Hej!

Tillbaka på jobbet med ny energi trots att jag sovit lite. Det är en månad kvar på anställningen och får jag inte fortsätta kan jag åtminstone sluta med flaggan i topp och visa vem de anställde från början :) Jag börjar som sagt komma in i jargongen mer och mer, nu är det inte superjobbigt att åka tunnelbana med massa människor eller att gå till jobbet. Klart man får bakslag ibland men man är ju bara människa. Och dessutom en liten människa som aldrig har bott i Stockholm tidigare, en liten tjej som inte är van vid Stockholmstempot, Stockholmsmumöret eller Stockholmspersonligeterna. Klart det krockar lite med en insnöad bybo från landet då, det är väl inte så konstigt? Jag trivdes med jobbet hemma och det tog ett tag att vänja om sig vid det nya även om det var samma... men nu känner jag ingenting, ingenting dåligt :) Det är vad det är och jag TRIVS tack vare mina jobbkompisar, de gör det så kul att komma till jobbet... och det menar jag. Jag skulle gärna jobba kvar här om de också fick göra det.

Det är vad jag kommit fram till när jag satt på den röda filten i kanten av ängen och funderade igår. Och det menar jag också. Det är sant. Det går bra nu. Nu ska jag boka biljett hem til Kalix för en långhelg där om knappt tre veckor, och sen ska jag fortsätta boka resor, svara på mail och göra det jag gör allra bäst, därför att det som inte dödar härdar och jag har blivit stärkt, inifrån och ut, av att flytta hit för att börja jobba för ett företag jag en gång älskat, tappat bort och nu hittat tillbaka till igen. Long  time no seen men nu är jag här igen, på den punkten att det känns kul igen. Det känns bra, helt enkelt.

Hej! 

Ååh, jag är så glad. Vad fick jag? Strålande sol, nästan 30 grader och fågelkvitter, en långsam bris och en fantastisk promenad genom Rådhusparken. Sen massa tornseglare utanför fönstret, en röd filt på ängen, ett nummer av Amelia och ett gammalt MåBra med väskan som kudde under en stor-mönstrad vanlig kudde som gav stöd åt nacken och fick bort solen ur ögonen så jag kunde läsa utan att bli bländad (men ändå få en snygg bränna hehe).

Jag har haft det så underbart :) funderat en massa, mediterat på samma filt, känt värmen i ansiktet och sett hur fräknarna exploderat i ansiktet och på händerna. Jag grät en stund över ett reportage i Amelias julspecial årgång 2007. Det var en lång krönika, berättelse, om hur det skulle bli med den första julen med bebis. Vägen dit, hur det hade varit - hon hade fått missfall, fått föda ut döda barn och föraktade Gud, vägrade sjunga med om Jesubarnet när han så bittert tagit livet av hennes egna och som inte ville ge henne ett levande trots många års försök. Underbar läsning. Det gjorde ont i hjärtat. Så fick de ett plus. När de precis slutat hoppas. Och nu var han där, en liten mjölkdoftande knubbig liten kille som bet på sina knogar och skrattade "aiiiii" när mamman böjde sig ner över hans sex månader gamla kropp. Och hon dog av kärlek över miraklet framför sig, tänkte att där var han, en levande bebis med flera döda syskon i askform spridda över Danderyds minneslund, med varsina gravstenar på Danderyds kyrkogård.

Jag har en jobbkompis, en jättefin, härlig jobbkompis som är nåt år äldre än mig... som blivit fråntagen möjligheten att få egna. Jag kan inte förstå hur hemskt det måste kännas. Vem vill höra det när man är tjugotvå år och nygift? Vem vill höra det när mensen hoppar, inte kommer, när man också får missfall flertalet gånger utan att veta vad som är fel? Vem vill höra det som kvinna?

Johan kastar ibland in de orden i våra diskussioner. Inte rakt ut, han gömmer dem i orden, maskerar dem mellan raderna så att det nästan ska gå obemärkt förbi, bara nästan. Barn. Bebisar. Våra bebisar. Hur de skulle bli. Hur det skulle bli att vara tre. Någongång. Emmaljunga. Jag har sett att vagnarna heter så. Här skulle vi kunna leka med honom. Oliver. Tänk vilka gener. Tjuriga, envisa gener, blinda gener. Tänk om det blir tvillingar. Någongång, men inte nu. Det är inte vår tur nu. Min längtan är för tillfället undantryckt, hanterbar, siktet inställt på någonting annat. Men jag vet att när mina två kompisar, som båda har beräknad födelse nu i augusti, får sina döttrar kommer min egen bebislängtan att bryta ut igen precis på samma sätt som den gjorde i september när min kusin lade sin veckogamla son i min famn och han såg upp på mig med sina lugna ögon och knöste sådär härligt som bebisar gör och luktade så där speciellt, ni vet, nytt liv iklädd vita och blå kläder, fortfarande röd i huden och med lite blont hår mitt på hjässan och såg ut precis som sin morbror.

Då kommer min bebislängtan bryta ut igen, fastän jag just tacklat den. Jag tänker att nej, inte nu, saker och ting börjar gå så bra nu med min spiral, med oss, resor hägrar i horisonten och vi har inget fast boende än. Boende kommer först. Ett radhus någonstans. Jag och Johan. Våra tapeter. Våra möbler. Vår närvaro.

Men sen. Sen någon gång. Inte nu. Det kommer att bli vår tur någon gång, min tur att må illa, att spy dagarna i ända, jag som hatar att spy, jag kommer ligga i sängen utan att orka röra på mig, knapra på riskakor och morötter och kokt ägg med ketchup och gå upp sju kilo på lika många veckor och känna mig heeelt omtumlad, vad är det som händer. Jag sparar litegrann varje månad, tillräckligt mycket för att horisonten ska komma lite lite närmare, jag kollar Hemnet efter radhus, lägenheter, åt oss, som vi kan bo i, flytta in i, göra vårt, för att kanske, någon gång,  förhoppningsvis jättegärna också sitta där med ett plus och le åt varandra och krama om varandra och säga att oj tänka sig, det blev vår tur nu. 

Hej!

Jobb fram till 22:00. Börjar redan bli mörkt ute. Blä. Jag vill ha värme. Massa sol, 25 grader, lite lite vind och fågelkvitter, kluckande vågor och en bra bok i en solstol. Inte mörker, kyla, snö, regn, kallt, nordanvindar, gara-il och långärmade tröjor mitt i sommaren. Typ Grekland all over again. Eller nåt sånt med liknande värme. Jag vill bli brun, ligga vid stranden, vara ute och veta att solen skiner och att det är VARMT. Men... jag är ju ledig torsdag och då har de lovat 27 grader och sol. Gissa vars jag ska ligga hela dagen? I solstolen eller på en filt på ängen - det är poängen - och bara se på medan molnen flyger förbi. Snälla vädergudar börja inte gråta massa regn för jag orkar inte med det...

Det känns som att min hjärna har gått i baklås. Jag kollar på radhus på Hemnet. Jag sitter på ett jobb jag vet att jag måste ha för att tjäna pengar, jag drömmer om så många ställen jag vill besöka, tittar på fina ringar och tänker mitt i allt det på hur underbart det är att ha Johan att komma hem till. På lördag är det vår tvåårsdag och jag är fortfarande sådär hopplöst nykär så det sprutar rosa fluff ur öronen vid blotta åsynen av honom. Det känns så himla bra :) just nu är ett eget Hem det som står högst upp på önskelistan. Ett hem vi kan kalla vårt, som vi kan inreda bäst vi vill och göra det till vårt Hem. Home is where your heart is, som min favoritkarl Max Payne en gång sade med mörk, raspig röst och i bakgrunden hördes strilande regn mot en fönsterruta. Mitt hjärta är med Johan, och ett hus som är bara vårt där vi kan trivas, växa och gro utan att bekymra oss för framtiden, bara vara... bara bo... det hade varit så underbart :)

Hej!

Nu har sommarvärmen slagit in ordentligt och jag har legat i solstolen sen jag kom hem och lyssnat på Bandit. Min kära mamma har åkt hem till Piteå igen och jag är föräldralös för en månad då jag eventuellt sen åker hem till norra breddgrader, ska kolla närmare på det imorgon på jobbet.

Min lediga helg har varit helt underbar, vi har shoppat, ätit gott, druckit rosévin och blivit lite rund under fötterna (Jennies andra rund-under-fötterna-situation like ever...) och invigt Systemet för första gången ;) legat och pratat och funderat och haft jättemysigt. Fina mamma. Jag är så glad att jag var frisk den här gången. Det var så innerligt kul att ha pappa, Anneli och Johanna här men jag blev ju sjuk den gången så det var det umgänget... blä... saknar dem och mamma redan. Får se hur det blir till hösten, om vi stannar kvar eller vad  vi gör. Vi får se. Ingenting behöver bestämmas just här och nu för nu ska jag fortsätta njuta av solen och värmen och invänta Johan efter min superduperbra helg ♥

Hej! 

Klockan 13:15 idag stämplade jag ut för tre och en halv dags ledighet, eller det hinner bli nästan fyra då jag inte börjar förrän 11:30 på måndag. Wihooo :) Sååå skönt, vi lade oss ute på en filt på ängen när vi slutade i den gassande solen och sov (svettades) en timme, sen blev jag knäpp. Pulsen var skyhög och jag var helt blöt i svett, kändes som att jag skulle svimma och huvudet var tungt av för lite sömn. Lade mig i skuggan och återhämtade mig innan vi gick in igen och solen försvann bakom grå moln. Fytusan vad varmt idag alltså! !

Jag åt en onyttig "nytto"smacka idag från cafeterian inne i terminalen. De har svindyr mat, fika och bröd som inte ens är gott, men jag var tvungen för jag hade redan ätit upp min lunch. Cognacsmedwurst och ost, paprika, gurka och sallad mellan två fullkornsskivor för 49 kronor och en mage som svällde upp, lät och höll på, såg gravid ut och less som fan på att magen reagerade så. Efter det tänkte jag, aldrig mer att en vitt mjöl-smörgås kommer in i min mun. Varför ska jag hålla på att äta det när varken kroppen eller magen mår bra av det? Bara massa onödigt insulin, uppsvälld mage och illamående. Nä fy, nu tänker jag hålla fast vid LCHF och det lägre kolhydratsinnehållet. LCHF for life, liksom. Bokstavligt talat. 

Visade jag förresten slutresultatet av min och Johans spontana photoshoot med min syster här om veckan när de var på besök? Jag blir helt kollrig bara jag tittar på bilderna, jag är så oerhört kär så jag får nypa mig i armen varje gång jag tänker att det verkligen är sant :) Till och med när han springer runt i kallingar och sjunger och rimmar så dåligt att jag tjuter av skratt och han sedan predikar om vad jag gör av mina saker eller skojar och flamsar som nu, min älskade fina fina ;) 

 
Och imorgon kommer mamsen!!! Wihooo som jag längtar :) 

Hej!

Efter en uppstigning klockan 04:00 och det tidigaste morgonpasset på jobbet är jag nu helt slut i huvudet och det är tre timmar kvar innan vi får gå hem, woho. Jag har gjort lite back office-arbete efter incheckningen och frukosten så nu ska jag snart sätta mig på telefonen och börja svara. Jag längtar efter havet och solvärme och Grekland och utomlands och nya saker att se och upptäcka och en massage och mer pengar på kontot. Och en smoothie med passionsfrukt eller hallon eller en tallrik turkisk yoghurt med jordgubbar och blåbär mmmm.

 

Taggar: #längtar #sommar #bada #sola #umgås #äta #ledig #värme #sol #hav #jordgubbar #inspiration #livsstil #hälsosam #lchf

Hej!

Ligger i sängen och ska snart slå igen mina bruna, imorgon är det jobb från 05:45 som gäller, sen hem och sova en timme (optimisten talar) och sen tvätten om optimisten finner den inre kraften att masa sig upp ur sängen, vilket jag starkt tvivlar på... Men vi håller fast vid den tanken. Det är ju trots allt den som räknas.

Sen kommer mami på fredag och stannar helgen ut, ska bli sååå kul och jag tänker absolut inte bli sjuk igen till det här besöket. Slemhostan dröjer sig kvar sen Pappanneli var här och jag var däckad i den jobbiga förkylningen, men annars är allting helt underbart. Jag känner mig löjligt nykär och är inne på andra veckan av hårt hållen LCHF (eller ja lagom strikt) och har inte haft en ångestattack på lika länge. LCHF-klubben publicerade en bild på mig där jag berättade om min diabetes och hur jag knockar den med rätt sorts mat och den fick flera hundra likes (!) och massor av fina (och mindre fina) kommentarer. Fatta hur glad jag blev! Hoppade högt till och med haha. Jag tänker fortsätta såhär sålänge kroppen hänger med och inte vika mig för andras inkompetens, rädsla eller besserwissrigt vetande om mig och min sjukdom. Jag gör det som känns bra för MIG och ingenting annat, och jag tänker banne mig inte låta diabetesen hindra mig eller stoppa mig från att göra det jag vill. Livet har så mycket mer att ge.

Diabetes can't stop me, that's for sure.

Hej! 

Jag känner mig så glad nu. Det känns så bra i kroppen. Jag saknar Kalix, lägenheten, min släkt och mina vänner så jag blir tokig emellanåt, saknar att fara ut till stugan och bada, äta gott, umgås, saknar att ge sig ut till Bjumis för att bada, sola, Frevis, bada, sola... men egentligen, när jag tänker efter - så är det bara det. Det finns ingenting att satsa på i Kalix, inga jobb, inga befodringar, ingen skola, ingenting annat än just det, släkten, familjen och alla barndomsminnen och vanliga minnen, minnen som borde smärta men som nu inte längre gör så ont.

Jag vet att vi kommer hem en dag. Vi kommer landa hemma någongång, bara inte just nu. Nu väntar världen. Jag kom inte in på skolan, inte ens i närheten, fastän jag trodde jag skulle göra det och blev besviken för att jag inte fick chansen att gå det programmet nu i år. Men å andra sidan - nu är vi fria att göra vad vi vill. Att jobba, att se oss omkring, att flytta, att resa... och det bästa av allt är att vi får göra det tillsammans, att planera det tillsammans, steg för steg. Jag gör det med honom. Och bara tanken på att han snart kommer hem från jobbet ger mig spritter i benen och fjärilar i magen, fortfarande, efter två år :) iiih. 

Taggar: #tankar #funderingar #lycka #kärlek #bal #kalix #stockholm #hem #hemlängtan #resa #resor #flyga #familj #släkt #vänner #sommar #bada #sola