kan säga det, hittat den person som jag inte kan leva utan. Igår när vi satt och spelade i soffan började han förklara hur man skulle göra nästa quest, men jag kunde inte sluta kolla på honom, jag bara låg där och såg på honom när han berättade, haha. Ord kan inte beskriva det jag känner för den människan, inte nu och inte någonsin. Medianerna kan fara och flyga, I don't give a fuck, de försökte krossa min egna vilja och min självkänsla men det lyckades inte, inte fullständigt. Jag är bättre än dem, starkare än de är. Och jag ler åt dem när jag ser dem på stan när de låtsas som att jag inte finns, till och med åt lärarna som ler och säger "heeeeeej!" men så fort man gått därifrån säger de något heeelt annat. Media var som ett dagis. Det var sista året på gymnasiet, last year of high school, men både lärarna och eleverna betedde sig som att det var dagisnivå på det hela.

Jag hade ett par ruskigt bra lärare där också, det måste jag erkänna. Främst i engelska, då jag lärde mig enormt mycket och utvecklades både som människa och i mitt tal och skrift, men även i filmämnerna där läraren var riktigt engagerad och jobbade för att få oss att bli det också. Jag önskar att jag kunde säga att lärarna på Media var bra, men det kan jag inte, inte när jag vet vad de säger bakom ryggen på mig och främst, framför ryggen. Jag gick därifrån den sextonde maj 2012 med högburet huvud och jag har inte vänt mig om en enda gång. Media är och förblir ett avslutat kapitel i mitt liv.

Hej! 

Bjuder på ett kort inlägg idag. Jag somnade tidigt igår kväll och Johan satt uppe och spelade med Jens, men jag hörde inte ett dugg av det när jag väl lagt huvudet på kudden och var borta i drömmarnas land. Vi vaknade tidigt också, gick upp och åt frukost och lade oss sedan igen, där vi har legat till ungefär nu haha ;-) Sade någon att det var en ledig lördag? Hade tänkt fara en sväng till mamma men har glömt att hon skulle jobba idag, likaså pappa, så jag sätter mig nog som vanligt med min bok i ett par timmar.

Den berättelse jag hittade i min bokhylla hemma i Nyborg är nu färdigt överförd till datorn och se på faen, det blev en bok av det också, ungefär 200 sidor lång men dock, det blir mer om man förminskar den till pocketversion... Jösses, och jag måste faktiskt säga att jag som fjortonåring kanske skrev gammalmodigt och apade efter mina favoritförfattare, men nog visste jag allt vad jag gjorde och vad jag ville bli när jag blev stor! Vem vet, det kanske blir julklappen från mig till mina släktingar i år, vi får se. Min förra bok, den jag tjatat om här på bloggen i veckor, ska jag bara ändra vissa detaljer på och sen får den vara klar. Tänker skicka in den för tryck i en, hel upplaga och inte två. Jag får se då när jag får hem den i brevlådan om det måste ändras eller om det är helt uppåt väggarna fel med en bok tjock som en bibel, haha. Men det är en senare fråga.

Böcker är mitt liv, det är bara så. Jag skulle inte fungera om jag inte fick ha böcker omkring mig, om jag inte hade tjugo olösta böcker i min bokhylla... jag skulle kunna bo i ett bibliotek, haha, och inte ens bli lite less. Jag kan inte säga nog hur mycket jag älskar böcker, böcker, böcker, mmmm! Och att kunna skriva sina egna... det kan jag inte heller säga hur glad jag är över att jag faktiskt kan, att jag har den fantasin och kunskapen som behövs och underlättar. Jag är värdelös på alla bollsporter, jag är lat och fruktansvärt envis, men skriva, det överglänser allt det andra. The pen is mightier than the sword, och det håller jag fullständigt med om. Keep up the good will och fortsätt göra det du är bra på, eller som jag brukar säga "Listen to your heart and the rest will follow".

Kraaaaam på er, läsare!!

Hej!

Det börjar märkas att det snart är höst. Luften är renare, friskare att andas och det är mörkt om kvällarna. Kanske därför jag börjat snooza sex gånger fem minuter varje morgon, haha, om och om igen. I och för sig är det galet jobbigt att stiga upp om mornarna vill jag lova, med eller utan höstkylan. Men som Johan sade i morse när vi just hade vaknat - eller snarare när han just vaknat; "Det spelar ingen roll om du sover tio eller tjugo timmar, du är ändå alltid lika trött när du vaknar. Jag kan inte minnas en dag som du vaknat och sagt att du var pigg!" Har jag sagt att jag är morgontrött? ;-)

Men vi var på bilbingo igår och jag var vaken rätt länge med tanke på att idealsömnen för mig är på tio timmar. Jag kom hem vid kvart i tio och därefter kunde jag inte somna förrän vid elva, och mellan 23:00 och 06:30 är det inte tio timmar, inte ens nio. Jag må vara nitton men jag sover som en bebis prick tio timmar, oftast på minuten, när jag är ledig och får sova så mycket som jag vill. Det har jag gjort i alla tider, och kommer antagligen alltid att göra det. Jag ser ingen vits med att sova sex - sju timmar om jag känner att jag är dödstrött när jag vaknar klockan sju på morgonen och har somnat elva - då sover jag hellre till nio och är pigg och glad. Ja ifall intresseklubben ville anteckna, alltså ;-)

Och nu är jag trött som ett fååååår! Postivit Jennie, positivt. Det finns de som tvingas gå till skolan varje morgon istället och sitta där med lärarna på Media som... ja. Jag kan inte säga nog mycket hur glad jag är som slapp det där och istället bytte världens sämsta klass mot världens bästa jobb, hur kort tid jag än få jobba kvar. Att ha världens finaste Johan där när man kommer hem överglänser allt annat ♥ 

    

Hej!

Åh vad det känns jobbigt att bli vuxen... Jag blir snart av med jobbet, vi måste flytta någon annanstans och söka nytt jobb, köpa diskmaskin (vi har ingen) och jag vill hellre ha en Sheltie än en diskmaskin men jag vet att jag är allergisk och att jag hatar att diska för hand, och att det då alldeles säkert lutar åt en diskmaskin. Och en större lägenhet hade inte varit helt fel, en tvåa eller trea och en stationär dator åt mig som orkar med både spel, texter och bilder. Jag måste lära mig att spara pengar men får ett välkommet tillskott av diabetesförsäkringen, kan jag i alla fall hoppas, men de pengarna lär försvinna till inredning även om det också är kul. Jag längtar tills jag får inreda min egen lägenhet, eller rättare sagt tills VI får göra det... men det kändes plötsligt så jäkla jobbigt att bli vuxen :-( Mitt tonårsliv är över om åtta månader då jag fyller 20... och jag fick noja redan vid arton.

Det är så mycket som snurrar nu, får försöka att inte stressa upp mig över det men det går redan runt i huvudet. Måsten, måsten, måsten. Måsten och viljor. Jag vill göra så mycket. Min internetbaserade utbildning börjar den tredje... vi blir förmodligen av med jobbet i slutet av september, bla bla bla. Less. Så fruktansvärt less. Hoppas min lönespec kan få mig att dra lite på munnen i alla fall, för det lär behövas.

Just nu ser jag framemot min och Johans resa, min och Fridas Grekland-resa och Sabatonkryssningen jag bokade idag, som jag och en annan tjej kommer åka på. Frida ville först, sedan ville hon inte. Jag missar också skolan en dag, och jag har inte obegränsat med pengar men jag har kommit till insikt om att jag inte vill sitta där när jag är femtio och ångra att jag aldrig gjorde någonting, att jag aldrig levde medan jag var ung och fri och hade alla möjligheter i världen. Och en kryssning med massa kompisar, hur kul är inte det? 23 timmar fullspäckat med mina favoritband och en härlig båt!

Jag slutar på en timme och en kvart, då blir det att åka hem och dra täcket över huvudet. Så happy face är jag idag :-( Sen kanske jag åker hem till Nyborg och hälsar på pappa och min lönespec eller eventuellt till mamma min. Vi får se. Jag vill bara.... vara less just nu. Glömma att tiden existerar och bara stanna upp för ett par timmar. Blergh. Längtar hem till min gino jag svängde ihop igår, med choklad och vaniljglass (ja jag syndade) för den var asigt god. Ehehe. Mitt sockervärde har legat på 5.5 under den förgångna månaden och det var enligt diabetesläkaren FÖR bra, så det gjorde ingenting om jag syndade ibland. Härligt, sade jag och gick och köpte världens fetaste Marabou, bananer, björnbär, mango, blåbär och jordgubbar och svaskade ihop allt till en mumsig efterrätt utan förrätt och varmrätt. Den, min nya novell/historia och en sköööön säng ser jag mest av allt framemot.

En timme kvar... bara en timme. Jag vill inte vara vuxen. Jag vill inte bli äldre. Jag vill inte. Less.

Hej!

Det säga att en bild säger mer än tusen ord, men den här låten kommer alltid att säga miljarders med fler ord än jag någonsin kan förklara. När allting känns hopplöst och trist och jag inte ser en lösning... så lyssnar jag på den här och vet att allting kommer ordna sig till slut. ♥

Hej!

Idag när jag kom till jobbet fick jag veta att hotelltävlingen var avgjord och att en vinnare hade utsetts. Jag blev så ruskigt glad när jag fick veta att min bästaste vän Frida hade kommit tvåa och skulle få åka till Tallinn på ett gratis hotellpaket med behandlingar, jag visste att hon hade fått jättefina resultat under juli månad så det var bara väntat. Johan hade inte varit sen med att påpeka att jag förmodligen inte hade en chans då jag inte sålt så mycket, så jag inåg att loppet kanske var kört redan innan resultaten skulle meddelas.

Men idag fick vi veta vad de visade - JAG hade vunnit!!!! Ååååh så glad jag är!!! Jag får åka till Tallinn och bo i ett Deluxerum och äta gott och må gott med tillhörande behandlingar, och jag tror nog att jag vet vem jag tar med mig, hehu ;-) Jag är sååå glad! Då har man någonting att se framemot till hösten/vintern hihi!

Och på tal om glädje... vi har släppt Sabatonkryssningsbiljetterna igår och jag är fruktansvärt jättesugen på att boka in mig på den då både Raubtier och Dynazty hänger med, fatta vad kul! 23 timmar med tre superbra band, jag måste ha världens bästa jobb för tillfället ♥ Hoppar högt av glädje just nu :-D

Hej! 

Påminner mig ideligen om att andas djupa andetag och slappna av, släppa ner axlarna mot marken och ta långsammare och längre steg än jag vanligtvis brukar göra, men det är svårt. Riktigt svårt. Det går bra ibland, men när jag inte "tänker efter" så griper stressen ändå tag i mig och gör mig alldeles paralyserad. Jag brukar - i alla fall försöka - lägga mig i sängen och blunda och tänka på ingenting annat än här och nu, försöker sätta mig och göra saker som får hjärnan att tänka på annat. Jag vet ärligt talat inte VARFÖR jag är så stressad som jag är. Vad har jag att vara uppstressad uti?

Jag fick som sagt ett återfall på illamående-fronten idag och det har hållit i sig mer eller mindre hela dagen, men när jag lagade mat och sedan åkte hem till pappa för att städa ur mitt gamla rum där så släppte det nästan helt då jag blev helt inne i det jag gjorde. Det var bitterljuvt, måste jag säga, att packa ner böcker, tidningar, gosedjur och fotografier som legat och skräpat i sängbordslådan under så många år, att stänga locket om nitton års liv och inse att jag faktiskt håller på att bli vuxen. När jag satt där och gick igenom den nedersta hyllan av min lilla bokhylla (varför den bokälskande jag har en liten bokhylla kan man ju fråga sig... och en ännu roligare fråga är ju vart jag gör av med resten av böckerna som inte ryms i den, jag måste ha över femhundra böcker) hittade jag små lappar, teckningar jag ritat, gamla dagböcker, berättelser, noveller och historier och mina "memoarer", de allra flesta från 2005 och framåt.

Kan en trettonåring verkligen ha så mycket att berätta? Kan en trettonårings värd cirkulera kring annat än tankarna kring att sluta sexan, åka på klassresa, bli fodervärd åt världens bästa shetlandsponny som sedan säljs nio månader senare, hux flux borta? Jag vet inte om någon annan har det eller kan det, men jag kunde det, och jag skrev om det. Jag skrev om allt. Och det var både tårar och skratt som fyllde mitt synfält när jag gick igenom allt det där, det måste jag säga. När jag var tretton år hade jag blonderat håret, hade korkskruvar för att jag inte ägde en plattång, jag gick i sjuan, var deprimerad och mådde konstant illa, levde i böckernas värld och att snosa i Aladdins päls var det bästa på hela veckan, den underbara shetlandsponny jag fick möjligheten att lära känna.

När jag var femton år gammal skrev jag tydligen de där "memoarerna", om allt som hade hänt under de förgångna tre åren. Herregud så jag skrev, och ritade, och skrev igen. Jag sparade alla de där pappren med spretig handstil för att skriva ner i datorn så att jag har det kvar även om det för det mesta var obegripligt trams. Jag skrev berättelser om kärlek, hur jag föreställde mig att det kändes, när jag själv aldrig fått chansen att uppleva det "på riktigt". Jag var fast besluten om att alla jag började tycka om lämnade mig, häst som människa, då jag miste tre favorithästar inom loppet av två år och snarare blev ratad än hållen fast vid - jag slog bort alla händer som sträcktes ut emot mig därför att jag var rädd att mista dem om jag kom för nära. Jag vet inte om det berodde på att jag var som jag är nu, att jag sade vad jag tyckte och inte gjorde något som jag själv inte var okej med, om det skrämde bort folk ifrån mig... det kan jag bara spekulera i. Det var rätt många som intresserade sig för mig, men intresset svalnade fort (för min del) och jag ville välja, jag ville inte själv bli vald, vilket då slutade med att jag valde fel sortens människor att umgås med, haha. Ung och dum har nog alla varit, somliga mer än andra.

Jag har aldrig varit lika gamla som mina jämnåriga i hjärnan. Jag har drömt om så mycket mer. Inte ens nu, när jag är nitton år gammal och inte längre bor hemma... så kan jag helt och fullt relatera med mina tidigare klasskompisar som tycker att det är veckans händelse att få gå ut på krogen och äntligen supa sig fulla. Jag har ingen aning om det är de som är mogna och jag som är omogen eller tvärtom, men jag lever mitt liv så som jag vill leva det... och jag går den väg jag alltid har velat göra, vad än alla andra har sagt.

Nu är jag ingen liten flicka längre. Idag, när jag städade mitt rum hemma hos pappa i det hus jag fötts och växt upp i, var jag det. Jag tyckte att det var hemskt att stänga locket om de nitton år som gått, att stänga dörren och avsluta en epok av mitt liv, även om man nu inte behöver ta det så drastiskt. Jag samlade bara ihop mina saker i lådor, lät vissa saker vara kvar precis som de alltid varit, och jag tänkte att "den dag jag får barn så ska de få det här, och det här... mina gosedjur ska mina barn få gosa med... de babykläder farmor sytt åt pappa och min farbror som hänger i min pyttelilla walk in closet ska även mina pojkbebisar få ha på sig..." och jag tänkte tillbaka på alla de år som gått, minnesvärda stunder i mitt liv. Haha, det låter väldans vemodigt, men det var samtidigt väldigt kul, jag började drömma om den dag jag och Johan flyttar och byter lägenhet och vi får inreda den tillsammans, skapa oss ett gemensamt liv där i den lägenheten, påbörja en ny epok av våra liv.

Och jag tänkte, när jag hittade fotografier på min släkt och familj tagna för en herrans massa år sedan, att jag hade inte suttit här idag, och skrivit det här, ord som kommer raka vägen ur hjärtat... jag hade inte suttit här med Johan och varit så kär att det gjort ont i kroppen av att bara se honom, om det inte varit för min familj, min mamma och pappa och farmor och farfar och min syster, och allt det som har hänt under åren som alltihopa har format mig till den jag är idag. Utan dem hade jag inte suttit här. Jag är ingenting utan dem, varken då, nu eller någonsin. Jag älskar dem innerligt, allihopa, och det hoppas jag att de vet, där de sitter på olika platser i världen och kanske, kanske läser just det här. Ni är bäst och jag tycker om er så mycket, det ska ni för evigt komma ihåg!! ♥

Jag kunde inte säga det bättre än den här låten kan: 

And all I can taste is this moment
And all I can breathe is your life
and sooner or later it's over
I just don't want to miss you tonight

And I don't want the world to see me
'Cause I don't think that they'd understand
When everything's made to be broken
I just want you to know who I am

Read more: http://artists.letssingit.com/goo-goo-dolls-lyrics-iris-2zt31wm#ixzz23vufvPhT 
LetsSingIt - Your favorite Music Community